Det här kommer bli det sista inlägget från Tanzania. Sitter i skrivandes stund, svettig och dan, med en skål ris och grönsakscurry framför mig, sippandes på en Redd's. Har försökt packa så mycket som möjligt och tror att jag inte direkt behöver oroa mig för utrymmet i bagaget, men däremot är jag lite orolig för vikten. Men dom är ganska generösa på KLM, får ta med mig 2x23 kg + 12 kg handbagage = 58 kg, vilket är ungefär 10 kg mer än vad jag väger.

Igår var vi alla på stranden, vi provade ett nytt ställe. Det var jag, Ida, Tenzing och den nya svenska läkaren E (en annan E mot den jag brukar skriva om som har åkt hem till Sverige och det bästa stället av de alla, trakterna kring Piteå). Mkt trevlig dag men jag tror det absolut var en av de varmaste dagarna i mitt liv. Vattnet ja, vid strandkanten måste det ha varit runt 40 grader för det var liksom inte skönt att stoppa i foten. Men härligt var det. Passade på att njuta av det sol och bad för nu dröjer det väl ett halvår innan man kan få sånt igen. Om än inte i samma temperaturer.

På kvällen var det middag med Tenzing och Rama, labassistenten. Det var mycket trevligt!

Idag så tog vi en slapp morgon. Segare än vanligt på att gå upp, packade en del innan vi äntligen tog oss till skolan. Vi började med att ta i itu med administrativa saker som att t.ex. betala skolavgiften (bättre sent än aldrig). Man kan ju undra över varför jag ska betala 100 dollar i handledning när handledaren knappt har varit vare sig intresserad eller särskilt handledande. Sen så kom Gervase förbi för att säga adjö och höll tal i en kvart för mig och Ida om hur trevliga människor vi var och att vi var verkligen riktiga vänner och pålitliga. Svårt att så snabbt få förtroende för oss och dessutom var jag tydligen charmig också. Han kommer verkligen sakna oss. Tänk att han kan värdera oss så högt medan jag (känner djup skam att behöva säga det) inte känner samma vänskapliga värde tillbaka. Men snäll har han varit mot mig och hjälpt mig mycket, synd bara att jag har lite svårt med klängiga människor... Vi fotade lite med Tenzing i labbet innan jag och Ida begav oss till Mlimani för lite shopping av saker att ta med sig hem som kaffe och det goda kamomillteet som jag dricker varje morgon.

Orsakade lite stopp i badkaret när jag skulle tvätta mina skitiga löpardojjor från safarin. Försökte mig på lite bakpulver och kokande vatten men jag vet inte om det blivit så mkt bättre. Aja, lämnar bygget imorgon, problem är väl till för att skjutas på andra??? ;)

Näpp hepp på er! vi syns/hörs i Sverige...


Är man minst så får man finna sig i att sitta med chauffören i bajajen när man är många...

Sista riktiga shopping-dagen idag. Vilket innebar tygmarknaden inne i stan och lite mer shopping i Mwenge. Förlåt att jag tjatar men jisses amalia dom älskar verkligen min frisyr. Vart jag än gick så var det folk som sa ”Pendeza!!” mer än de någonsin gjort förut. Det ska kännas och kollas, folk vill veta om det är riktigt hår eller insättning. Men det är riktigt roligt att tanzanianerna gillar min frisyr och att de faktiskt uttrycker att det ser bra ut. En svensk skulle bara noterat att en annan okänd person ser bra ut men aldrig säga det direkt, men här så kommenteras det till höger och vänster. Annars kan jag bara säga att vi kan ha valt den mest varma dagen för shopping. Säkert egentligen varit varmare men det var ändå olidligt varmt i Mwenge ett tag när man gick in i de små bodarna där luften står still. Det tar brukar ta på krafterna att shoppa men här är det som att bli klubbad med en träklubba så trött blir man. Det är varmt, trångt, för mycket saker att välja mellan och så måste man pruta, alltid detta prutande.

