Imorse vaknade jag till böneutropet klockan fem. Undrade lite va fan han höll på med, förstår dom inte att man vill sova så där tidigt på morgonen, när det är lördag och allt. Vaknade trots konstiga drömmar och böneutrop till bra humör. Lördagen var tänkt att tillägnas till att vara turist. Jag gjorde upp en plan och sen så satte vi oss på daladalan. Det blir lite konstigt när man sitter i en halvtrasig minibuss, omringad av människor med annan kultur, samtidigt som de spelar Michael Jackson, en sådan välbekant låt. Märkte efter ett tag att både jag och tjejen bakom mig satt och nynnade med. Vilken känsla!

 

På daladalan kände jag redan hungern så Ida började ta tid från ungefär hälften av bussresan på hur lång tid det skulle ta innan jag fick mat i magen. Så efter 38 min intogs indiskt te med mjölk och samosas på den indiska syltan ”Tea Room”, dvs uppdrag 1. Uppdrag 2, inköp av kangas, avklarades av mig, 21 min efter att vi lämnat Tea Room, efter ytterligare 40 min hade jag köpt ytterligare en kangas och en kitenge (större bit tyg som är lite grövre än kanga) samt så hade Ida inhandlat en kanga och tre kitenge. Kul hade vi iallafall på tygmarknaden. Vi gick in och kollade på konstiga små gränder där tyg hängde överallt. Rafiki (vän) hit och rafiki dit, sister/dada hit. Märkligt vad många vänner och systrar/bröder jag har som jag inte visste en aning om att de ens fanns. Efter ytterligare 30 min kunde vi slutföra uppdrag 3, nämligen att hitta masala dosas till Ida. Vilket också fick bli vår lunch. Gott och intressant att äta med händerna. Försökte så gott jag kunde att bara använda höger handen och verka världsvan på indiskt vis, trots att jag aldrig ätit en masala dosas förut. Efter lunchen ansåg vi oss avklarade med den västra delen av city centre och begav oss till den mer norra delen av innerstaden. Där gick vi först på National Museum (uppdrag 4). Priset för utlänning är 6500 TSH medan det är för en tanzanian 1500 TSH. Men dom kan gott behöva dom där extra pengarna, för det var ett mycket spartansk och sparsmakat museum. Roligaste biten var bilderna på människor med örsnibbar som hängde nere vid nyckelbenen pga tunga örhängen.

 

Uppdrag 5 var Botanical garden och Karimjee Hall. Men den botaniska trädgården såg inte mycket ut till världen så den blev bortprioriterad i värmen. Och vid Karimjee Hall var det uppdukat för ett jättebröllop så vi kikade mest på det genom staketet. Vi gick förbi svenska ambassaden och undrade om vi kunde få en fika där. Tenzing hade tydligen fått kaffe på schweiziska ambassaden. Men det fick bli fika på det flashigaste hotellet i stan, Kempinski. Där avnjöt jag en otroligt god cappuchino och färskpressad apelsinjuice, samt den finaste toaletten jag varit på sen jag kom till Tanzania. Vi kunde i den svala och trendiga inomhusmiljön åter bli människor.

 

Man kan säga att det försiggick två stora saker i stan idag. Bröllop och fotboll. Galet vad alla daladala-konduktörer var upp i varv pga av fotbollen. Daladalas och allehanda bilar bar flagor beroende på vilka de höll på i derbyt. När vi handlade frukt på marknaden kom det helt plötsligt ett gäng killar springandes, skrikandes med flaggan i högsta hugg. Mitt bland fruktstånden. Lag Simba hade gjort mål.

 

Näpp, nu ska jag bara lära mig att använda kanga, jag är nog en aningens för smal för plagget, måste linda in mig rätt mycket. Jaja.

Just det glömde att berätta att när vi kom till city centrum och gick i de mer indiska kvarteren så hör jag en kille ropa "sister, sister" och pekar mot min väska. Trodde först att han menade att jag skulle vara rädd om min väska. Men det var det inte. Utan han tyckte jag visade för mycket ben, tydligen så hade väskan dragit upp kjolen lite. Gud så skämmigt, jag visade för mycket ben! och jag hade redan en ganska "kort", eftersom den faktiskt visade knäna redan innan. Gud, så vulgärt.

kanga, kanga och kitenge = dagens inköp av tyg

På kangas står det alltid som små ordspråk. Har inte lyckats översätta dock... Tips på översättning mottages gärna. Pris kan uthämtas vid jul till det vinnande förslaget.

Andra kangas "ordspråk", vi tror att det betyder Jorden är ingen bostad. Typ att man ska vara rädd om jorden och inte ta den förgivit, äsch vad vet jag...

Tar afrikanskheten till en nivå högre genom att bära hink på huvudet. För övrigt ser jag ut som en påskkärring för att jag var tvungen att ta på mig alla tygerna...

Det är lite förvirrat hur man ska bära tygbitarna...

Nu är jag afrikansk om något i min kanga.

Galen african lady

 

 

Morgonens största besvikelse var att den coola gasanalyseraren inte kunde analysera min gas. Jag hade för lite gas, så jag kunde inte få ut tillräckligt med gas och tryck för att ge något resultat. Ska prova igen när jag sätter igång nästa laddning om tre veckor och förhoppningsvis kan producera mer gas. Tenzing (har stavat fel tidigare men det är så hon heter, schweiziskan) höjde mitt humör lite grann dock med att fixa ett möte med en biogas-snubbe på Dar es Salaam University. Så jag tog helt enkelt daladalan dit och träffade Kussawi. Han visade mig sitt lite renare labb där han forskar på biogas från fiskrens. Han hade den coolaste gasuppsamlaren. Det var som en ballong som han samlade upp det i, och materialet är det som finns i juiceförpackningar i Sverige. För gissa var han fixade materialet i från? Jo, TetraPak i Sverige, när han var och besökte Lunds universitet. Så kan jag få lika coola gasuppsamlare, näääääää. Men däremot kunde denna trevliga person ge mig lite tips och idéer om hur jag kan göra det bättre. Det var också väldigt roligt att se hur de har de på Dar es Salaam University. Många fler människor.

På eftermiddagen försökte jag jaga rätt på William. Hans satt tydligen i ett ”nöd-möte” men jag lyckades iallafall få honom att han skulle ringa mig när han var klar. Tror ni att han gjorde det. Rätt svar är nej! (och eftersom oddsen var så låga på det så blir det ingen utdelning av vinst). Så jag satt i labbet i 2½ timma och väntade och väntade. Satt på min pall och tittade och tittade på Ida. Insåg att jag de senaste dagarna har matchat pH-stripsen väldigt bra. Haft orange och rosa tröja när Ida mätt sura pH-strips och idag när hon hade basiskt vad har man då på sig? Jo en blå tröja och beiga byxor. Jag är ju så himla matchad jämt till pH-stripsen (se bild nedan).

Frågade Fred om det fanns någon möjlighet att få slam från hans projekt. Och visst fanns det gott om slam att få, bara att ta för sig. I utbyte ska han få låna vårt mobila internet nästa vecka dagtid så att han kan slutföra sin rapport (internet på skolan har legat nere typ två veckor nu). ”Byta slam mot internet”-Hanna, eller ”ännu mer bajs till Hanna”-Hanna.

Funderar på att skaffa flätor i hela håret. Kommer säkert se jättekonstig ut. Typ som en rakad Sinead O’Conner. Men man måste ju prova.

Ett x antal personer har nu uttryckt en förvånad ”men du är ju stark”. När jag bar en herrans massa vatten. När jag utan problem bar på en mycket tung fruktpåse m.m. Så när vi kom hem idag och Selle stod och fotpumpade upp ett jeepdäck, så böt jag av honom en stund och pumpade lite bildäck med foten. Starke-Hanna fixar biffen.

Nu är safarin bokad så nästa helg åker vi till norra Tanzania. Wohoo!

En väldigt stor tusenfoting på campuset (som befann sig lämpligt brevid en tops)

Har man tråkigt på labbet kan man göra en blomma av pipett-spetsar

Fågelhona flyr fågelhana och väljer att komma in i labbet.

Lika bra att sätta sig på AC:n. Där är man trygg.

Basiskt typ pH 12 matchar fint till tröja och byxa.

Ida och jag ansökte om visum samtidigt i Sverige. Idas visum går ut när vi åker hem. Hannas visum går ut tre veckor för tidigt så jag måste ansöka om ett förbannat uppehållstillstånd för de sista tre veckorna och punga ut med mer. Har försökt söka lite på nätet och tror att det kommer landa på $120 minst. Då har jag redan betalt 500 kr i Sverige för visumet. Hade kunnat haft mycket roligare för dom pengarna. Nu måste jag bara fixa fram lite papper från skolan som säger att jag är student, skriva ut CV och fixa sex fotografier av mig själv.

 

Min ”käre” handledare satt i labbet idag och arbetade och spelade kristen musik. Tanzaniansk kristen musik är inte det bästa på den här jorden. Det låter som en blandning mellan julmusik, dansband och gospel. William (handledaren), eller ursäkta Dr. William, hade dessutom valt låtar med extra mycket syntorgel. Huwah! Försökte prata lite med honom, han är ju trots allt min handledare och det går ju inte jättebra för mig, och så behöver jag ju hjälp med papper till uppehållstillståndet, planera mitt experiment efter safari-ledigheten osv osv. Han hade typ inte tid med mig eftersom han är ansvarig för inskrivning av betyg eller jag vet inte riktigt vad men nåting administrativt med slutbetyg och registrering av tentaresultat jadajadajada. Så det blev inte så givande möte. Men jag försökte iallafall. Vi är inte överdrivet förtjusta i varandra. Så därför planerar jag att ta fortsatt planering av experiment i egna händer. Kolla med Minsa att hon tycker att det ser bra ut och sen bara uppdatera honom. Jag ska inte behöva lida för att han har tagit sig vatten över huvudet.

 

Provade att göra gasuppsamlare av dunken jag köpte igår. Täljde lite på stoppers och försökte fixa. Men det gick inte alls bra. Det läckte som ett såll. Snodde två 2 liters glasflaskor från, ett förhoppningsvis, övergivet experiment. Ah tänkt om man hade såna som var lite större. Så fint det hade varit. Ser fram emot morgondagen. Då ska jag ju få låna Tinsas gas-analyserare, är det inte så coolt?

 

Ida och jag orkade inte göra nån middag. Så vad gör man? Jo, man kanske provar den lokala puben 100 meter bort. Jag checka läget innan med mama Mushi och Selle ifall det är ok att äta där? Man vill ju inte bli stämplad om man går dit. Mama Mushi var mest orolig över att de inte skulle ha något vi skulle gilla att äta. Selle däremot att hade ett peptalk med oss innan vi gick. Vad vi skulle säga, vad vi skulle beställa. Det är så himla viktigt här att fråga hur det är med folk, hur det går på jobbet. Så vi knallade dit. Jag drog till med ett ”Habari za kasi?” (Hur går det på jobbet). Servitören såg jätteglada och Ida beställde in Chipsi mayai. Vi fick in omelett med chips i. Mycket mycket gott, vi kostade också på oss att ta oss en öl och cider till maten. Vi hade mycket trevligt där, det kändes lite som att vi precis kommit fram på ett charterställe, vi hade den där förväntasfulla stämningen och rytmisk musik á la Karibien-style strömmade ur högtalarna. Vi kunde inte låta bli att fascineras över tanzanianernas ovana att ha både musik OCH tv:n på samtidigt. Vi är mycket nöjda med vår visit på Makongo Resort, och vi kommer helt klart gå dit igen (nu har vi redan varit där en söndags em, men det var ett tag sen och då kände vi oss mest uttittade). Det är för övrig ganska mysigt att gå ut på kvällen där småbodarna har små oljelampor tända. Makongo har sin charm...

Ett av mina myrexperiment. Låta småmyrorna krypa in i en ciderflaska över natten och sen täppa till med en papperstuss. Visste ni att efter tag så luckras typ myrorna upp och så återstår bara huvudet som en prick. Det är typ ett par hundra myror i den där flaskan. Synd bara för myrorna att de inte kunde läsa varningsetiketten om att alkohol kan allvarligt skada din hälsa...

Jobbar man med hönsgödsel kan ens blogg knappast bli komplett utan en bild på en stilig tupp!

 

Morgonen börjades med en lätt yoga, första träningspasset på typ två veckor pga malarian. Magen börjar bli bättre. Den har sina bra och dåliga stunder, vilket är bättre än bara dåliga stunder som det var förut. Med mina experiment är det rajraj, det beter sig inte som de borde göra. De går upp och ner i gasproduktion på ett sätt som gör att det är svårt att se något som helst mönster. Jobbade mest vid datorn idag. Försökte få tag på min handledare men det visade sig inte gå alls...

 

Lunchen var lite ny eftersom vi åt tillsammans med Tensi och Rama. Tensi är den schweiziska tjejen som också ”ex-jobbar” med biogas. Det coola är att på fredag ska jag få låna hennes mätinstrument som analyserar gas. Det är väldigt häftigt och då får jag också se hur bra min primitiva metod fungerar och vad min gas faktiskt innehåller för skit.

 

Vi for till Mwenge efter skolan för att inhandla lite frukt. Passade på att inhandla en plastdunk för att försöka få till en större och bättre gassamlare. Personen ifråga som jag handlade av var en typ 9-årig kille, måste ha varit den yngste försäljaren jag nånsin handlat av, förutom tre åringen som jag handlade bröd av i Mexiko. Dessutom sköttes inhandlingen på swahilli.

 

Insett att med bara åtta veckor kvar och safari och Zanzibar och allt annat man måste se och ett projekt att ro i hem så måste man planera. Så jag och Ida hade ett lite planeringsmöte idag över en öl och cider.

 

Just det, en vakt försökte tigga pengar från mig igen... Men han bad iallafall om ursäkt när jag inte ville ge honom något.

Lite spindelväv i gången till den läskiga toaletten som vi inte använder.

Algot is back in the house

Det behövs inte mycket spöregn för att fylla en sänkning

Lite vackert spöregn

Ett bajshus ska väl så klart ha en hög med snigelbajs. Luskat ut att snigeln är av arten Afrikansk jättesnigel. Passande namn.

 

Idag har jag labbat som bara den. Kollat ammonium-halten i mina 15 reaktorer minus den som jag tagit bort, så totalt 14 reaktorer och så dubbelprov på det. Så 30 prover + att jag var tvungen att göra 10 000-spädningar på dem. Men det gick ganska så bra. Däremot var det lite stressande när jag skulle göra min dagliga mätning av gas-rutin och vakten bestämde sig för att bara stå och stirra på mig när jag arbetade. Dagen gick fort och i slutet av dagen kom Mr Dimbo på att jag kan ju fråga tjejen från Schweiz om jag får låna hennes gas-analyser. Tyckte jag var en rolig och användbar ide. Ska fråga henne imorgon. Dock så är det ganska äckligt att jobba med mina reaktorer. När man öppnar dem för att ta ut vätska så stinker det typ syra. Inte alls trevligt.