Men nu är det en riktig röra hemma. Så mycket shopping senaste tiden, så lite tid hemma och så lite tid kvar så allt ligger mest i påsar lite huller och buller. Det känns ju lite dumt också att börja städa och ha sig när man ändå ska dra fram allt om tre dagar och packa. Känns så ruskigt konstigt att jag bara ska vara här i tre dagar till och sen är jag hemma. Hur ska det bli egentligen? Kommer folk bli glada att jag kommer hem, kommer folk här i Tanzania sakna mig? Så mycket frågor...

Så här fin väg till skolan kommer man väl aldrig ha igen...

Jag har varit lite upptagen de senaste dagarna därav den dåliga uppdateringen. I onsdags blev det shopping i Mwenge. När jag stod och väntade på Ida i hörnet där Makongo-bussarna avgår (vi kom från olika ställen) så pratade jag lite med den långe, smale mannen som alltid står där i hörnet. Han brukar alltid prata med oss när han ser oss och det är ganska skönt att prata med någon när man är själv för då slipper man ha en herrans massa försäljare på sig. I alla fall så ville han berätta varför han och ett gäng andra killar började skrika och göra oväsen av sig senast vi skulle ta en daladala hem ifall vi hade bli konfunderad. Och det var som jag misstänkte redan då. I syfte av att skrämma bort den konstiga mannen som hade stått omotiverat nära bakom mig. Det var nämligen en tjuv men jag hade blivit misstänksam redan då och dragit min väska väldigt hårt nära mig. Det är ändå trevligt att folk bryr sig om oss mzungos. Det är bra att det har koll grabbarna.

 

Efter shoppingen så råkade vi hamna hos några fläterskor. Ville prova något nytt och spännande så jag bestämde mig för att prova flätor med hårförlängning. Så nu har jag längre och tjockare hår (visserligen i flätor) än jag någonsin haft förut, och några nyanser mörkare. Tre timmar tog det att göra och eftersom vi startade kl nio på kvällen var vi inte klara förrän kl 12. Men det var då verkligen en besynnerlig situation. För på de här tre timmarna så var det strömavbrott, regnväder, mina glasögon försvann och kom tillbaka, det kom fram människor som kände och granskade mitt hår (och Idas för den delen), en maasai hjälpte till flätningen (det märkliga var dock att han luktade gott av tvättmedel trots sina slitna filtar till kläder), det kom fram killar som stod och glodde och sa hur vackert min nya frisyr blev. Det hände helt enkelt en herrans massa saker och där satt jag och blev biten av tusen mygg (har därför ben som ser ut att vara drabbande av nån sjukdom eller skabb). Tydligen är det så att min nya frisyr är rikemansfrisyr och de jag haft tidigare är fattigmansfrisyr (kan förklara att om folk gillade flätorna förut så gillar de flätorna snäppet mer nu). Igår t.ex. när vi var och shoppade på Mlimani (det är mkt shopping nu de sista dagarna) så sa mannen som vaktar väskor i en affärerna som vi gick in i: ”What a beautiful lady!” och lite senare sa ett affärsbiträde: ”you are looking good”. Förlåt för detta skryt om hur bra folk verkar tycka att jag ser så bra ut, men det är ju trots allt det roligaste som hänt mig de senaste dagarna...

 

Efter shoppingen på Mlimani så bjöd vi Gervase och Annette på middag på restaurang. Annette för att hon är sån trevlig tjej och Gervase för att han hjälpte mig så mycket i början av projektet.

 

Idag så var det sista dagen på labbet, jag gjorde inte så mycket eftersom proverna som jag skulle väga idag inte blev satta i ugnen igår så jag hade inte så mycket att göra. Vi rensade ut vårt skåp och jag sa hej då till bajshuset. Har fortfarande inte sett till min handledare. Vi ska tillbaka en snabbis på måndag för att jag ska väga lite prover i en halvtimma och sen säga hej då till alla. Kommer bli så sorgligt!

 

Just det jag var på en nedlagd deponi i onsdags också och kollade på hur de utvinner metan genom rör ned i deponin. Mkt spännande.

Finns så mycket mer jag vill berätta om men jag är lite för trött så ni får fråga mig när jag kommer hem om varför jag skratta så mycket när vi skulle ta kort på lab-personalen, min stora besvikelse över att alla tycks tro att jag är glad för att jag ska till sverige och Ida kommer sakna Tanzania och speciellt varför jag kanske kommer att synas på tanzaniansk tv. Hepp hepp Sverige om 5 dagar!

Bära bord

På deponin

Att få håret flätat


Resultatet


Det sista labbandet

Råkade visst somna på labbet idag...

Tyckte dagen började så bra idag med att vi gick tidigt på morgonen och försökte foto lite omgivningar innan det dels blev för varmt och dels innan det är för mycket folk ute. Dessutom så vinkade en daladala-förare (aka den galna jordnötsmannen)  till mig från 100 metershåll. Men så kommer jag ner till Research site och det första som slår mig är att det är väldigt mycket vatten runt en av reaktorerna för avloppsrening. Närmar mig bajshuset och inser att jag kommer inte kunna komma fram till dörren i sandaler för allt vatten. Kommunicerar med vakten med lite swahili och gester om allt vatten och hon ser så bekymrad ut. Jag kikar in i fönsteret på Bajshuset och inser att mina reaktorer står ungefär i en decimeter högt avloppsvatten. Tur att det var i slutet på mitt experiment för nu blev det ju lite spännande. Hade det varit i början hade jag nog varit lite mer uppgiven. Det visade sin nämligen senare att några av mina vattenuppsamlare hade flytit bort eller blivit fulla med avloppsvatten så att jag inte riktigt kunde mäta hur mycket gas som bildats. Iallafall så fick jag syn på Fred uppe vid campus och utropade att vi hade stora problem. Han var dock redan väl medveten om problemet och hade redan igår kväll försökt få bort vattnet, men det hade tydligen inte skett, men han skulle ta tag i problemet igen. Efter lunch var översvämningen bortpumpad (eller hur dom nu får bort det), men inne på golvet låg fortfarande en lager med slam på. Kändes mycket härligt att gå på andras gamla skit för att få till mina reaktorer. Till råga på detta så låg det x antal daggmaskar på golvet och det var ovanligt mycket mygg. Så roligt att vara i Bajshuset ibland ;).

 

Nedräkning till Sverige 7 dagar!

På min gata i stan... Bakom den röda muren bor jag och det blåa huset är mosken

Lite sopor längs vägen...

Lilla skolflickan Hanna på väg till skolan

Översvämning i Bajshuset. Som ni kan se så flyter det runt plastbehållare...

 

Så en liten bonusgrej från varma Afrikat: slagdängan D'Banj och Fall in love

Idag tog vakten Tab mig i handen när hon skulle ge mig nycklarna till bajshuset så därför tillägnas dagens blogginlägg handhållning i Tanzania. Det hålls väldigt sällan i handen mellan man och kvinna. Det flesta par man ser hålla i handen är yngre par. Att hålla i handen är snarare ett tecken på ett vänskapligt gillande och mest inom könet. Jag upphör trots denna vetskap aldrig att förvånas när äldre kostymklädda män kommer traskande hand i hand. Eller när de coola killarna tar varandra i handen och går. Eftersom homosexualitet är förbjudet i Tanzania och i princip likställt med stöld och mord så är det nog bara jag som västerlänning som reagerar på denna handhållning. För hålla i handen görs det, jämt och ständigt, eller hålla om handleden. Därför blev jag väldigt glad idag när Tab tog mig i handen och sen traskade vi hand i hand några meter, jag kände mig väldigt accepterad som mzungo då. Sen försökte hon, precis som tidigare dagar bjuda mig på frukost. Hade velat säga ja om det inte vore för att jag var mitt upp i samla prover från mina reaktorer.

 

Det här med att samla prover var för övrigt en väldigt varm sysselsättning denna kanske varmaste dag hittils. Det rann i praktiken om mig, stora eller jaa gigantiska svettdroppar trilla från ansiktet. Man smälter i princip bort just nu i det här landet om man inte har ett svalt laboratorium eller fläkt att gå till.