 

Dagens stora upplevelse skedde när vi skulle åka hem. Där vi skulle vänta på bussen stod det redan tre maasai-män och en ”vanlig” tanzaniansk kvinna. De stoppade en bil med flak och hoppade upp. Männen i bilen gjorde tecken att vi kunde följa med också. Vilket vi gjorde. Så vi skumpade runt där på flaket med tre maasai-män och en kvinna. Måste ha varit en härlig syn. En av maasai-männen var djupt fascinerad över mitt och Idas hår, och satt därför och pillade och kände. Han inspekterade även min arm, kollade på hyn, kände på hullet. Han tyckte mina leverfläcker var ytterst märkliga. Ljus hy och så bruna fläckar lite här och där. Inte för att vi kan överdrivet mycket swahiliska men vi forstod inte ett jota alls vad de snackade om. Och mannen, han var inte så gammal så man kanske ska säga kille, han försökte prata och prata men jag fattade ingenting. Ida fick äran att sitta med ena maasaiens käpp. Och när vi klev av flaket så höll maasaien först Ida i handen och sen mig. Så gick vi där tills Nancy plockade upp oss på vägen. Dagen stora tragedi var dock att min mobil skumpade ur min ficka under färden och är numera borta. Mobilen som jag köpte ny för en sisådär tre veckor sen... L Lyckligtvis dock, så har min gamla mobil som gick sönder börjat funka igen. Allt är så märkligt.

 

Just det visste ni att om det ösregnar och man kan se solen samtidigt får lejonen ungar. Rama, labassistenten sa så, alltså är det så. Och det hände idag. Perfekt till vår safari om två veckor.

 

Just det visste ni att om det ösregnar och man kan se solen samtidigt får lejonen ungar. Rama, labassistenten sa så, alltså är det så. Och det hände idag. Perfekt till vår safari om två veckor.

Var tvungen att tjuvfota så det blev inte så bra. Men här i Tanzania bär iallafall kvinnorna sina resväskor på huvudet.

Pole på tanzanianska har ungefär samma innebärd som ”jag är ledsen för dig”, alltså något man säger om någon har problem, är sjuk och så vidare. Man får mycket pole om personen man pratar med förstår att man har haft malaria, så jag har fått mycket pole. Klimax i pole:andet var när jag stötte på Minsa. Då var det först en herrans massa pole för malarian, sen en herrans massa pole för att mina experiment inte producerar så mycket gas som kanske var tänkt. Innan det hade dessutom en kvinna kommit fram till mig på labbet och sagt ”pole för ditt arbete”. Jag blev lite förvirrad över uttrycket för jag är mer van vid att folk frågar hur det är med arbetet och så ska man svara bra. Så jag svarade att ja det är bra och hon såg förvirrad ut. Sen visade det sig att hon hade sett mig i labbet hela dagen och då var det pole mig som arbetade så mycket. Säger ju det, är jag inte här för en drink i handen, solandes på en strand?

 

Möte med handledare William idag. Gick kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men bra ändå. Försökte få fram att jag vill ha mer djup och bredd i mitt projekt mer än att bara mäta vattenvolymer hela dagarna. Gick så där. Ska arbeta mer på det hela när jag kommer hem från safarin och påbörjar etapp 2. Själva labbandet gick bra. Eller till en början inte alls särskilt bra så att till och med labb-chefen Mr Dimdo var förvirrad. Visade sig att det inte på något sätt var fel på mig utan en färdig-gjord lösning från ett företag. Sen gick det bättre efter lite trixande. Så nu har jag äntligen, äntligen en standardkurva, så imorgon mina damer och herrar ska det äntligen ta prover på mitt slam och mäta ammonium-halter. Äntligen!

 

Gillar för övrig Mr Dimdo väldigt mycket. Han är en kort och kraftig man som är väldigt burdus och intensiv, pratar för kung och fosterland, men han är väldigt bra på att hjälpa till och lösa problem.

 

Fred, kille som jag pratade med på Research site förut, var på labbet idag. Han är rätt rolig att prata med eftersom man inte måste upprepa allt man säger två gånger som för Gervase, för att han ska förstå, samtidigt som han är rätt insatt i biogas och sånt. Men det är ganska kul för folk måste ju prata om oss, för jag har pratat med Fred typ högst två gånger under en månad och ändå säger han ”åh jag hörde att du har haft malaria, pole”. Hur kunde han veta det?! Han trodde dock att jag inte behövde oroa mig för att få malaria igen. Lite skeptisk till påstående men det känns skönt att höra att han inte tror på det.

 

Åh just det, höll på att glömma. Mina favoritväktare, en man och en kvinna, var idag också på Research site. Dom ser så glada ut när jag kommer och så svänger vi på lite swahiliska fraser till varandra. Dom är så trevliga. Blir så glad av träffa på dem.

 

Skepp o hoj.

Fruktsallad innan middagen bestående av godaste ananasen, passionsfrukt och mango. Ett kilo passionsfrukter kan ses brevid (dagens inhandling av frukt o grönt: 1 kilo tomater, 1 kilo passionsfrukter, 10 små mangon, tre morötter, två chilin, ett antal rödlökar, en knippe spenat, två paprikor och säkert nåt mer, allt för den nätta summan av ungefär 40 kr)

Trötta som vi var på Makongo, speciellt jag som inte sett mycket denna vecka, begav vi oss in till stan på vad jag skulle vilja säga en lite ”vågad” tur. Vågad i den meningen att jag inte skulle åka daladala, gå runt i stan, äta mat och inte ha tillgång till stan. Ganska wild and crazy, med tanke på att den senaste tiden har en toa behövts ganska snart efter intag av mat. Nu ska jag inte äckla er mer med detaljer. Vi bestämde oss för att ta oss in till stan jag inte hade behövt gå på toaletten två timmar efter frukost. Tog det som ett gott tecken. Jag åkte till mina experiment medan Ida åkte till Mlimani city för att möta upp E, vår safarikompis. Jag anslöt mig och efter lite frukthandling i Mwenge så åkte vi och kollade hur E bor. E och hennes fyra rumskompisar kanske har en säkrare tillgång på el och vatten (tror att de även kan få varmvatten), har tvättmaskin mm, men nog fasiken bor de mycket mycket omysigare än jag och Ida. Man kan säga att lägenheten låg i en av flera tråkiga skokartonger som liknade tråkiga studentlägenheter á la Lappis (fast Lappis ändå snäppet mysigare), lera och sten till innegårdar och ganska tråkig lägenhet. Tur att dom har varandra dom som bor i lägenheten. In till stan och traskade runt lite i söndagsdött Dar es Salaam. Den indiska maten som Ida var ute efter kunde inte hittas eftersom allt var stängt (antagligen p.g.a. nån indisk högtid), så vi hamnade på en annan restaurang. Där hade vi safarimöte. Ägaren till restaurangen Ali Baba satte sig vid bord och visade sig vara en utmärkt källa till att få ut safaridetaljer. Vi fick även kontaktuppgifter till Ali Baba Junior och Ali Baba Senior, brorsorna, på Zanzibar som drev rätt billiga hotell där. Mycket trevlig och internationell karl. Det verkar iallafall som vi har haft ett givande möte och smalnat av alternativen till ett troligt vinnande förslag. Så mina damer och herrar. Jag åker nog på safari om två veckor.

I daladalan från Mwenge så var det en lite flicka som skulle hålla mig i handen ett tag, medan Ida prata lite swahili med sin passagerargranne. Förutom det så var det lokalval idag. Undrar vem som vann. Mest glad är jag att slippa ”studentflaken” som åker förbi med jättehög musik och dansande personer som skriker ut sitt politiska budskap.

En dag i stan var det tänkt med kanske nåt museum eller annat kulturellt. Med Dar es Salaam vaknade upp till spöregn och även nåt litet åskmoln som fick strömmen att gå för en kort sekund. Detta satte våra planer så klart på ända. Men inte var vi så besvikna inte. Vi satt på verandan och njöt av regnet. Den mycket friskare luften och svalare temperaturen. När regnet hade börjat lätta bestämde jag mig för att åka ner till Research site och till mina små reaktorer. Dr Mushi hälsade då lämpligt på för att avlägga en daglig ”Helloooo, hooooooooow aaaaaaaaaaare youuuuuuuuuu”-visit och berättade att han skulle till universitet. Så jag frågade helt fräckt om jag fick åka med, det fick jag så klart. Och lite tur var det för på vägen ner kom störtregnet igen så när Dr Mushi släppte av mig sen så fick jag låna ett lite blommigt paraply.

 

I vaktstugan där man hämtar upp nyckeln satt en hel skara yngre män och tittade storögt på mig när jag kom, vet inte om det är för min underbara skönhet eller om det var för att dom undra vilken idiot till mzungo jag är som kommer dit i spöregn och på en lördag. Det visade sig att det var byggjobbarna som arbetar brevid Research site som tagit skydd i regnet. Alltid ska man vara utstirrad av nån. Sen var vi hemma och tog det lugnt, lagade mat, pluggade lite swahili. Fick huset städat av Selle (vilket var verkligen på tiden). Just det, jag bjöd Selle på en muffins, den verkade bli mycket uppskattad. Vi impregnerade också in våra myggnät med myggift.

 

På kvällen åkte vi på filmfestival, pådriven av Sverige i fråga som EU:s ordförandeland. Där såg vi en dokumentär om Mwalimu Julius Nyerere. Tanzanias ”landsfader”. Han som på 60-talet såg till att Tanzanias skola blev öppen för alla och enade Tanzania som land. Roligaste fakta är väl att hans far hade 22 fruar.

 

På vägen tillbaka så fick vi gå brevid en mycket trafikerad väg i mörkret till Mwenge. Det var väl tänkt att vi skulle ta en bajaj men det blev inte så. Vi följde efter ett gäng killar som vi såg kom ut från samma bio som såg mycket rekordeliga ut i skjortor, kändes säkrare så. Dock skulle dom ta en daladala in mot stan så vi förlorade våra förföljningobjekt. Men vi kom säkert till Mwenge och i Mwenge började vi prata med två killar först på swahili och sen på engelska. Det är många som vill prata med oss för att öva sig på engelska, och de som pratar med en känns ofta inte på något sätt hotfulla utan det är mest trevligt. In i bussen som gick säkert hem. Tanzania är ett vänligt land. Folk hälsar och vill kolla läget. Nepp, imorgon hoppas jag att vädret tillåter att vi lämnar Makongo. Eftersom jag mest varit hemma den här veckan så vill jag se lite annat.

 

Det kom väldigt mycket regn idag. Och vatten samlas upp på alla tänkbara sätt för att inget ska gå till spillo. Enligt Dr Mushi kommer ett grönare landskap snart att synas. Däremot så blev vår dåliga väg, ännu lite sämre och ännu lite lerigare. Fast å andra sidan är det mindre damm som yr i luften...

Imorse sådär vid sju-tiden på morgonen ropar Dr Mushi genom fönstret i vanlig ordning och undrar hur det är. Jorå det är bra svarar jag, jag ska ju till skolan. Dr Mushi erbjuder skjuts ner till skolan men jag nekar ödmjukast eftersom vi inte ens ätit frukost. Intressant tid att komma och ropa genom fönstret, eftersom om jag hade varit sjuk hade jag väl antagligt legat och sovit. En halvtimma senare ungefär ringer Nancy och undrar hur jag mår. Hon ber så mycket om ursäkt för att hon inte har varit förbi och hälsat på mig (vilket jag personligen tycker snarare är bra), och så säger hon att jag som varit sjuk ska minsann inte gå till skolan utan hon ska hämta upp mig och Ida och skjutsa ned oss. I bilen lite senare berättar Nancy att hon har bett för mig de här dagarna. Kanske blev lite räddning då till min förtappade själ.

 

I skolan var det rutinarbete igen med att mäta vattenmängder hit och dit. En väldigt stor snigel har satt sig på en av mina reaktorer. Stor är bara förnamnet, jag har aldrig sett en sån stor snigel förut i mitt liv, kanske välter eller bär bort mina experiment. Ammonium-grejen som jag fifflat med så många dagar (innan jag blev sjuk) och fortfarande inte har fått det att fungera gjorde mig väldigt frustrerad så jag gick och frågade lab-teknikern Rama om hjälp som frågad lab-chefen som på sitt lokomotiv-aktiga sätt att föra sig ordna upp Hannas röra. Bort med test-kitet jag haft med mig från Sverige (”olagligt” medförd på planet och allt) och fram med deras kit. Jaja, bara fyra-fem dagars arbete som hade kunnat sparats.

 

William var förbi labbet. Han har också haft malaria, och han liksom jag var på sista dagen med medicin. Men jag såg bra mycket kryare ut än han. Men så har han inget profylax i kroppen samt så har han tydligen jobbat även när han varit sjuk, då jag har legat hemma och tyckt synd om mig själv. Då kan jag också passa på att klargöra att jag INTE har haft tre malariasorter som jag först trodde utan EN, men jag har fått en trea i malaria. Ungefär så är det flesta får 2-4 i malaria när de söker vård och får då medicin med sig att ta hemma. Har man över fyra så är det inläggning på sjukhus. Tre, som i mitt fall, innebär att tre av 100 blodkroppar är infekterade med malaria. Nancy tyckte att en trea var rätt mycket för stackars mig. Malaria har börjat avdramatiserats för mig. De flesta räknar med att få malaria tre-fyra gånger om året, typ som vi får förkylningar, och söker man bara vård så får man märker att man börjar bli sjuk så är det inte så farligt. Förutom att det är jäkligt jobbigt att vara sjuk. Däremot tillskillnad från en tanzanian så äter jag malariaprofylax vilket innebär att jag inte blir lika sjuk och att det krävs mycket mer parasiter för att göra mig, och vissa är jag helt vaccinerad emot (dock så finns problemet med resistens här).

 

Idag har vi köpt en massa god frukt. Ananas, mango, vattenmelon, papaya och bananer. Ananasen var nog den godaste jag ätit. Allt var så gott... (ok då mangon får bara godkänt, de är lite sura fortfarande, säsongen är inte helt kommen än)

"Lillsnigeln", dunkarna är 5 liter...

Vi kikade ner i toaletten nu när Ida äntligen har kommit hem, och såg till vår glädje att monstret Fredde är död! En av de större kackerlackerna jag sett! Titta och äcklas!




Visst är den stor! Om ni tycker toaletten är skitig så vill jag bara påpeka att vi har aldrig har använt den här toaletten så det är inte vår "skit".

Jag har det vansinnigt tråkigt. Det känns nästan obefogat att ligga hemma. Börjar ju känna mig frisk och kry. Inte som igår när jag var tvungen att tvinga i mig mat fastän kraftigt illamående och ont i magen och allehanda hängighet. Men nu känns det ju bättre och det känns så vansinnigt onödigt att utnyttja Gervase när han ska söka jobba. Jag känner mig som en skolkare. Nu ska det sägas att mitt tillstånd känns bra liggandes i en fläkt. Däremot där ute i 35-gradigvärme och utan intag av värktabletter är däremot en annan fråga. Hade ju tänkt vara hemma imorgon också, sista dagen för medicinkuren men vette tusan om man känner sig frisk om man borde ligga hemma och uggla då.

 

För övrigt verkar familjen Mushi och company gilla att skrika genom fönstret för att undra hur man mår. Mama Mushi erbjöd sig också att laga mat till mig om det var så.

 

Det pågår valkampanj ute på vägen, på andra sidan muren. Hör hur stora lastbilsflak med jättehög musik åker förbi och skränar.

 

Förresten på den andra toaletten som vi inte använder men som Ida använde några få gånger för att vi först trodde jag bara var magsjuk bor det ett lite monster. När Ida var där stack den ut sin 5 cm sprött vilket resulterade i Ida vägrade gå mer på den toaletten. Ida har döpt monstret till det passande namnet ”Fredde” och igår för att liva upp mig lite så gick vi på avlivningsjakt av Fredde. Vi sprutade en herrans massa gift i toalettstolen. Eller vi och vi. Jag stod mest lite vingligt i bakgrunden som moraliskt support med kamera ifall Fredde skulle falla ner i toaletten. Han gjorde det aldrig. Hade varit intressant och se hur monstret ser ut. Han har iallafall byggt bo där det spolas ut vatten, vilket förklarar toalettens oförmåga att spola. Vi har också gjort honom skyldig till leverpastejslukten som finns på den där toaletten. Vi kommer inte använda den där toaletten mer.

Nu ska jag fortsätta att ha vansinnigt tråkigt tills Ida kommer hem. Åh kom på vad jag kan göra... Muffins av muffinsmixen vi köpte igår! Mmmm


Malaria-medicin 4 tabletter två gånger dagligen i tre dagar. Väldigt pedagogisk förpackning


Så här tråkig utsikt har jag haft i några dagar. en dörr, en kal vägg och en fläkt som rör sig från sida till sida *surr SUUUURR surr*

Nu är orsaken klargjord bakom de senaste dagarnas dåliga hälsotillstånd. Jag har malaria, inte bara en sort utan tre. Jag tvingades iväg imorse av mama Mushi som insisterade på att jag varit sjuk för länge och att nu var det dags att åka. Sagt och gjort. Vi hämtade upp Ida som fick följa med som moraliskt stöd och sen vidare till en sjukhusmottagning driven av katolska nunnor. Positivt överraskad över hur rent och fint de hade och deras effektivitet. Fick träffa en trevlig liten nunna till doktor som tyckte jag hade bra blodtryck men gillade inte att jag hade diarré och haft feber. Så det blev blodprov och avföringsprov. Blodprovet var smärtfritt men att försöka göra ett avföringsprov med en mage som dömt sig själv på all form av innehåll på en toalett som är ett hål i golvet var en helt klart intressant upplevelse. Men nu har jag iallafall provat på det där med avföringsprov på tre olika kontinenter och dom skiljer sig alla åt.

 

Hela sjukhusvistelsen gick lös på 4500 TSH dvs ungefär 27 kr och det inkluderar inskrivning, laboratoriekostnad OCH mediciner. Sen köpte jag en massa mat för 10 ggr så mycket efter som malariakuren man ska ta och jag precis påbörjat är tydligen väldigt påfrestande för kroppen och man måste inta en massa dryck och mat. Fick en del piller med mig hem mot malaria, mot smärta och mot diarré. Hmm stackars min kropp för alla de gifter jag ska peta i mig. Bara därför blev det strömavbrott när jag kom och skulle fixa mig en redig måltid (lätt oroandes över hur jag som bara fått i mig lite lite mat de senaste två dagarna skulle få i mig mkt mat). Drog i mig fyra samosas, en doughnut och youghurt blev illamående och drog i mig de fyra malariepillrena och är efter det sängliggande. Peppar peppar ta i trä att jag inte ska börja spy eller något.

 

Förstår nu hur närvarande malaria är här, varför folk ränner till doktorn för minsta lilla. I Sverige skulle jag aldrig ha gått till doktorn för de här symptomen utan väntat. Samtidigt som att trots att jag har tre malariasorter i kroppen mår jag ändå relativt bra mot vad jag har sett andra må av malaria. Jag antar att jag har en ganska stark kropp och att profylaxet mildrat förloppet, samt att jag med all säkerhet inte fått den farligaste malariasorten. Det börjar bli en sådan resistens här att inte ens med profylax går man säker. Trots att det är så närvarande och för mig har det hittils inte kostat särskilt mycket runt 300 kr för all mat, doktor och mediciner. Men för de stackare som inte tjänar mer än 25 000 TSH (150 kr/mån) så blir ju 4500 TSH rätt mycket och då också köpa mat... Men så är dödsfrekvensen rätt hög här också.

 

Vad ska jag säga. Det är torrperiod, de få myggorna som finns älskar mitt söta svenska blod så när jag har blivit frisk från den här skiten blir det till att överförbruka myggmedel och bära mer långärmat och byxor.

 

 

Hemma idag också, magen vill inte ändra sin status.

Här är bilder från i lördags som jag glömde lägga upp igår.


Värmer upp chapati från Nancys middag


Chapati någon?


Mumsiga rester från Nancys middag: ärtor, bönor och bananer



Kopp kaffe och Jane Austen's Pride and Prejudice (Stolhet och fördom) på verandan... kan det bli bättre? (skulle vara bättre hållning då...)

Bristen på internet försvagade mitt skrivarintresse så här kommer en kort sammanfattning av den gågna helgen och de senaste två dagarna.

Lördag: Vi hoppade över träningspasset som vi skulle ha gjort i fredags p.g.a. strömavbrott. Ner förbi anläggningen och kolla till mina gasreaktorer. Vidare till Mwenge för att gå på marknad. Vi hittade Carver’s market. Massa fint som man kan köpa, men fy vad jobbigt det var att gå där. Alla som skriker efter en och man får inte gå ifred och kolla. När jag ska dit nästa gång ska jag ha listat ut precis vad jag vill ha, ha magen full med mat och vara redo på att pruta. På vägen tillbaka hem så kom en man och började prata med mig (inget ovanligt att främmande personer säger hej). Han undrade om jag ville följa med till kyrkan, det verkade nämligen som så, speciellt när han fick veta att jag var protestantisk, att min själ behövdes rädda. Men jag lät mig själv fortsätta leva som en förtappad själ. Vi hade en lugn em och kväll hemma. Vi var medbjudna in till stan med andra svenskar på kvällen för lite roligheter men vi kände att när kl var 16 och det fortfarande verkade ouppstyrt så la vi ner det projektet eftersom vi bor där vi bor och inte kan vara ute och ränna för länge när det har blivit mörkt. Det var väldigt synd att de två kth-tjejerna flytta från samma område som oss, då hade vi ju kunnat dela på en taxi hem.

Söndag: En mycket bra dag. Först besök hos reaktorn. Sen in till ett söndagsstängt Dar es Salaam. Det var mkt skönt att kunna gå omkring utan en herrans massa människor och kolla in staden lite bättre. Vi förföljde några indier och hamna på ett Tea House där vi tog oss en varsin riktig indisk te med samosas till (= ida blev lyrisk). Vidare för att hitta granne med en moske en lite affär som säljer indiska godbitar. En mycket söt gammal och liten indisk man pratade glatt med oss när vi kom. Vidare till hotellet Golden Tulips för att vräka sig i solen. Efter det tillbaka in till staden och äta middag med våra två safari-vänner för lite planering och så våra två kth-kompisar, varav den ena fyllde år. Vi åt god mat och hade det väldigt trevligt! Sen vid åtta på kvällen tog vi daladalan hem i mörkret. Det gick smidigare och bättre än vad jag trott både att ta daladalan vid posta och sen bytet i Mwenge. Men det var fortfarande ganska mycket kvinnor och barn ute och då känns det ju tryggare.

Måndag: Riktig riktig skitdag från början till slut. Hos mina reaktorer råkade jag spruta NaOH-lösning på min av mina finare tröjor, hoppas verkligen inte att det går hål sen när jag tvättar. Skulle pilla bort smutsgrej på min linne-kjol, ja då blev det hål i kjolen. Svettade som en gris gjorde jag. Upp till labbet för försöka göra den förbaskade standardkurvan. Inte tusan fungerade det heller. Dessutom behövde vi åka hem och sen tillbaka till skolan för att hämta upp två kvitton. Det var varmt. Det var trafikstockning på tillbakavägen på våra dåliga väg p.g.a. nån begravning. Sedan tillbaka för ännu en gång misslyckas med standardkurvan medan Ida var på äventyr och hämtade vatten. Jag hade börjat få huvudvärk och frös, inte så konstigt när det bara var 20 grader på labbet. När Ida kom tillbaka for vi till Mlimani city. Fortsatte frysa och ha ont i huvudet. Sen blev det värre och värre med huvudet och jag hängigare och hängigare. Taxifärden hem (vi tog taxi för vi hade varit och köpt 36 L vatten och den dyra godgröten) var en riktig riktig plåga. Varje gupp skar i huvudet. Hemma blev det sängen direkt efter att ha passerat ett glas med Resorb. Sen började en plågsam kväll med ryslig huvudvärk och illamående. Antar att jag hade feber eftersom jag var stekhet när vi kom hem från Mlimani (ville först skylla på att jag fått för mkt sol dagen innan) och frös och efter att värktabletten börjat verka så svettades jag en massa och blev mycket svalare. Ida tvingade i mig senare på kvällen buljongvatten och te. Knagde lite på en smörgås också. Sen var det hopp i säng.

 

Just det, på Shoprite på Mlimani city har dom börjat för fullt med julskyltning, julmusik och försäljning av julsaker. Känns 1. väldigt tidigt 2. absurt när det är så varmt ute och det sista man förknippar det här landet med så är det jul.

Tisdag/idag: Jaa huvudvärken kanske är mycket bättre jämfört med igår men nu har istället magen pajat totalt. Godgröten som jag annars sveper orkade jag bara äta litegrann och magont som resultat. Åt nudlar lite senare och har 4 timmar senare fortfarande ont i magen av det. Toaletten har jag besökt för många gånger idag och det enda jag kan säga om det är att nej, magen funkar inte alls. Har varit hemma från skolan idag, Gervase tar hand om mina reaktorer ”Don’t you worry Hanna”. Tur att han inte har flyttat från skolan än. Ida kom hem tidigt från skolan eftersom hela skolan var på begravning så fanns det ingen el eller vatten på labbet. Han som sätter på generatorn vid strömavbrott var ju inte där.

 

Folk verkar dö lite huller om buller här. Vet fyra personer som dött på mindre än en vecka, och dessutom verkar alla gå på begravningarna, som sker ganska fort efter dödens intrång. Döden är helt klart närvarande på ett annat sätt här.

 

Förresten är det fint att vi bor hos en familj. Mama Mushi var förbi för en stunden sen och pratade med Ida och frågade om jag hade blivit sjuk i malaria och om jag behövde åka till sjukhuset. Nu tror jag att det här bara är att genomlida och inte kräver nån läkarvård. Men skulle jag eller Ida råka ut för något allvarligt så är det bara ställa sig på gården och skrika så kommer vi bli tagna till ett sjukhus på nolltid.

 

Vi har haft problem med internet sen i fredags därav bristen på uppdateringar...

 

---

 

Igår, fredag, så började dagen med att vi inte gjorde vår dagliga träningsprogram på morgonen eftersom vi gått och lagt oss lite försent dagen innan. Åkte daladala till skolan och hoppas att daladalaföraren från orden Mzungo och Tanzania sa något positivt om oss. Vi klämde ju oss faktiskt in i daladalan när andra tanzanianer valde att inte kliva på för att det var för trångt. Sen när vi klev av däremot kan de ha klagat lite för att vi inte sa till när vi skulle kliva av men vi uppfattade det som att en annan man ville kliva av så vi sa inget. Ida gjorde mig sällskap till Research site och upptäckte att det var en hel apkoloni i närheten som hoppade omkring. Vi kollade till mina reaktorer och sen gjorde jag Ida sällskap på labbet. Dock blev det inte så lyckat som jag hade tänkt mig. Skulle göra en standardkurva för mätning av ammonium, så att jag kan ta prover från mina reaktorer på måndag och veta vad det är för koncentrationer jag får ut. Men det gick åt fanderns.

Eftersom det var strömavbrott på skolan och sista dagen för slutredovisningar för studenterna här så invaderades labsalen av redovisande grupper. Labbet är kopplat till en generator så det är finns det alltid ström (förutom de mer eller mindre långa perioderna från strömavbrottets början till någon har lyckats koppla på generatorn). Dessutom fanns det inget vatten i labbet så jag skyller mitt dåliga labbandet på för många studenter i labbet och inget rinnande vatten. Sen var det meningen att jag skulle kolla till mina reaktorer efter lunch också men då hittade jag ingen vakt med nyckel så Ida och jag tog en tidig dag och åkte hem. Dock slog jag huvudet bra mycket när jag skulle gå ut daladalan så efter en kopp te var jag tvungen att gå och lägga mig och sova en liten stund.

Kvällen tillbringades hos Nancy. Det var en mycket trevlig kväll. Två av hennes barn samt sin svärbrors son var där. Först satt vi i hennes trädgård och drack läsk medan hon tillagade ris på en koleld. Sen började ett matkalas som heter duga. Hennes köksbord var full med olika rätter. Det var så gott och jag var så mätt. Nancy ville så klart att vi skulle äta lite mer. Vad gör man. Man klämmer i sig mer mat. Så när man tror att man ska få vila lite innan kaffet, nej då drar hon fram ananas. Visserligen den godaste ananansen sen jag kom hit, men det var tungt att äta. Efter ananasen blev vi förflyttade ut igen för att äta kaffe och kaka. Och så klart muffinsen vi hade bakat till henne i present. Jag tror hon blev glad för våra muffins. Hon är rolig Nancy. Pratar glatt om allt och alla. Bl.a. om en elev vars redovisning Ida hade varit och kollat på. Ida påpekade att hon tyckte att en av tjejerna hade dragit konstiga slutsatser och då svarade Nancy att det var en envis tjej som inte gjorde som hon sa till henne. Men jaa så var den här tjejen muslim, muslimer är envisa. En annan grej som var roligt var att jag och Ida hörde att från någonstans lät det som att nån kollade på en fotbollsmatch eller nån annan slags sport. Men nä det var en pågående predikan. Då började Nancy visa på sin dotter om hur dom gör när dom ska driva ut jäveln genom att lägga handen på någons huvud och tala i tungor. Självdistans har dom iallafall. Men kyrkliga är dom, det är ju bordsbön innan maten och ingen alkohol för Nancy även om Nancys man (som vi tyvärr inte fick möta pga tjänsteresa) tycker att ett glas vin kan man ta för det är bra för hälsan.