 

Imorse kändes det som de första dagarna i Tanzania igen, innan byn vant sig vid oss för det började med att vi precis klivit ut för ytterdörren då det kommer en gäng hantverkare först säger en av gubbarna ett ”habari” till Ida men så ser han mig och inser att han har ju två mzungos framför sig. Han verkar fått dagens uppvaknade och utropar lyckligt ”Mzungo!”. Vi kliver ut genom porten och där verkar en lite pojke överlycklig av att se oss och ler hela tiden mot oss medan vi väntar på daladalan. En lastbil stannar till varav killarna på flaket ropar mzungo. Sen på eftermiddagen när vi var in till stan tyckte jag också att det var ovanligt mycket mzungo, mambo, karibu-skrik efter oss. Men det är ju ganska kul att vara uppmärksammad och det mesta är ju faktiskt positivt.

 

Just det, vi var in till stan på tygmarknaden (tyvärr kom vi lite försent så de höll på att stänga). Jag hade på mig en skjorta och den hade jag uppknäppt så det var en urringning men eftersom jag hade ett linne under så trodde jag att det var ok. Men icke för mitt när jag går där så knäpper en kvinna knapparna på min skjorta så det inte finns nån urringning mer. Så var det med det. Tydligen hade en annan kvinna dragit ner Idas tröja för att det åkt upp lite så det blev en liten klipa mellan tröjan och kjolen.

 

På tal om värmen så hade vi ju en herrans massa strömavbrott igår så kvällen var olidlig. När strömmen väl kom tillbaka bestämde jag mig för att duscha och göra en riktig skrubb av mig själv. Så när man står där som mest intvålad och schamponerad, vad händer då om inte att strömmen går. Så jag fick famla i det kolsvarta mörkret efter skåpan och hinken med varmvatten för att skölja av mig. Famla efter handduken, försöka att inte halka när man stiger ut ur badkaret samtidigt som man hoppas på att man inte stöter på någon äcklig kackerlacka.

Utvalda godbitar från de senaste tre dagarna...

 

Fredag så åkte jag hem från skolan efter min dagliga runda till Bajshuset. Hade inte så mycket att göra i skolan så denna åsk- och regnvädrets dag så det fick bli en dag hemma. För åska gjorde det sanna mina dar. Vi vaknade nämligen upp både jag och Ida till världens knall och rummet lystes ideligen upp av blixtrarna. Ida och jag gick ut på verandan och skådade spektaklet. För samtidigt som det var åskväder var det nämligen soluppgång så allt färgades konstigt gul-orange för att sedan gå över i en grön ton. Iallafall så efter en dag hemma så jag faktiskt tyckte nästan var lite kylig nu när Dar es Salaam hade antagit en mer human temperatur ute så åkte jag och Ida till Village museum. När jag kommer ut från porten kliver jag rakt in i ett muslimskt begravningståg. En herrans massa män gick och mumlade transaktigt och några bar på en kista. Blev lite villrådig om jag skulle låta hela processionen gå förbi eller springa framför. Valde det sista alternativet och hoppade in i en sjörövarbuss till daladala. Två killar som verkade bestämt sig för att köra lite olaglig daladala-verksamhet. Det var några som vägrade stiga på längs vägen, men jag åkte där så glatt.

 

Village museum var ett väldigt bra museum, lite som Skansen men utan djuren. Dom hade byggt upp olika hus från olika stammar och så kunde man gå in och titta. Mycket ler och vasshus, väldigt spartanskt inredda och jag antar att man inte är så kinkig med att gå till sängs med skitiga fötter.