Vi fick en hel påse (som råkade vara från ICA Bergshamra) med mat med oss hem Nancy, dotter och son eskorterade oss hem (vi bor typ 100 meter ifrån henne). Men eftersom vi var så mätta så gick vi en lite längre promenad. Vi hade ju Nancys son med sig. Nog den största personen i Tanzania. Ingen vågar ge sig på en om man går med ett hus till följe. Han är förresten född i Finland.

Det var ett hemtrevlig hus hon hade och allt var väldigt trevlig. Vi får dessutom komma dit så fort vi har tråkigt och dricka kaffe.

 

Jag bjuder på den här bilden: strömavbrott, pannlampa, vispande av smet halvliggandes på en stol

Upphällning av muffinssmet samt en kreativ studie i olika smaksättningar

Benranglet Hanna provsmakar muffins

En av alla de aporna som sprang förbi Research site i fredags

Lite antiksaker på labbet, en gammal pH-mätare och en gammal våg

Jag har gjort mig tjusig för Nancys middag

Helkroppsbild för visa min tjusighet

 

Igår var det helgdag och det innebar ledig dag. Nåja, jag och Ida var en 45 min och kollade till min lilla anläggning. Hade gått sisådär under natten. Vissa hade skött sig bra andra hade barkat åt fanderns. Men efter det så var det en ledig dag som innebar fyra timmars strosande på Mlimani city och sedan hem för att tvätta, läsa lite bok och inte minst baka muffins på utrikiska. Vi ska till Nancy imorgon och tänkte i present ge henne muffins så därför behövde vi ju på provbaka med lite annorlunda ingredienser, som t.ex. vanilj på essens och kardemumma som man maler själv. Vi behövde en lugn dag utan en massa umbärande att utföra. Däremot tog vi igen lite swahili som blivit åsidosatt den senaste veckan.

 

Vi var och skulle klaga lite på att vi fortfarande inte hade fått våra pengar tillbaka för internetproblemet som vi hade blivit lovade. Mycket trevligt bemötande fick vi på Vodacom däremot när jag skulle beskriva hur han som hjälpte oss förra gången såg ut kan man diskutera ”Han har väldigt mörk hy” (han var faktiskt mörkare än kille som hjälpte oss igår). ”Du menar svart” säger killen. Öhmm just det...
”Han är långsam när han pratar och väldigt lugn”. Kille frågar lite leenden: ”Är han...” och visar med kroppen en tjockare person. Ja nickar jag och Ida. Så i klarspråk fick han beskrivningen: svart, långsam, sölig(?), tjock person. Killen tyckte vi var så trevliga så han sa att vi gärna fick komma tillbaka en annan dag och klaga. Dom är trevliga där på Vodacom.

 

Idag så gick till skolan eftersom det stod magträning och gå på vårt träningsschema. Ida hade fel skor på sig. Labbade loss lite i 20 min sen gick vi och kollade på presentationer, bl.a. Gervases. Intressant det där och se deras presentationer. Ska säga att de var mycket bättre än de erfarenheter jag har av polacker, italienare och kineser. Men jisses vilka hårda frågor de fick av lärarjuryn som satt och bedömde. Dessutom kunde man lätt tro att den manliga delen kom direkt från Stureplan med sina rosa skjortor och rosa slipsar.

 

Kolla till mina reaktorer och det var bättre än igår, men jag åker upp och ner som en berg- och dalbana gällande mitt projekt. Det känns så tråkigt när Ida gör värsta grejen och har en engagerad handledare, och man tänker på alla där hemma som gör så fancypancy exjobb och så är jag här och gör med primitiva metoder, som jag ens undrar om de funkar (biogasen funkar nog men mätning och sånt av gasen är jag skeptisk emot). Det känns lite som att jag gör något lågstadieprojekt. Ida och de två KTH-tjejerna muntrade dock upp mig under lunchen med att säga att jag faktiskt ändå gör något och kan i rapporten ifrågasätta metoder samt att det är faktiskt ett stort projekt att bara åka iväg till ett land som Tanzania och göra något. Så jaa, jag lär ju ro hem ex-jobbet hur det än går, men det hade ju varit kul om någon hade varit lite mer intresserad av det jag gör. Råkade dessutom skära mig fint på ena fingret av en av nålarna idag. Lite läskigt när det är fullt med hönsbajs omkring mig...

 

Om ni minns Malawi-killen som fick vatten av mig, så är jag nu inte alls lika glad över honom längre. Han försökte först tigga mer vatten av mig och sen tigga pengar för att äta. Jag sa nej, vill inte att alla vakter ska börja tigga pengar av mig. Jag är faktiskt inte rik och gjord av pengar...

 

När vi gick med Gervase idag tyckte han att det var lite kul att alla städare och sånt hälsar på oss, själv pratade han aldrig med en städare. ”Alla blir ju glada av er och hälsar.” Alla blir ju inte glada men det är väldigt många som hälsar och verkar bli glada när vi är glada tillbaka och svänger på lite swahiliska.

 

Den trevliga pricken Mohammed hälsade så glatt på oss när vi gick förbi honom idag, men han fick dock ändå inte oss som kunder.

 

För den som tycker det är kul med skype kan man ringa mig på +255-752 624 580

 

Man borde nu också kunna kommentera på mina blogg-inlägg, för till och med jag lyckades göra det häromdagen!

Muffinssmet på utrikiska

Snygga konserver - kaffe - kakao - bakpulver

Olika smaksättningar av deg - kardemumma, vaniljessens och kakao

Mästerkocken i full vispning med kanelbark i munnen.

Muffins i olika modegenre.

Kvinna som jag tjuvfotade, bärandes på en massa grönsaker.

Biogasanläggning in action.

 

Vilken jäkla dag. Sju kom vi hem. I mörkaste strömavbrottets Tanzania och utan vatten. Dagen började med att jag och Ida kom till Research site för att där se att mina gasuppsamlingbehållare som jag satt på prov över natten inte fungerar utan har pumpat ut vatten på hela golvet. Inser att jag har glömt min mobil så jag kan inte få tag på Gervase som är ute och åker för att hämta min kycklingbajs. Försökte få tag på hans nr. Först till Williams kontor och sen till Minsas. Fixar lite natriumhydroxid-lösning för framtida bestämningar av metanhalt. Lite andra saker fixas innan lunch. Efter lunch går jag tillbaka till Research site för att sätta igång med forsätta mala köksavfall. Hittar stackars Gervase där som farit över hela stan för att hämta en gigantisk säck med kycklinggödsel, men också har han hunnit försöka testa lite mer med mina gasuppsamlingbehållare och därmed vatten över heeeeeela golvet. Gervase frågar om jag har ätit och när jag svarade att jag redan hade gjort det så frågade han om jag inte kunde följa med ändå. Elaka Hanna säger nej efter jag kände mig stressad och frustrerad över att jag inte kommit igång med att hälla substratena i mina reaktorer. Skulle dessutom gå en halvtimma senare för att fixa lite administrativa saker (som misslyckades eftersom kvinnan i luckan aldrig är där). Går tillbaka efter det och börjar mala saker. Sen börjar typ fyra-fem timmar av slafs. Gervase kommer vid fyra-tiden igen och hjälper till. Eftersom jag börjat bli trött och irriterad på att han hela tiden ska lägga sig vad jag ska göra. Han vill ju bara var snäll och hjälpsam men det blir så fel. Som tur var kom Ida vid halv sex och började hjälpa till. Hon räddade min kväll genom att hjälpa mig att ta pH-prover, fylla i reaktorerna och annat. Men främst blev hon medlare och lättade upp stämningen. När vi äntligen äntligen kom därifrån var det mörkt ute (och inne i mitt lilla bajs-hus pga lampan trasig). Vi inser att vi inte borde vara ute och knata men vad ska man göra när man vill få igång sitt projekt. Så vi börjar gå mot Mlimani city för att få tag på bajaj men vi kommer inte så långt för en kille hör mig säga bajaj. ”Hey bajaj”. Jaa utropar jag mycket glatt. Då kommer vi till dagens andra glädjeupplivare. Mohammed, bajajföraren, visade sig vara en riktig rolig prick. Som pratade glatt och lärde oss saker på swahili. Eftersom det var en sådan bra förare och kändes trygg så fick vi hans nr som stod på apan som hängde i bajajen. Väldigt roligt han skulle lära oss att säga att elen var borta, men Ida råkade sig en lite lite ljudskillnad. Så hon sa istället att elen spydde. Mkt roligt.

 

Som sagt jag tycker verkligen synd om Gervase. Han är verkligen satt i skiten för han ska ju presentera sitt slutarbete innan examen på torsdag men han nog mer eller mindre tvingad av William att hjälpa mig. Han har nog inte mycket att säga till om där. Och så måste han dras med lilla jag som blir irriterad när jag inte får göra på mitt sätt. Dessutom är jag lite irriterad för William är inte mycket till handledare och dessutom skrev ju han till mig i våras och sa att mätning av gas finns det ett standardförfarande för. Pyttsan my ass.

 

Mattanterna som var så förtjusta i oss förut verkar inte lika begaistrade längre när vi kommer. Men däremot blir vi polare med städerskorna. HAAAAAAAAAAANNNNNAA, kan man höra från ingenstans och då är det Cecilia eller Sue som hoppar fram glada i hågen och undrar var man är på väg. Beroende på hur bra de är på engelska kan man få fram mer eller mindre givande samtal.

 

Jag hade tydligen svettring på min svarta tröja idag efter min ryggsäck. Förstår ni då att jag har arbetat. Och ingen middag får man för strömavbrottet och inte kan man tvätta sig för att det finns inget vatten (varför jag har spenderat köpesvatten på att tvätta händer och fötter). Och jag är trött på myggbett och läskiga myggor med malaria. Just nu vill jag vara hemma i soffan, ren med ett kopp te. Tro nu inte att jag är totalt missmodig. Nej då, Mohammed, Ida och Selle har gett mig skratt så det räcker. Men jag kommer nog absolut uppskatta min tillvaro bättre hemma sen när jag kommer hem.

 

Åh kul att strömmen kom nu, men var den tvungen att komma till mosken och det sämsta böneutropet hittils. För övrigt jag och Ida har nog gjort den godaste vegetarisk korv- och spenatgrytan. Ett siste just det... Jag har två provrör med kycklinggödsel och matavfall i kylskåpet eftersom jag inte hann ta det till labbet innan det stängde och det är röd dag imorgon... well well.

 

En bit dålig väg

Ytterligare bit dålig väg

"Lite" sopor längs vägen

Ytterligare lite dålig väg, den här gången dessutom "asfalterad".

En säck med kycklingbajs... Någon som behöver lite? jag har massor

Reaktor, gasuppsamlare och behållare för vatten... mer avancerat än det ser ut.

Lite kycklingbajsgrävande

Vägning av skiten, på en väldigt "exakt" våg

Fixar-Hanna...

Mannen som försökte ge oss vår dotter fixade skjuts till oss ner till skolan med nån kille i jeep. Ganska trevligt med att slippa daladalan. Försökte ha nån form av samtal med honom men det var svårt att höra på den skumpiga vägen och plåten i jeepen som protesterade högljutt vid varje gupp. Så jag trodde jag hörde fel först men nej. Han friade till oss, vem av oss spelade ingen roll bara nån av oss ville gifta oss. Vi tackade ödmjukast nej till hänvisning av befintliga karlar i Sverige. Sen att det bara är Ida som är nästan gift spelar inte så stor roll... När vi steg av jeepen så ropade han ut genom rutan ”Vet ni nån annan som vill bli min fru, säg till!”. Jorå, vi söker med ljus och lykta.

Idag har jag slafsat så det står härliga till. För att göra biogasprocessen lättare så har jag hackat spenat, rivit kål och skivat tomater. Blandat ihop en sörja av spenaten, kålet, tomaterna med ris och ugali (tanzaniansk gröt) från kafeterian, söndermixade skal från potatis och cassava och sönderslajsade bananskal. Har jag grävt runt enligt ett recept jag hittat på alldeles själv. Samtidigt som jag försöker att inte bli för irriterad på Gervase. Jag tycker så synd om stackarn, han hjälper mig mer än vad han borde samtidigt som jag är mån om att det är mitt projekt och jag vill bestämma vad som ska vara i behållarna eller vad det ska stå på dem. Gick till Minsa idag och bad om hjälp om vilka vikter allt skulle vara i eftersom jag ville begränsa Gervase inflytande samtidigt som jag inte var helt säker på hur jag ska göra. Minsa har dessutom mycket mera kunskap om biogasproduktion och är nog egentligen mer menad som extra handledare än Gervase. Hur som var jag nog inte snäll i slutet när jag var trött, hungrig och började bli biten av myggor.

Var en annan kille på research site och härjade idag  som jag hade en trevlig pratstund med, roligt att prata med någon ny. När han insåg hur intresserad jag var av vattenrening och biogas och visste precis vad han höll på med när han förklarade sitt egna projekt så undrade han hur i hela friden jag kunde vara intresserad av avfallsprodukter, ”är inte du för fin för det?”. Öhm, just det...

På grund av mannen som friade till mig och Ida så hade jag en diskussion om äktenskap med Gervase. När Gervase undrade vad vi svarade så sa jag som det var att jag hade ljugit om min upptagenhet men man kan se mig som upptagen eftersom jag inte är så intresserad av att hitta någon tanzanian eller någon annan för den delen, att jag behövde vara för mig själv efter att varit tillsammans med ett pucko. Han trodde först att jag skulle leva som celibat, när han förstod att så inte var fallet kunde han inte förstå varför jag inte ville ha nån speciell att dela min glädje och sorger med. Svarade att det har jag vänner till. Han envisades med att man måste han nån speciell. Övertygade honom att så inte var fallet. Och sen chockade jag honom hela vägen dit vi gick för att köpa grönsaker om att i Sverige behöver man inte gifta sig och de flesta ändrar partner flera gånger, medan han tyckte att har man bestämt sig för någon så giftar man sig direkt, det där med att lära känna någon som jag tyckte var viktigt var oväsentligt. Höll mig dock som tur var att säga att i Sverige är också äktenskap mellan två av samma kön lagligt (i Tanzania är homosexualitet helt förbjudet).

Hur som blev det här en mycket sen dag, vi kom hem när det precis blivit mörkt.


Reklam för att plugga. Hur en daladala ser ut kan ni också se i nedre hörnet till vänster.


Ödla i en hink på Research site


Spenat-hack


Från höger: spenat-stjälkar (användes inte), bananskal, kål, lite mer färska bananskal, skal från potatis och cassava


Slajsade bananskal


Slajsade potatis- och cassavaskal. När de slajsades luktade det ungefär som när det ska göras palt. Vilket gjorde mig både otroligt paltsugen och lite hemlängtan.


Färdig blandning av alla olika matavfall, egenhändigt blandat av mig själv.

Vi skulle till Bagamoyo men när vi fortfarande inte hade kommit iväg vid halv elva tiden styrdes planerna om till södra stränderna där vi visste att det två svenska KTH-tjejerna var. Vi hamnade därför på Sunrise Beach Resort. Snåla som vi är så valde vi tält alternativet. Tält alternativet innebär ett tält med en madrass för två golvet, lakan och myggnät. Så eftermiddagen solade vi och njöt av helgens lugn. På kvällen blev det middag med KTH-tjejerna, deras kompis som praktiserar på någon FN-grej och efter middag anslöt dessutom två ST-läkare, en svenska från Stockholm och en danska bosatt i Gällivare. Så vi hade mycket trevlig kväll, det blev visserligen bara tre öl för Ida och tre cider för mig, men med tanke på att sen vi kom hit är det längsta vi har varit ute sedan mörkrets inbrott och det mesta vi har druckit så det blev ju nästan lite rajraj. Men det var hur som en mycket trevlig kväll, mycket trevlig. Kul att få lämna lugna Makongo och få se lite mörker utanför en murens trygghet och dessutom få träffa lite folk. Vi hade många livliga diskussioner om allt från betygets varande och ickevarande, via anarkism till den svenska sjukvården.

Vid halv tolv var ovana utetjejer som jag och Ida mycket trötta och bestämde oss för att följa med ST-läkarna när de skulle gå och sova. Sov mycket dåligt under natten. Mest för att jag insåg att förutom nån enstaka mygga så fanns det något annat djur som tog några munsbitar av huden. Vad detta djur skulle vara tvistar de lärda, men det kan ha varit allt från en myra, till sandloppor via nån form av vägglöss. Jag och Ida har iallafall bestämt oss för att tvätta allt vi har tagit hem. Är iallafall glad att jag tog med mina reselakan som man kunde ha istället för att ligga i direkt på deras lakan och kudde. Söndagen förmiddag tillbringades på stranden, men tyvärr blåste det jättemycket och ganska molnigt så ibland blev det nästan ”kallt”. Lunchen var otroligt god, indiskt, två olika röror, ris med kummin samt vitlöksnaan. Rysningar av hur gott det var. Sen påbörjades hemfärden som blev lite av en pärs. Daladala till båten (som vi också tog dit). Båten tar ca 5 min och kommer in till Dar es Salaam centrum och kostar 60 öre. Daladala från Kivonkoni (felstavat) till Mwenge. Bra med buss direkt till Mwenge men den tog sån omväg att bussresan kändes oändlig. Nu är vi äntligen hemma igen.

Den ena ST-läkaren, stockholmskan, ska förresten följa med oss på safari sen eftersom hon inte har någon att åka med. Det känns mycket bra för hon var himla trevlig.

Nej ni får unna er med bilder istället för att läsa om strand och resor orkar inte berätta mer om konstiga människor, värmen, frukostbuffen och andra nöjen och upplevelser...

Tältet vi hyrde för en natt

Tältet inuti

Kossor på stranden.

Stranden åt vänster

Stranden åt höger (med en liten brand i fjärran)

Obligatoriska fötterna-bilden, så att ni förstår vad jag plågas med för utsikter... ;)

Gången vid restaurangen ner till havet. Ganska så najs!

Vy över Dar es Salaam från båten

Vy över Dar es Salaam.

Eftersom jag bestämt mig för att jag ville ha helgen ledig och därför fylla mina reaktorer först på måndag så behövde jag inte göra så mycket idag. Tur för Gervase som fått ett telefonsamtal av nån farbror som behövde hans hjälp. Men innan han for så gick vi för att hämta mina fem liters vattendunkar. En bit på kanske 500 m att gå. När Gervase insåg att jag kunde ta två i vardera hand, dvs totalt 20 liter, tror jag att han kände att hans manlighet fick sig en törn så han var tvungen att ta 30 liter. Skulle han inte ha gjort, han behövde stanna och rasta flera gånger den här lilla biten, och han såg ganska tagen ut när han kom fram. Ska tilläggas att Gervase är inte så mycket längre än lilla jag och inte mycket fett på den kroppen, trots de förstora byxorna och skjortorna han envisas med att bära. Iallafall så lämnade Gervase mig ganska fort, och jag blev ensam kvar med vakten som vaktar Research site. Jag började hälla upp vattnet i 1,5 liters flaskor som jag haft mig för att bara inte hälla bort vattnet. Och han stod och kollade och till slut började han hjälpa mig. Ytterst lite engelska pratade han. Så när jag tyckte att det blev för jobbigt med tystnade frågade jag hur det varit på jobbet på swahili. Han blev jätteglad och svarade att det var bra och frågade hur min dag varit. Bra sa jag och sen dog samtalet. Efter ett tag frågade han var jag kom ifrån och sen visade sig att han inte var tanzanian utan malawian. Insåg ganska snabbt att jag skulle ha en hel del vatten över så jag tror att jag fick honom att förstå att han kunde ta hur mycket vatten han ville från dunkarna genom att säga ”vatten gratis”, ”ditt vatten”, ”mina dunkar” på en salig blandning av swahili och engelska, så länge han lämnade dunkarna ifred. Han verkade bli salig av lycka. Vatten är dyrt i Tanzania, så inte undra på det. Bra att bli polare med väktarna. Det är ju ändå dom som har nycklarna till mitt hus. Det var en rolig stund att försöka kommunicera och göra någon glad. Tog med mig 10 flaskor á 1,5 l vatten upp till Ida på labbet. Nancy tyckte att jag borde bett om hjälp, men jag förklarade att mina muskler må se taniga ut men dom är starka.

Vi har förresten nu fått en officiell inbjudan till Nancy nästa helg på middag. Och vi ska även få vara med att laga maten över koleld. Längtar redan till nästa helg.

Fredag och jag nästan fått ihop min reaktor, passade jag och Ida på att ta finlunch på finrestaurangen där lärarna äter. Efter lite mer labbande för Ida, jag var assistent, så tog vi en varsin Banana split på Mlimani city för 5000/=/st dvs fem dagars luncher för en enda godsak. Vi är som kamelonter jag och Ida rör oss i alla världar.

 

Just det, när jag och Gervase skulle gå och hämta vatten mötte vi lite klasskamrater till honom i ett vägskäl. Jag måste ha sett rysligt cool ut där, hängandes i hörnet med grabbarna. Hur som, det roliga är när man ska hälsa. Först ett handslag, sen greppar man handen om den andras tumme, för att sen åter ta ett handslag, för sen tummslag och så håller man på så tills någon tröttnar. Lite rolig för vissa av killarna ser så prydliga ut, direkt från söndagsskolan och så dessa handslag av gangster-typ.

På vägen till skolan hade vi sällskap av en yngre man som ville öva lite engelska på oss. Det roliga med det hela var att han undrade om han skulle bli vitare om han åkte till Sverige eftersom vi uppenbarligen blev brunare (det är en markant skillnad på framsida/baksida arm).

 

Imorgon blir det Bagamoyo för en weekend!

Fredag it is! med banana split för dyra pengar!

Så här trött och glad såg jag ut igår när Ida hittade mig i mitt lilla hus, påträdande slangar över nålhuvuden.

Den glada lab-assistenten Hanna

 

Idag har det rört på sig ordentligt. Efter lite farande fram och tillbaka till Mwenge så hade vi äntligen det mesta av materialet på plats. Så att jag har arbetat idag tills mina händer hade både små blåmärken och en blåsa på ena fingret. Lim överallt på händer och fingrar fick jag också. Gick ut på att jag äntligen fått mina stoppers tillverkade av sulorna på flipflops ca 4 cm tjocka, genom det ska en nål och dess hylsa igenom. Jag kom på ett ganska bra sätt att få igenom det så Gervase tyckte jag både var kreativ och snabb. Det var då jag lärde honom att svenska kvinnor kan minsann klara sig själva. De är mycket självständiga. När jag berättade att jag sommarjobbat med att renovera lite allt möjligt hos en kompis familj sa han bara att jag måste vara en verklig ingenjör. Just det! J Jag lärde även Gervase att i en svensk familj ska mannen och kvinnan göra lika mycket. Han ska städa och laga mat. Jag vågade mig på att fråga om Gervases ålder, jag som trott att han var yngre än mig kanske typ 22 visade sig vara 28. Jag kunde inte låta bli att fråga honom i ett mycket förebrående min ”Men om du är 28 borde inte du ha barn nu!!”, detta efter att vi haft en diskussion om att i Sverige föder kvinnor barn sent och det tyckte han inte alls var bra, iallafall inte i Tanzania. Han svarade att han inte tänkt på det. Min stora oro för att få barn sent var att de kan bli defekta medans hans stora oro för att få barn sent var att man då kanske inte kan betala för barnets uppväxt för att man blivit för gammal eller dött. Mycket intressanta perspektivsskillnader.

 

På Research site där mitt nästan egna lilla forskningshus står är det mycket vatten nära vilket betyder en hel del mygg. Gissa om att det kalasade ordentligt på mig. Gervase blev lite oroad över att jag var tvungen att klia mig frenetiskt hela tiden. ”Det måste vara ditt goda svenska blod, måste smaka mer sött.” Jag sa att imorgon ska jag sätta på mig en massa myggmedel. Gervase såg chockad ut och sa ”men dom är ju cancerogena!”. Vette tusan om mitt svenska myggmedel är cancerogena och med tanke på att det är malariamygg här vill jag nog inte ta risken att strunta i myggmedlet. Man kan få cancer av så mycket, men bara malaria av myggen. Malariaprofylaxet som jag och I äter skyddar ju bara till en viss nivå, får man för mycket i sig så kan inte medicinen ta hand om allt. Nu skulle vi egentligen ha lagat mat, men det är ström avbrott, chili sin carne minsann, med soyafärs. Få se hur det går med det nu...

Elen kom tillbaka vid åtta så vi fick mat. Glömde att berätta att Gervase frågade imorse och jag hade bett många böner igår så att skulle gå bra idag. Jag svarade att nej jag är en mycket dålig kristen person liksom Sverige i gemen. Tänkte om jag skulle komma i dålig dager kunde hela Sverige få göra det också.

 

"Mitt" lilla hus där jag håller till med min biogasanläggning.

Att göra "stoppers" - sandalsulor, nålar och dess hylsor, nån form av skruv och kniv. Det är inget fel på färggladheten på mitt projekt...

Lite lim och tuber på varje stoppers...

15 st klara stoppers

Blev inte så bra med blixten, men jag har iallafall en blåsa på fingret...

Dagens frukt- och gröntskörd inhandlat i stånd längs vägen: ananas, papaya, rödlök, nån form av chili, ingefära, aubergine och mango. Allt för den nätta summan av 35 kr.

Fröken Ananas-skärare.

Jag säger då det! Vilken dag! Som jag har gått i denna värme denna dag. Det började med att jag och I gick till skolan i en halvtimma eftersom dagens träning, enligt det träningsprogram jag gjorde igår för de kommande 6 veckorna var 20 magprogram samt gå, dvs gå till skolan. Så man var lite lagom halvsvettig när man kom fram. När Gervase kom visade sig att problemet med stoppes inte hade blivit löst utan vi skulle bli tvugna att åka till centrum  för att leta lite. Vi åkte tillbaka till Kariakoo. Mycket mer folk den här gången samt så gick vi i lite trängre gränder den här gången så nu förstår jag mer vad de menar med att man måste ha koll på sin väska. Vi gick runt, runt, runt där och kollade och letade. Det var väldigt varmt ska jag be att få tala om. Gervase hade igår tydligen hittade några hantverkare i Mwenge som kunde göra stoppers åt mig, men de hade bara i hårdare gummi, vilket inte blir bra om jag ska göra öppning för sprutor och gasutgång. Så efter ett tag kom vi fram till att det material som lämpar sig bäst är faktiskt flip-flip-sandaler med tjockare sula (typ 3 cm). Men i Kariakoo kunde man bara köpa storpack så tillbaka till Mwenge för att leta flip-flop vilket vi hittade ganska snabbt passande sort som Gervase förhandlade ner priset på. Eftersom man kan få ut flera stoppers av en sula så blev det två par. Vidare till hantverkarna och faan om jag inte misstänker att en lillkille hade tänkt att ficktjuva mig när vi gick där. Men jag märkte det och blev på min vakt och tog ett än stadigare tag om väskan och hade den hårt tryckt mot magen. Iallafall så skulle så klart dom här hantverkarna fixa men dom behövde behållaren som de skulle sitta på så vi bestämde oss för att hämta dem. Men innan dess kändes det som att det var dags för mat. Hämtade 5 liters vattendunken som är den framtida gasbehållaren. Träffade på Gervases klasskompis och då tänkte vi att lika bra att han få de fem liter med köpesvatten än att jag kastar bort såna dyrbarheter. Så jag fick komma in i hans lilla lilla bostad, som bestod enbart av en ganska storsäng, när den sluta en soffa, när den sluta ett bord och i det lilla hörnet som blev kvar en fotölj. Plats att stå på högst en kvm. Ingen toalett eller kokmöjligheter, inomhus iallafall. Så bodde den studenten. När vi äntligen hade lämnat gasbehållaren och sandalerna hos hantverkarna åkte jag tillbaka till skolan och I. Jag var så trött, I sa att det såg ut som jag hade varit ute i krig när jag stod och hängde. Vi tog en donout och en soda innan vi begav oss hemåt. Vi vänta och vänta på daladala, men först kom ingen och sen kom en där människor hängde utanför i dörren. Men så stannar det en jeep med tre män som undrar om vi vill åka med. Rekordeliga män så vi tackade tacksamt ja. Tror jag kände igen en som någon på skolan. De visste till och med nästan var vi bodde, hos Dr Mushi. Väldigt skönt att få skjuts. Men dom pratade knappt alls med oss. Vilket kändes lite konstigt att åka i en bil och så pratar herrarna på swahili och struntar totalt i oss.

 

När vi handlade frukt från ett stånd i närheten av vårt hem så kom en lite flicka springande till I och började krama på henne. Hennes far, han som hade fruktståndet frågade oss om det inte var ett fint barn. Very cute sa jag. Varpå mannen undrade om jag inte ville ha flickan. Paff som jag blev försökte jag säga nej tack jag vill inte ha något barn. Han undrade i hela friden inte då om det var ett sånt söt barn. Ja ja.

 

Såg en siamesik tvilling idag, tror det var det iallafall, iallafall en missbildad liten person. Kroppen var en men huvudet var uppdelat i två ögon, men två näsor och två munnar...

 

GRATTIS TILL MIN SÖTASTE SYSTERDOTTER SOM BLIR 1 IDAG! HURRA HURRA HURRA

På vår väg till skolan, ska tilläggas att det här är genvägen och den "finare" vägen. Inte gropvägen där daladalan går.

Utsikt från vägen

Utsikten åt andra hållet, man kan skymta havet i horisonten.