 

Lördagen var en mycket rolig dag. Det började med att jag åkte i förväg för att kolla till Bajshuset. Blev lite polare med en av vakterna. Hon hette Tab och försökte för allt i världen truga i mig lite frukost. När jag sa att jag redan hade ätit så ville hon få det till att jag minsann behövde lite lunch. Men eftersom jag redan var sen (väntade en halvtimma på daladalan från Makongo) så fick jag förklara på min bästa swahili att jag skulle till Kariakoo (marknadsdistriktet). Skakade lite hand med nån kille som var där, glänste lite med mina tanzanianska handskakningskunskaper.

 

I Kariakoo så shoppade det loss så det stod härliga till. Det var jag, Ida, Tenzing och Annette. Jag vann genom att spendera mest pengar. Mycket stolt över mig själv, plus att jag faktiskt försökte mig på att pruta. Jag kommer aldrig kunna bli som Annette som är född pruterska, men för att vara lilla svenska jag var jag nöjd. Försökte till och med mig på det här med att om försäljaren vägrar sälja för ett pris så lämnar man sakerna och säger nej jag vill inte köpa. Eftersom han inte försökte stoppa mig kan man snabbt lista ut att man har passerat den nivån som han kan godta, så jag gick upp lite och då var han genast med på noterna. Det tar på krafterna att shoppa i Kariakoo. Det är inte på något sätt gjort för turister, det är kvarter efter kvarter med affärer/stånd och det är uppdelade efter varorna som de säljer, dvs några kvarter med kläder, några kvarter med mat, några kvarter med reservdelar till bilar osv. Klädkvarteren som vi var i, och bara skrapade lite på ytan trots fyra-fem timmar där är trånga, färgglada och varma. Man kan hitta allt, från det genuint afrikanska till mer västerländskt. Jag hatade Kariakoo för några dagar sen (efter att ha sprungit runt där i början av vistelsen i Tanzania) till att nu tycka att det är ett himla roligt ställe. Man kan se och hitta så mycket grejer. En rolig grej som vi såg var mannen som gick omkring med ett lite akvarium på huvudet med fiskar i.

 

Det blev inget lucia-firande eftersom vi kom hem försent och aldrig skulle hinna dit. Kvällen blev ändå väldigt lyckad. Vi gick först till utomhus-klubben som ligger i anslutning till Village museum. Där såg vi ett live-band som spelade kongolesisk musik. Sångaren var helt klart ett original. Han hade blekt huden i ansiktet, gjort nåt konstigt med håret, den märkligaste klädstilen och verkade ha Gypsy King eller nåt som förebild. Tanzanianer var uppe och dansade framför scenen. Jag vet inte om tanzanianerna är bättre än nån annan på att dansa men dom kan sannerligen få sina rumpor att leva sina egna liv. Skillnaden från våra västerländska rumpor är att de tanzanianska kvinnornas rumpa är dels ”matiga” dels står liksom rakt ut. Deras rumpor lever liksom sina egna liv när de dansar. Det var mycket häftigt att se. Killarna verkade bara kunna gå upp och dansa för sig själva, halvvickandes på sina rumpor. Däremot så verkar dom inte dansa särskilt nära när en man och kvinna väl dansar tillsammans. Bandet hade även en liten dansuppvisning på scenen. Sju killar/män dansade kongolesisk dans, kwassa-kwassa tror jag att det heter, och det var himla häftigt som en mer avancerad amerikansk linedance, fast oändligt mycket coolare.

 

Eftersom det inte var överdrivet mycket drag och de två svenska läkarna liksom Tenzing åkte hem gick vi till ett ställe i närheten. Var för lite rikare tanzanianer och inga andra mzungos och där dansade jag och Ida tills de rann om oss. Trots att det var på en terrass utomhus så var det väldigt varmt, men den stora skillnad med att dansa på en svettig klubb i Sverige är att det åtminstonde finns en massa syre att andas. Trots att vi inte hade samma gung på rumporna som de tanzanianskorna så sa Annette att hon var mycket nöjd ändå med vårt dansande. Skönt att höra. Tror dock att hemligheten ligger i att afrikanskor har två delar, ben och rumpa, som kan röra sig oberoende av varandra. Vi västerlänningar har bara en enhetlig del rumpa-ben som måste röra sig enhetligt.