En dag på stan ger färg, men också lite mer färg om man glömmer att smörja där tröjärmen slutar och inte tänker på att den kan glida upp.

lätt röd i ansiktet blev jag också eftersom jag var dum nog att inte bära keps. Hur jag ser ut i skalpen ska vi inte prata om. Vill dock poängtera att jag inte är jättebränd och det här är det "värsta" hitills efter två veckor i Tanzania...

Imorse upp med tuppen och köra 30 min workoutpass. Få sms från Gervase som inte kan hjälpa mig idag heller. Men han skulle kolla på eftermiddagen efter kycklinggödsel och se om några lokalbor kunde fixa ”stoppers” åt mig (typ det som man tillsluter reaktorn och gasbehållaren med) som är mitt stora problem i att bygga mina 15 små biogasreaktorer. Vilket har inneburit slösurfande framför datorn hela förmiddagen, förutom när jag lekte I’s labbassistent i en halvtimma och gick och fikade en halvtimma. Det är tur att mattanterna känner igen en och skriker Hanna när man kommer och vet precis vad man vill ha. En dounat. Inte sån där sockersöt fettbomb till dounat som man äter hemma utan mer som en matig bulle.

 

Efter lunchen (det är faktiskt mer prisvärt att äta lunch i skolan för den är så himla billig 1000 /. för mat (ca 6 kr) och 500 /. (3 kr) för läsken och man sparar energi, samt får äta de otroligt goda bönerna) så begav vi oss till Mlimani city för att klaga på internet som det hade blivit fel på. Alla som köpte internet i lördag har tydligen fått samma problem att de 30 dagarna internet blev till krediter som tickade bort när man använde internet. Vi köpte nya 30 dagar men förhoppningsvis kommer vi få tillbaka de 60000 /. som vi var tvugna att punga ut extra. Eftersom min mobil blivit vattenskadad under söndagens utflykt så köpte jag en ny mobil idag. 30 000 /. (ca 180 kr) kostade den. Ganska värt för en fungerande mobil, som dessutom hade ficklampa.

 

Daladalan upp så började han som tar emot betalningarna och sköter på- och avstigningarna att driva jättemycket med mig. Desto mer när han märkte att min swahili var av den sämre sorten. Mycket tröttsamt. Om inte annat så roades en hel minibuss när jag svarade konstigt eller killen sa en massa ”roliga” saker. Ja ja.

 

Sen hade jag och I en riktig städdag. Det är så himla dammigt här. Jag tror minsann att luften är gjord av damm.

 

Strömmen gick precis när vi nästan var klara med middagen. Jag är mycket glad över att jag tog med mig pannlampa. Tur att min nya mobil har en lampa att lysa med i nödfall.

Fint att man kan se hur ett papper har legat i vår bokhylla....

H:t är nästan borta nu.

Min nya billiga mobiltelefons "special" egenskaper

Den nya mobilen, enkel och bra endast 150 kr ungefär. Som hittat.

Efter lördagens härjande hit och dit för att leta delar till mina reaktorer så blev det en turistdag av lite exklusivare slag. Vi är ju som kamelonter I och jag. Åker daladala som en annan lokalbo för att sen åka till det fancy hotellet Golden tulips, betala 10000 /. i inträde och ligga vid en pool och sola. Vilken utsikt (se bilder). Vi låg i några timmar, jag hade 50+ i solskyddsfaktor så jag struntade totalt i parasollet. När det började kurra i magen gav vi oss av till Cliff rocks för att äta. Det var meningen att vi skulle ta en Bajaj men det kom ingen så vi gick hela vägen. Det här är ju på Msasani, halvön som går ut från Dar, där alla fancypancy exklusiva villor och ambassader ligger. Det betyder att så ensamma som vi var så hade vi nog tur att vi inte blev rånade. Enligt I var det nog en som förföljde oss men när en Maasai kom ut från en tomt (Maasaier anställs ofta som vakter) vek personen ifråga av. Cliff rocks var inte så mycket att hurra för. Inte en enda lokalbo, halvdött ställe, bortskämd barn som skrek men god mat. Efter det åkte vi till Msasani slipaway för att kolla lite finmarknad. Kolla in utbud och se vad man vill ha så kan man åka till marknaden i Mwenge sen och få allt för halva priset. Men det är rätt jobbigt att vara svensk och gå på marknad för hela tider ”sister look here” ”look here” ”habari...”. Jag vill kolla i fred om jag ska köpa något och I blev på dåligt humör av det påträngande försäljarna. Så vi gick och tog oss en riktig kaffe (riktig som inte är instant) på en uteservering och sen vidare till baren vid vattnet för en fruktsallad. Sen bestämde vi för att åka hem. Vi ska ju prångt åka daladala för så när taxichaufförerena som försökte ragga kunder insåg att dom där två vettvillingarna går det inte att övertyga berättade det väggen. Men vi stannade så klart på kanske inte det rätta stället för att ta den rätta daladalan så en taxichafför insåg att dom där två kommer stå i dödagar och vänta så han skjutsade oss gratis till platsen där daladala hemåt avgick. Bra dag men vi fick ingen middag för strömmen gick vid halv åtta precis när vi hade börjat laga mat. Så det blev en banan och en bit bröd till middag.

 

Idag trodde ju jag att jag skulle få börja bygga på min reaktor,vilket jag glatt sa till alla som frågade mig hur det går med mitt projekt när jag satt och vänta på Gervase i labbet. Så klart kunde han inte komma och hjälpa mig för han behövde bli klar med sitt projekt för att sen ”fullkomligt vara min” som han uttryckte det. Vilket jag förstår men jag blev hängandes i labbet till lunch som I’s assistent och se de behövde hon så hungrig och lariam-förvirrad som hon var. Vid lunch träffade vi de två andra svenska kth-tjejerna så när I gick tillbaka till labbet följde jag med dem till Mlimani city och tog en kaffe. Upptäckte att mobilen verkligen hade blivit skadad av vattenläckan i min väska igår så nu har jag som alltid mobiltrubbel. Skulle ta ut pengar men 10000-lapparna var slut i automaten så jag fick ut 40 st 5000 lappar. Kraftig hög! På daladalan hem (åkte själv för första gången) gick det undan som bara den, fick hålla i mig för glatta livet. Ingen daladala hittils har kunnat åka i samma hastighet uppför vår dåliga väg utan att behöva stanna för alla gupp. När det gick av lite folk daskade en kvinna till mig ordentligt på armen. Blev väldigt paff och undrade varför jag förtjänat detta men insåg att hon bara ville säga att jag skulle sätta mig ner på platsen innanför henne. Man lär sig nya kulturella saker varje dag.

Utsikt från solstolen...

Dar es Salaam city center i bakgrunden samt någon okänd engelska.

Fint träd

Den ensliga vägen jag o I gick på som kanske var dumt.

Blir inte bra på bild, men nån bild på sig själv måste man väl ha med...?

Vid Msasani slipaway

En badande man som drar in sin båt.

200 000 shilling (1200 kr) i en herrans massa 5000 lappar (slut på den största sedeln 10000 i bankautomaten)

Med tanke på att Selle varnade oss för Kariakoo, stadsdelen med stor marknadskomers, Dr Mushi varnade, Frida sprang och hämtade mama Mushi för att vi skulle kunna få ett långt utlägg om att det är ett farligt område, man måste se upp för ficktjuvar etc. Och nog var vi utrustade för en dag med farligheter, pengabälte, sedel i skon och en liten väska för solstift, pengar för daladalan och sprit för händerna. Men det var inte så trångt som jag föreställt mig, jag kände mig aldrig ens påträngd av någon, klarttext: det vart aldrig ens i närheten av obehagligt. Obehagligt var dock den stillastående värmen i bland husen och avgaserna. Inte som hemma i Makongo, på kullen där det oftast blåser en lätt bris. Dagen eloge går verkligen till Gervase som ägnade sin lördag med att leta tillbehör till mina biogas-reaktorer. Fixa och bixa, pratade med folk för att kunna hitta rätt ställe som möjligtvis skulle kunna ha något. Inte ens behövde jag bära på plaströr och sprutor.

 

Det blev hur som helst en lång dag. Vi åkte daladala hit och dit, gick runt, runt och letade. Lunch på något verkligen tanzanianskt ställe. Fortsatte leta lite mer. Daladala tillbaka till Mwenge (där jag hade stora problem att hålla ögonen öppna). Baiaj upp till huset för att hämta pengar och kort, tillbaka ner till Mliwani city för att köpa internet och handla lite annat. Trängas ordentligt på daladalan tillbaka. Vi var riktigt slitna jag och I.

 

Jag som var lycklig igår över att ha blivit hälsad på av en maasai. Idag när vi gick från research ground ner till korsningen för att ta daladala så kom det två maasaier som verkade bli väldigt förtjusta i I så det blev lite släng med swahili. Dom ville ha engelska lärare. Men sen på eftermiddagen pratade jag lite swahili med en annan maasai. Ok då, det gick mest ut på att uttrycka lite artigheter och säga vad ens namn är. Många verkar tycka Hanna är ett bra namn här, rent av swahiliskt.

 

Internet var inte så snabbt som vi tänkt oss, inget 3G här inte. Men det kanske var en tillfällig svacka ikväll...

 

För övrigt så kan man säga direkt när man går runt på stan, mitt på blanka dagen om det är strömavbrott eller inte. Jo, för då är det ett jäkla oljud från alla generatorer som står utanför varje affär.

att ladda en svensk ipod i tanzania: adapter + överspänningsskydd + ipodladdaren. observera också att uttaget sitter lite väl löst från väggen.

att tvätta kläder för hand, och med tanke på färgen på vattnet så skulle man kunna tro att vi gillar att rulla oss i sanden.

Att tvätta händerna för hand... kolla vattnets vackert gråbruna ton

När man inte har mer plats att torka kläder får man använda sig av myggnätsrepet för att torka strumpor

 

Dagens middag: vegetarisk korv, med vitt bröd och ketchup. mums

Idag blev det en halvdag. I labba lite, jag surfade lite och invigde labb-häftet med att rita lite figurer. Efter stund gick strömmen, precis när I skulle använda spektrofotometern och därför verkligen behövde ström. Det fick bli lite rast istället utanför. Skönt att komma ut från det kalla labbet. Efter ett tag fick de gång generatorn och ytterligare ett litet tag så var den riktiga strömmen tillbaka. Mycket stabilt land det här gällande el...

 

Halvdag innebar att vi kunde ta oss hem och iväg innan 12 för att leka turister. Vi for in till centrum och åt en mycket god indisk middag på en lite finare indisk restaurang. Det är ju fredag så då får man ju passa på. Det blev lite strul dock när vi skulle betala hur eftersom service-avgiften inte ingick och ska man då ge drick eller inte. Allt blev mycket förvirrat och pinsamt. Vi knallade runt på stan, gick in på varje Vodacom-shop vi kunde se för att kolla om de hade några mobila internetmodem på lager. Men inte en enda. Då ska det tilläggas att just Vodacom har skyltar över hela stan om sitt mobilainternet. Jättekampanj och inga modem, just snyggt. Vi var till och med till huvudkontoret, men då hade de stängt.

 

Efter att ha vandrat omkring en del tyckte vi att det skulle passa med en drink eller kaffe på ett av de finaste hotellena, eftersom de ska ha väldigt fin utsikt från baren. Men den baren hade inte öppnat. Dessutom släppte det nog in oss på hotellet enbart vår vita hy, för annars passande vi nog inte riktigt in i exklusiviteten... Så vi tog en taxi till ett ganska tråkigt shoppingcentrum MEN vi drack det godaste kaffet sen vi kom hit till Tanzania och jag köpte mig en bok ”Handywoman’s workbook” på rea. Mycket bra! Så då kommer vi till Hanna – Tanzania 3-1:

Hannas (och I’s) 3 poäng:

-         Blev kallad bibi av en kille på stan... bibi säger man till kvinnor typ som miss/mrs

-         En Maasai hälsade på oss. Det var coolt.

-         Vi tar oss runt med de kollektiva färdmedlena som vi vore infödingar. Däremot råkade jag slumra till lite för mycket på daladalan in till stan så jag tjongade huvudet på axlarna på både killen till vänster och han till höger om mig. Han till höger fick en riktig ordentlig tjong så jag blev paff och sa förlåt, men han verkade förstå att ordet ur min mun var en ursäkt.

Tanzanias poäng.

-         Vi prutade ner priset från centrum till shoppingstället, men när vi kom fram till shoppingstället så hade vi inte jämna pengar så vi blev blåsta på 1000 /. (6 kr). Daaaamn.

 

Dr Mushi verkar ha gjort det till en vana att komma förbi och prata med oss när han kommer hem på kvällarna. Igår fick I en kram och idag fick jag en kram helt oväntat under samtalet. Han är så snäll Dr Mushi, men han är nog en riktig tanzaniansk man, han som jobbar mycket och länge på dagarna och riktig herre på täppan när han kommer hem. Jämställdheten har inte kommit så långt här än.

 

Imorgon den väldiga marknaden Kariakoo...

utsikten från shoppingcentrumet

I's skitiga fötter efter dagen i stan

Den spartanska middagen bestående av en kopp minestrone-soppa, två vitlöksbröd, en skål med vaniljgröt och en uppskivad mango. Till detta en flaska Redd's resp. Kilimanjaro.

så här dammigt blir det på nolltid. när man bor nära en sandig landsväg och fönstrena alltid är öppna.

Igår precis när jag hade börjat somna kom värsta smällen. Min första tanke var att nån slängt in något bombliknande inpå gården. Det var det inte, utan det var en idiot som kört in i muren som omgärdar vårt och familjen Mushis hus. Ett gigantiskt hål i muren blev det. Jag och Ida tyckte det var bästa att hålla låg profil så vi gick och la oss. Svårt att somna med alla diskussioner som pågick utanför huset och sen började dom bygga igen hålet i muren med plåt. Dagen efter när vi pratade med mama Mushi fick vi reda på att det var en full man som kört in i muren försökt smita, men eftersom bilen blev så trasig av kraschen så kom han inte så långt så de fick tag på honom. Med tanke på hur stort hålet är så måste han haft bra fart för att lyckas med ha sönder en mur. Riktig idiot med tanke på hur dålig vägen är utanför vårt hus. Den främsta anledningen till att inte gå ut när det ha blivit mörkt, folk som kör som idioter, har dåliga lyktor och inte ser något. Han hade tur killen att tegelstenarna föll in i trädgården och inte på bilen för då hade han nog inte levt nu. Men som mama Mushi sa, förargligt det som hänt med det var för väl att ingen kom till skada. Resten av natten kunde jag inte sova en blund. Lariam-tabletterna (malariaprofylaxet) gör att jag får märkliga fantasier på kvällen kopplade till ljud jag hör. Så efter olyckan så fick jag för mig att folk var på väg in för att råna oss, och minst ljud bekräftade min inbillning. Sen fick jag för mig att nån tog ner plåten när en lastbil for förbi och därför var på väg in. Funderade på att sova med kniv, men när jag var så rädd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till så gick jag till Ida. Ida övertygade mig om att det var bara hjärnan som spelade mig ett spratt, att jag var säker i ett hus med två dörrar in och galler framför huset och att det inte var någon på gården så började jag inse att det var nog sant. Vid halv fyra och tupparna började gala kunde jag slumra till lite lätt. Jag lyssnade på Idas fläkt och försökte strunta i allt annat.

 

De här nattliga rädslorna jag har måste jag försöka komma över. Natten som katterna slogs låg jag ju och var rädd för att de skulle ta sig in och attackera mig. Natten då det helt plötsligt inte var några ljud alls, när man inte ens hörde syrsorna jaa då var det också jätteläskigt för då fick jag för mig att då måste det absolut vara något fel. Blir oftast inte lugn förrän jag kan höra tupparna och då får man panik över att man måste upp snart och att man inte sovit något.

 

muren innan smällen

efter smällen, men nymurad. hann inte ta ngt kort på morgonen innan de hunnit laga.

En bonus till Joel i Uganda. Hur kunde swahili-boken veta att du är där?!

Igår kunde jag inte skriva något eftersom det mitt under matlagningen blev det strömavbrott. Inte på grund av nåt svaj på ledningen utan för att familjen Mushi var tvungen att köpa mer elkrediter för just vårt hus. Själva hade de el. Elen kom inte tillbaka förrän tre timmar senare. Då hade jag och I redan hunnit gå och lägga oss (kl 20 bestämde vi oss att det var läggdags). Annars igår så for jag, I och Gervase till marknaden i Mwenge för att kolla efter behållare till min biogasanläggning. Vi tror att vi har kommit fram till en ide nu. Jag och Gervase skulle träffas i labbet kl nio imorse. Men inte dök det upp någon Gervase så vid kvart över 10 gick jag över till Williams kontor. Han var inte heller där, så jag gick tillbaka och hängde med I i labbet och så dök han upp. Vi bestämde oss för att gå tillbaka till W’s kontor, han var inte där men vi mötte honom på vägen tillbaka. Nu faller det sig så oturligt att Gervase är strängt upptagen idag och imorgon för att kunna lämna in sitt arbete på fredag, så han kan inte hjälpa mig att handla de saker jag behöver till att sätta upp mitt experiment. Så vi måste åka på fredag, lördag. Vilket förstör mina och Is Bagamoyo-planer. Aja, förhoppningsvis kan vi åka till stranden på söndag. Eftersom jag inte har så mycket att göra tyckte William att jag ska börja skriva VAD jag hade tänkt att göra. Vilket han naturligtvis har rätt i att jag borde göra. Ska ta tag i det imorgon då jag inte har så mycket för mig. Jag vågar inte åka till stranden själv och I måste labba. Frågade Nancy om mitt visumproblem. Men hon skulle luska lite och så trodde hon inte att det skulle bli några problem, skulle skicka med mig lite papper när jag åker till antagligen deras immigrationsverk. Jag är ju här av en annan anledning än turism (då det tydligen kan vara ganska svårt att förlänga sitt visum), samt att jag har en hemresebiljett tre veckor senare som jag inte tänker missa för allt i världen. Visumproblemet, innan jag pratat med Nancy och att jag kanske måste spendera mina helger på labbet gjorde att jag var tvungen att gråta lite på labbet hos I. Jag vill ju också kunna åka och se saker, och jag är ju inte lika modig som I att jag åker omkring själv glatt i en daladala.

 

Jag och I har bestämt oss för att ha en gemensam plånbok där vi betalar vår mat och resor för det har blivit en sådan jobbig räkneexercis att se vad vi är skyldiga varandra hit och dit. Vi for till Mlimani city efter skolan och inhandla en varsin mycket dyr sak – yogamatta. För att kunna fortsätta vår träning och slippa ligga och kravla på det äckliga golvet.

 

Just det glömde att berätta att igår när vi skulle gå hem så skulle vi prova den där genvägen som Nancy pekat ut mellan skolan och vårt hem. Det var bara det att vi svängde höger istället för vänster vid ett ställer. Vi hamnade mitt ute i ingenting (mer ingenting än där vi bor) och fick fråga oss tillbaka. Vår färd som skulle ha tagit ungefär 20 minuter tog en timma och detta precis under 12-solen. Skämshatt på det.

 

För övrig vägen till vårt hus är så jäkliga dålig. Inte ens tanzanianerna tycker det är ok. Då ska ni veta att det är dåligt!

 

Swahili-lektionerna går fram och det nöts för fulla muggar!

I natt vaknade jag vid tre-tiden av konstiga drömmar. När jag som bäst försöker somna om så hörs ett fruktansvärt vrål utanför fönstret. Sen är det full tumult utanför, med vad vi tror var två katter som hade en riktig fight. En sådan fight att jag faktiskt förväntade mig blod och därför kikade genom alla fönstrena det första jag gjorde för att speja. Iallafall när man ligger där och har drömt dumma drömmar om dumma idioter och ska försöka somna om igen så är dessa vrål rena glöden för en skenande fantasi. Det slutade med att jag inte vågade röra mig i min kokong av myggnät med kudden över huvudet, hett ångrande att jag de enda fönstrena jag inte dragit för gardinerna är de som är vid huvudändan av sängen. Så där låg jag och lyssnade på en katt som skrek som ett spädbarn i högan sky, en annan katt som morrade och fräste och lite kombinationer av de båda. Familjens Mushis morrande hund och alla andra konstiga ljud som man kan lägga till. Jag trodde i princip att katterna skulle på något sätt ta igenom gallret som är för fönstrena, genom de vinklade fönsterskivorna och slutligen genom de sista lagret av myggnät för att väl inne attackera mig. Jag fick också till det att män var på väg in för att råna oss. Inte förräns det började ljusna ute kunde jag somna om nån timma eller två för att klockan sju stiga upp och ha en halvtimmas gympapass med I på det mycket skitiga golvet. Mina svarta sockar var grå efter exercisen och varje övning på golvet hörde man ett iyuuu eller blää från både mig och I. Det är inte så fräscht vårt golv och vi har inte tagit tag i att be om en golvmopp hit än.

 

I skolan gav vi William och Nancy varsin påse med skorpor och ekologisk svensk marmelad för att tacka för att de tar emot oss. Nancy tyckte vi såg sååååå hälsosamma ut och att vi hade sååååå fina kläder på oss. Vi var faktiskt ganska gentila!

 

Planeringsmötet med William gick mer eller mindre ut på att jag satt i ett hörn, Manzi och Gervase, som gjort projekt i biogas diskuterade mitt projektupplägg, mest på swahili, ibland på engelska. Vi bestämde att fortsätta på den anläggning på lab-skalenivå som Gervase hade gjort. Innebär att jag kan återvända hans material, men det måste ju städas så då ringde Anamaia in. En svettluktande kille som verkar vara fixaren man ringer. William sa att jag måste ge honom en muta/betalning för att han städar åt mig. Lilla svenska jag började ju genast oroa mig för vilka summor det innebär osv. Gervase försökte sig på en budgivning men kunde inte pressa priset under 100 000 /. Han sa att William får fortsätta imorgon. Så efter att ha hjälpt Ida plockat lite fröer så gick vi och åt lunch på en av studentrestaurangerna tillsammans med en av de som är ansvariga för labbet, Rama. Lunchen bestod av ris och tre olika grönsaksröror (leker vegetarian med I). Lunchen tillsammans med läsk gick på 1400 /. (ca 8 kr). Efter det knallade vi till Mlimani city, drack riktigt cappuchino, åt en glass med kaffe-smak och storhandlade. Tre timmar spatserade vi runt och kollade och handlade mat och andra nödvändiga saker.

 

Efter middagen tog vattnet slut och sen försvann elen. Ganska mysigt. Dr Mushi kom förbi och pratade med oss, dom bryr sig verkligen om oss.

 

Just det vi har köpte hem en flaska Kilimanjaro-öl och en flaska Redd’s, en champis-liknande 4,5%-alkoholdryck, vilka vi intog tillsammans med lättsaltade casava-chips.

I natt vaknade jag vid tre-tiden av konstiga drömmar. När jag som bäst försöker somna om så hörs ett fruktansvärt vrål utanför fönstret. Sen är det full tumult utanför, med vad vi tror var två katter som hade en riktig fight. En sådan fight att jag faktiskt förväntade mig blod och därför kikade genom alla fönstrena det första jag gjorde för att speja. Iallafall när man ligger där och har drömt dumma drömmar om dumma idioter och ska försöka somna om igen så är dessa vrål rena glöden för en skenande fantasi. Det slutade med att jag inte vågade röra mig i min kokong av myggnät med kudden över huvudet, hett ångrande att jag de enda fönstrena jag inte dragit för gardinerna är de som är vid huvudändan av sängen. Så där låg jag och lyssnade på en katt som skrek som ett spädbarn i högan sky, en annan katt som morrade och fräste och lite kombinationer av de båda. Familjens Mushis morrande hund och alla andra konstiga ljud som man kan lägga till. Jag trodde i princip att katterna skulle på något sätt ta igenom gallret som är för fönstrena, genom de vinklade fönsterskivorna och slutligen genom de sista lagret av myggnät för att väl inne attackera mig. Jag fick också till det att män var på väg in för att råna oss. Inte förräns det började ljusna ute kunde jag somna om nån timma eller två för att klockan sju stiga upp och ha en halvtimmas gympapass med I på det mycket skitiga golvet. Mina svarta sockar var grå efter exercisen och varje övning på golvet hörde man ett iyuuu eller blää från både mig och I. Det är inte så fräscht vårt golv och vi har inte tagit tag i att be om en golvmopp hit än.

 

I skolan gav vi William och Nancy varsin påse med skorpor och ekologisk svensk marmelad för att tacka för att de tar emot oss. Nancy tyckte vi såg sååååå hälsosamma ut och att vi hade sååååå fina kläder på oss. Vi var faktiskt ganska gentila!

 

Planeringsmötet med William gick mer eller mindre ut på att jag satt i ett hörn, Manzi och Gervase, som gjort projekt i biogas diskuterade mitt projektupplägg, mest på swahili, ibland på engelska. Vi bestämde att fortsätta på den anläggning på lab-skalenivå som Gervase hade gjort. Innebär att jag kan återvända hans material, men det måste ju städas så då ringde Anamaia in. En svettluktande kille som verkar vara fixaren man ringer. William sa att jag måste ge honom en muta/betalning för att han städar åt mig. Lilla svenska jag började ju genast oroa mig för vilka summor det innebär osv. Gervase försökte sig på en budgivning men kunde inte pressa priset under 100 000 /. Han sa att William får fortsätta imorgon. Så efter att ha hjälpt Ida plockat lite fröer så gick vi och åt lunch på en av studentrestaurangerna tillsammans med en av de som är ansvariga för labbet, Rama. Lunchen bestod av ris och tre olika grönsaksröror (leker vegetarian med I). Lunchen tillsammans med läsk gick på 1400 /. (ca 8 kr). Efter det knallade vi till Mlimani city, drack riktigt cappuchino, åt en glass med kaffe-smak och storhandlade. Tre timmar spatserade vi runt och kollade och handlade mat och andra nödvändiga saker.

 

Efter middagen tog vattnet slut och sen försvann elen. Ganska mysigt. Dr Mushi kom förbi och pratade med oss, dom bryr sig verkligen om oss.

 

Just det vi har köpte hem en flaska Kilimanjaro-öl och en flaska Redd’s, en champis-liknande 4,5%-alkoholdryck, vilka vi intog tillsammans med lättsaltade casava-chips.

Idag tog vi det lugnt för att återhämta krafterna och sömn från de senaste väldigt intensiva dagarna. Ida gick och la sig vid åtta och jag vid nio. Ni förstår att vi var trötta. Dagen gick åt att läsa, småslumra, studera lite swahili och städning. På morgonen fick jag nån form av städa kylskåpet-engagemang. Så jag ska sätta upp mina vänner- och familjecollage där. Och bilden på Gullungen så klart. Vi gick också på en liten promenad för att kolla in omgivningarna lite, tog oss en dricka på puben som finns ett stenkast från vårt hus. Sen handlade vi bröd, vatten, två små juice-flaskor och två tepåsar för 2100 /. (ca 13 kr) och fem tomater för 500 /. (ca 3 kr) från de små bodarna som står längs vår landsväg. Familjen  Mushi har nog haft en del europeiska personer som bott i deras hus, senast en italiensk tjej som lämnade huset fyra dagar innan vi anlände, så folk runt omkring verkar, trots att vi befinner oss nästan lite på vischan inte alltför förvånade över vår närvaro.

 

Funderat lite på vår tillvaro idag, som man absolut inte kan klaga på, men vi lever ändå lite primitivt. Om man kollar lite snabbt på kranar och så skulle man kunna tro att vi har både kall- och varmvatten, men det är fel. Vi kokar upp vatten för att kunna städa, diska, tvätta oss när bara kall vatten inte räcker till. Toaletten kan inte spola ner så mycket, så den tar lite i taget eller inget alls. Så det är lite tur att varken jag eller I har varit dåliga i magen så här långt ;). Mitt tunna hår kan man använda kallvatten att tvätta håret, men I’s burr av håret kräver varmvatten, vilket förklarar sig varför jag har tvättat håret tre gånger på sex dagar och I ingen. Det är en annan sak som jag har gjort mig av med. Tvätta håret varje morgonen, i Sverige skulle jag aldrig drömma om att lämna huset om jag inte tvättat håret, förutom om jag ska träna, men här har jag till och med gått ut utan ha tvättat det på två dagar. Vi åt dessutom den miserablaste middagen hittils. Halv liter pulvertomatsoppa var och misslyckade vitlöksbröd som dröp av flott. Det är verkligen så jag längtar till havregrynsgröten imorgon. Min nya grej som jag går och längtar till i tid och otid. De färdiga portionsförpackningarna havregrynsgröt med olika smaker. Mmmmm.

 

Fick inte en skäms-hatt idag, men en OBS-hatt för att jag satt ute i drack kaffe i linne och kjol som visade knäna ganska duktigt. Det är ju Söndag idag, kyrkans dag. Dr Mushi ska ta med oss till kyrkan sen när vi lärt oss lite mer swahili. Eftersom vi också tillhör den lutherska läran. (Man nämner inte riktigt här att man inte är troende.) På tal om söndag så har familjen Mushi spelat kristna lite gospel-aktiga sånger till en förbannelse idag.

 

För er som är intresserade av att komma och hälsa på så har vi ett ledigt rum i vårt hus, som man kan få bo i för 10 dollar/natt.