 

Söndag stranddag. Man måste ju arbeta lite på brännan innan man åker hem. När vi åkte daladalan från Makongo så satt det en liten flicka i sin mammas knä i sätet brevid mig. Hon kan knappt ha varit ett år och hon kände på min hud och försökte röra ansiktet tills mamman tyckte att det fick vara nog. Då lutade ungen sitt huvud emot min arm, men den mzungo-armen kan inte ha varit så skön. Barn i det här landet är förskräckligt söta. Allihopa faktiskt.

 

När vi kom hem från stranden så verkade nån bil att kört lite för fort och sladdat till eller nåt. Ingen verkar ha kommit till skada men ändå var byns alla män och killar där och diskuterade. Var lite upprörd stämning och minst ett knytnävesslag utdelades. Däremot nästa problem som uppstod var att de kunde inte hitta vår nyckel när vi kom hem. Samtidigt som det var i skymning gick strömmen så vi fick vänta i ungefär 1,5 h innan vi fick komma in. Efter ett tag kom strömmen tillbaka men det varade inte så länge innan dagens tredje strömavbrott kom. Det var oooooolidigt varmt. Trots att klockan är åtta på kvällen så dryper svetten utan fläkt och man vet liksom inte var man ska ta vägen någonstans.

 

Tyvärr får ni ingen bild på hur snygg jag var i lördags i mitt nyinköpta linne.

Välkommen in i min lilla hydda

Konstiga målformationer vid stranden.

Jag vet, jag har varit dålig på att uppdatera de senaste dagarna. Men i tisdags kom vi hem sen och igår var det public holiday pga independece day (uhuru) vilket var lika med bakar-dag. Så det får bli lite utvalda godbitar från allt som har hänt de senaste dagarna.

 

I tisdags blev vi väldigt sena från labbet, eller vi hade egentligt tänkt gå hem ganska tidigt men livliga och intressanta diskussioner gjorde att vi inte gick från skolan förrän vid halv åtta. Det är väldigt svårt att komma på daladalan vid den här tiden på dygnet, eller huvudtaget när det är ”rusningstrafik”. Vi stod där ett bra tag i mörkret, kollandes på blixtrar som lös upp himlen, såg den ena överfulla daladalan efter den andra åka förbi oss. Men som alltid när vi ska ta oss hem löser sig allt på något magiskt vis. Vad kommer om inte en riktigt sjörövarbuss. Sjörövarbuss i den mening att det inte var nån riktig ”erkänd” daladala, inga ”officiella” konduktörer och började ta på människor först vid Ardhi (vår ”busshållplats”). Det verkade som att det började köra lite på känn. Antagligen varit en skolbuss innan och så bestämde de sig för att tjäna lite extra pengar. Hur som vi kom hem och fick sitta bekvämt utan att trängas.

 

Jag är väldigt bra på att inte bli hysterisk av djur. Det är ok att vi har myror i köket och på toan, man sprutar lite ibland men det är mest att gilla läget. Jag kan valla ut gigantiska skalbaggar ur huset när de inte hittar ut, eller ta hand om spindlar, eller beundra ödlorna. Men kackerlackorna klarar jag inte av. Igår när jag satt bekvämt i min säng och läste vad ser jag inte då i ögonvrån springa förbi om inte en stor kackerlacka. Han springer ut ur rummet så jag ropar till Ida som kommer springande med insektsgiftet i högsta hugg. Han dog. Men sen när jag skulle somna så började jag tänka på att det kanske springer nån stor kackerlacka under sängen och jag är säker på att jag hörde kackerlacks-skrik (för det var inte syrsorna så det kan bara vara kackerlacka). Och vad hittar jag inte under sängen imorse om inte en stor kackerlacka på rygg. Tror först att han är död men så börjar han sprattla så Ida, nyutkommen från duschen får gasa ihjäl den med insektsgift. Ida är inte så nervös för kackerlackorna hon blir mer nervös av mina ”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIhhhhh”:n som jag utstöter av rädsla när jag ser dom där äckliga sakerna. Vi låter tydligen ganska lika jag och kackerlackorna...