Kylen är tydligen från Sverige...

jag städandes kylskåp för fulla muggar (mamma var stolt igen)

mitt sovrum och även vårt träningsrum

lillsovrummet och där I sover just nu

Liten vy över matsalen o en bonusbild på mig städandes

Planen för dagen var stranden. Upp ganska tidigt motvilligt. Vi är ju inte de snabbaste på morgonen. In i en fullsmockad daladala. Vi får stå upp med böjda ryggar, ryggsäckarna får två andra kvinnor med sittplats hålla i. Man har inte så mycket annat till val. Ungefär 20 personer fick jag det till var instoppade i den lilla minibussen som mest, man kan även passande använda uttrycket ”sex laxar i saxask” här, eller applicera definitionen av trångt. Vägen från Makongo till Mwenge är mycket dålig så precis när det kändes som att nacken höll på att gå av, och att man slagit i huvudet för många gånger i taket så kom vi äntligen till Mwenge. Då blev nästa projekt att hitta nästa daladala som går förbi African junction. Efter lite virrande och frågande satt vi på nästa. Det blev faktiskt nästan bråk på den daladalan eftersom det var en person som inte ville betala och han som sköter betalningar och av- och påstigningar ville ju så klart ha sin lön.

 

I African junction tog vi en maiaij till White sand hotell, betalade inträde på 3000 shilling [ca 18 kr] och fick då ligga vid standen med parasoll och strandbädd. Dessutom är det säkrare eftersom det går en vakt där så då är det inte samma risk att bli bestulen. Badade i Indiska oceanen. Eftersom vi var där så tidigt, redan vid halv tio så tänkte vi att med solskyddsfaktor 50 får man ligga en stund i solen. Så skönt. Det blåste dock lite för mycket. Vegetarisk pizza till lunch och sen passade vi på att dricka riktigt kaffe, dvs icke pulverkaffe. Vi satt i skuggen och läste ett tag för att vid tre bestämma oss för att åka hem. Lika smidigt som alltid kom det precis en maiaij när vi kom till entrén. Vi blev invinkade in i daladalan och i Mwenge hittade vi efter lite frågningar Makongo-daladalan som vi nästan var först in i = sittplats. Om daladalan mellan African junction och Mwenge en av de bättre vi åkte med så var daladalan hem till Makongo nog den sämsta. Och inte blir det bättre av den dåliga vägen. Varje gång det kom en gupp knakade det så man trodde att bussen skulle gå sönder och växlarna skrek så det skar i hjärtat. Det smällde lite och ibland ville bussen inte gå framåt efter att den stannat för att släppa av eller på någon. Mycket spännande.

 

Middagen bestod av rätterna från igår. Ris som blivit till gröt blandat med kokosmjölk, grönsaker och nån slags riskrydda. Inte så dumt och lätt att äta med sked.

 

Det börjar blåsa upp lite nu uppe hos oss på kullen också så jag hoppas verkligen att det blir regn nu till kvällen/natten. Det är så torrt nu efter torrperioden så det skulle verkligen behövas.

Idag for vi till Dar es Salaam. Det är ett projekt i sig. Men av nån lustig anledning precis när vi stigit ut ut huset så hör vi någon ropa Hanna. (Alla ropar alltid på mig, antar att mitt namn är lättare än Ida så det är alltid Hanna, kolla här, Hanna kolla där). Vem dyker inte upp där som gubben i lådan om inte Nancy. Hon har släktingar hemma så hon är sen så då kan hon ju skjutsa oss ner till skolan så kan vi ta daladalan därifrån istället. Men vid skolan så har helt plötsligt Nancy ”nånting” hon måste göra närmare Mwenge (därifrån man tar daladalan till centrum). Så vi for skjuts ända dit. Tur ska man ha. I daladalan är det trångt och alla ska först på, så det blir verkligen trängsel.

Dar es Salaam centrum, ja vad ska man säga, mer folk, lite mer gå-påigare-människor. Man är inte rädd, men däremot har man respekt för de omtalade ficktjuvarna så man har ett hårt tag om väskan på framsidan av kroppen. Vi fick inget uträttat i city som vi tänkt. Vi hittade inget internet café med fungerande internet. Caféet där vi hade tänkt oss att få riktigt kaffe istället för råttgiftet till instant coffee (pulverkaffe) som vi har hemma i huset. Men jaa det stället måste vara i de obefintliga hus som fanns i det rivna kvarteret. Så vi gick hit och dit men hittade inte så mycket av vad vi ville ha. Så efter ett tag fick det bli kaffe på en restaurang. Kaffe med mjölk visade sig vara en kopp med varm mjölk som man fick röra ut kaffepulver i. Intressant upplevelse men det blev ju inte den efterlängtade bryggda koppen kaffe som vi hade tänkt oss. Tiden går fort här och man måste vara tillbaka innan det blir mörkt så vid tre-tiden tog vi daladalan tillbaka. Man måste verkligen ta plats för att komma på. Sen blev det ju lite förvirrande när bussarna tillbaka var på samma sida som man klev av och bussen som det stod Mwenge på inte gick till Mwenge.

Väl tillbaka i Mwenge hittade vi ett litet litet internetcafé i en liten gränd så vi kunde mejla hem. Sen knallade vi till Mlimani city (centrum/shoppinggallerian) där vi handlade lite saker på supermarket och undersökte det här med mobilt internet. Det kanske vi ska fixa så att det blir lättare att kommunicera hem och skicka mejl och allt sånt där.

Kom precis hem innan det började mörkna. Vi lagade mat. Sett att vi har en ganska stor ödla till husdjur, Algot döpte jag honom till. Precis när jag nästan var klar med disken så blev det strömavbrott. Kitade som vi är var det snabbt på med pannlamporna. Det är ganska kul med strömavbrott, dels för man måste ju verkligen uppleva ett tanzanianskt strömavbrott så att man får springa omkring med ficklampor och pannlampor. Det blir så väldigt mörkt. Ett kompakt mörker. Dr Mushi kom förbi och undrade hur gick för oss i mörkret. De lämnade en oljelampa till oss att ha i mörket. De är trevliga familjen Mushi, kommer och kollar hur det går och frågar om vi har det bra. Så klart vi har det.

Ida hittade förresten en lite skalbagge i sin nyinköpta munskölj. Som tur är var den ju antibaktriell så efter avlägsnandet av munskölj så var det bara att tuta och köra.

Det andra förresten är att kokosmjölken som vi hade köpt var tillverkade av kokosnötter från Sri Lanka, fabricerad i USA, importerad av Sydafrika för att säljas i Tanzania. Och sedan inköpta av svenskar. Snacka om att denna burk har fått en touch av nästan alla världsdelar. (Sen den miljömässiga biten lämnar jag däran.)

Algot - vårt tillfälliga husdjur

I vårt kök måste man stå på tå för att laga mat

Strömavbrott och vi får en oljelampa att låna

strömavbrott är lika med pannlampetime

 

Tanzania är ett trevligt land. Man kan komma sent till exempel. Vi hade bestämt med lärarna igår att träffas vid kl 9. I och jag var såklart inte alls i tid, eftersom vi inte fått iordning allt än så hittade vi inte saker vi behövde, mest jag kanske. Vi fick inte plats i daladala så en kvart kvar tills att vi skulle gå så började vi helt enkelt att knala till skolan. Trevlig färd nedför, molningt så det var inte överdrivet varmt. Folk som hälsade. En liten flicka sa till och med shikamoo till oss, vilket man säger när man hälsar på äldre och ska visa lite mer vördnad. Vi kom så klart en halvtimma sent. Men vad gjorde det när Nancy var på pakeringen och William inte hade kommit. Det blev en enkel dag. Vi visades runt på labbet, försöksområdet och på Ardhis campus. Jag som oroat mig över att mitt projekt inte var lika uppstyrt som I’s kan nu slappna av lite eftersom jag fick träffa en tjej som ska vägleda mig och en kille som gjort typ liknande det jag ska göra och därför ska få läsa hans rapport. Mycket bra. Försöksområdet är för övrigt väldigt häftigt. Ett inhägnat område där studenter har en massa projekt på gång, står lite plantor där, UASB-reaktor där, lite biogasanläggningar där. Labbet är för övrigt nästan finare än det vi har i Sverige på så sätt att utrustningen är nyinköpt så de har en massa saker. Väldigt häftigt och eftersom det precis håller på att sätta upp det så är det finare också.

William bjöd mig och I på lunch i en av skolrestaurangerna. Buffe för 15 kr. Mycket prisvärd och mycket god mat. För övrigt premiär för tanzaniansk mat och den får tummen upp. Kort dag, vilket innebar att vi fick knalla tillbaka uppför backen, 45 minuter i stekande sol kl 13 på dagen. Varmt ska jag få be och tala om. Vilket snabbt leder in oss på dagens sju crazy-things:

1. Knallat 45 min i stekande sol mitt på dagen i uppförsbacke.
2. Använt kranvatten till matlagning.
3. Insett att pepparkvarnen vi köpt med peppar och trodde var säker var full med djur.
4. Torkat ut skåp och fått kolsvart vatten.
5. Sprayat insektsgift på köksbänken som vi sedan använder till matlagning.
6. Skitit på toaletten till bönerna i mosken brevid.
7. Ätit middag till psalmer från kyrkomötet i vår/familjen Mushis trädgård.

Hannas resväska m kläder (på tok för mkt kläder...)

Idas väska med kläder. (lagom ransom)

Besprutning av pepparbaggar.

Pigan Hanna (mamma var stolt!)

Flygresan hit gick över förväntan. Vi fick inte några problem med flygbolaget, kanske för att vi körde på ”det ingen vet mår ingen dåligt av”. Var lite orolig för att vi skulle strunta i tullen, men som I sa ”vi är redan ’smugglare’”. Alla flygen gick som de skulle och bytet i Amsterdam fungerade smärtfritt. Man blev lite roade av alla amerikanare som gick av i mellanlandningen i Kilimanjaro, eftersom flera var safariklädda, redo att ge sig ut med detsamma. Sen att det är kolsvart ute och man antagligen kommer sova på ett hotell verkade inte spela så stor roll. Roade var jag också av alla romantiska komedier som jag klämde av under färden: Baksmällan, The proposal och The holiday. På flygplatsen i Dar es Salaam fick man fylla i en blankett om man kunde misstänkas ha svininfluensa eller inte. Tur att man inte var lite snorig för då kunde man på en gång få stämpeln ”suspicious”. Ganska så kul. Eftersom vi redan hade fixat våra visum i Sverige var det bara att få dem stämplade och gå och hämta väskorna där mina två väskor kom direkt på bandet. Efter en lång väntan så behagade  I’s väska att dyka upp och till vår stora tillfredsställelse: kemikalieväskan – ouppbruten och med allting i!

Jag och I ville ju vara lite vänliga mot våra tanzanianska handledare och därför bokat ett hotell att sova på nära flygplatsen och som dessutom erbjöd pickup. Säkert och bra tyckte vi och mejlade det till dem. Vi antog att allt var i sin ordning eftersom vi inte hade fått något svar på det på måndagen. Så vi åkte säkert till Transit motel airport, fick ett helt ok rum och vaknade dagen efter till vrålet från en mosque och en tupp som aldrig ville sluta gala. Men efter frukosten kom ju den stora frågan. Hur sjuttsingen får vi tag på Nancy och William? Vi fick hjälp i receptionen att ringa upp dem eftersom vi inte fixat några tanzanianska SIM-kort. Men då ingen av dem gick att få tag på och vi blev allt mer desperata så erbjöd sin mannen på hotellet att skjutsa oss till Ardhi universitetet. Vi lämnade väskorna kvar på hotellet och fick oss sedan en äventyrlig men roliga tripp till campus-området. Genom förorter med lekande barn och kvinnor med vattenbehållare på huvudet. Sandigt och utan asfalt. Omväg förbi hans fru och barn. Mycket söta sådana, även om vi naturligtvis inte ska förnekas att vi togs dit för att visas upp, vitingarna.

In på Ardhi universitet för att där från ingenstans höra ”There you are” och bli omkramade av en bastant afrikansk dam i vacker vit-grå dress - Nancy. Nancy som hade varit på flygplatsen för att hämta upp oss dagen innan, det hade ju hon skickat mejl om. Och utanför huset kom William i bilen. Han som var på väg att söka upp oss på motellet.

In i Williams bil för att hämta upp väskorna. I pratar på och William undrar vad som är fel på mig eftersom jag inte säger så mycket. Men jisses hur ska man orka prata när man är så trött och det är så mycket att se på genom bilrutan? Sedan tillbaka till campus för att hoppa in i Nancys bil och åka till shoppingcentrumet. Växla pengar, köpa SIM-kort och handla första maten på supermarket. Tillbaka till campus för att vänta på William så att vi kan åka till vårt hem. Vi får hälsa för rektorn för det departementet som vi tillhör här i Tanzania. Inser att vi 1. måste lära oss att vara mycket mer artiga och använda titlar mer 2. mer swahili-pluggande.

Huset där vi bor ligger inte långt från campus, och det ligger snarare i en by än i Dar es Salaam. Vägen upp hit är dålig och sandig. Det går nog fortare att gå än att åka bil, känns det som iallafall. Det ska tydligen bara ta 30 min att gå om man tar en liten genväg. Huset där vi bort, jag och I är en enplansvilla. Vi har tre sovrum, varav ett är lika stor som I’s lägenhet i Sverige. Vi har två toaletter, ett duschrum, ett badkar, tre handfat. Vi har ett stort rum avdelat i vardagsrum och matsal och så klart ett kök. Lyx skulle jag vilja säga. Visst vi måste ju städa upp, men det är ganska fräscht. Inga kackerlackor som i Mexiko. Och malariamyggen verkar vilja stanna på rätt sida om fönstrena. Huset ligger på en tomt där familjen Mushi bor. Mycket trevliga. De har två personer som jobbar för dem, Saleman och Frida. Jag och I insåg att vi inte ville använda köket förrän det rengjorts så vi fick mama Mushi att fixa så att Saleman skulle ta oss tillbaka till shoppingcentrumet för att inhandla städprytlar. In i daladala, dvs en minibuss som fungerar som vanliga bussar i princip. 250 shilling kostar det att åka med, dvs ungefär 1,5 kr. Tillbaka åkte vi en maiaij typ motsvarighet thailändsk tuktuk, dyrare men bättre i rusningstider, fullsmockade daladalas och vi hade en del saker.

Sen har det fejats i köket, så det börjar se ganska bra ut och man vågar använda köksredskapen. Men åh så dammigt det var. Mycket sen och kulinarisk middag bestående av pasta och tomasås gjord på färska tomater komponerades ihop. Mycket bra.

Nu är det sovdags...

kemikalie och labmaterialväskan

Mitt sovrum - att sova i en kokong

Huset där I och jag bor

Utsikten från vår veranda - trädgården

vårt vardagsrum o matsal

Städning

Med ett mycket segt internet ska jag nu försöka börja blogga om min resa.
Jag har två veckors uppdämt bloggande i form av dagliga anteckningar i word, så ni får de två gågna veckorna i efterhand.

Kramar

Hanna