 

Det är lite intressant för jag och Ida mumsar glatt i oss spenaten i skolan och dricker glatt den goda juicen. Men så visar det sig att Fred, tanzanian och allt, inte äter spenaten i skolan för de har odlats på flodbanker som är kraftigt förorenade och Nancy säger att vi bara får handla spenat från nån viss flodbank. Fred skrämde upp mig rejält genom att säga att det finns all möjlig ohyra på dem och nematoder och annat skit. Förklarar varför magen är ständigt ur lag. Men nu har jag ätit det så länge så jag kan lika gärna fortsätta. Det är ju gott. Annette var också förvånad att vi åt spenaten för det är ju samma läge i Uganda. Och hon är också förvånad att vi glatt dricker juicen för den ska tydligen också inte vara så hälsosam...

 

Igår så hade vi julbak på vår lediga dag (eller ledig och ledig vi var fortfarand i skolan runt en timma för att fixa med mina reaktorer och sen lite med Idas). Vi gjorde mjuk pepparkaka, kanelbullar (för vi hittade ingen saffran så vi fick lägga ner lussebullsplanerna), knäck och hemmagjord glögg. Det är ett projekt att baka på utrikiska. Man måste anpassa allt till de rådande omständigheterna i landet. Rumstemperaturen är väl en minst 15 grader varmare. Dessutom så kan man också få strömavbrott mitt under den mest kritiska delen av bullbaket. Vi hade nämligen precis gjort i ordning bullarna, jäst dem ordentligt, smörat, sockrat och kanelat och skulle precis precis skjutsa in första lasset i ugnen och vad händer om inte strömavbrott. Ok, om det är strömavbrott för att det är fel på linjen, det händer ju ganska ofta. Men nu hade vi strömavbrott för att dom hade glömt att köpa nya krediter, vilket hände för en vecka sen också. Så vi fick finna oss i att vänta i två timmar på att få ström och se våra bullar smälta bort i värmen. Bullarna blev till slut ganska bra, eller goda iallafall men de ser inte ut som kanelbullar.

 

Så idag hade vi Tenzing, Annette, E och en annan svensk tjej över på advents-lucia-fika. De verkade tycka mycket om vårt fika och jag tror vi lyckades skapa ganska bra svensk julstämning... Trevligt var det iallafall. Vi hade lyckats ladda ner några få svenska jullåtar som pricken över i:t.

 

Igår regnade det förresten från tidig morgon till förmiddag. Och sanna mina dar vad det kan regna här. Detta innebar förstås att om vår väg är dålig i vanliga fall så kan ni tänka er hur det blir nu när det förvandlas till lera istället. Lastbilar och daladalas slirade runt i backen som vi svenskar slirar runt på is hemma.

 

Jag och Ida gick från skolan till Mlimani city idag för att stödköpa lite saker till vårt adventsfika och vi går där på vägen då tre killar börjar säga ”Mambo” och sånt. Jag svarar lite artigt men inte mer med det, inget att slösa tid på så jag går snabbt vidare. Tror ni inte då att dom börjar ropa Hanna efter mig. Hur fasiken kunde de veta mitt namn, eller antagligen går de på Ardhi så då är det som jag sa i senaste inlägget ”alla känner apan, men apan känner ingen”, men ändå lite märkligt är det... Fast det känns ändå lite smickrande att man är lite som en kändis. Alla vet ju vem jag är :D .

 

Höll ju alldeles på att glömma att berätta att Tanzania måste vara huvudnästet för smörmusik, och även Uganda om man umgås med Annette. Alla gillar smörmusik. Rama har alltid på klyshig smörmusik á la Lugna favoriter på i labbet och här ska man inte bli förvånad om den coola coola killen brevid en i daladala har en riktig smörig låt som ringsignal. Pojkband måste sälja bra i det här landet, till kille som tjej...

Hemmagjord glögg

Smältande kanelbullar

Provisorisk adventsljusstake

Thomson gasellerna vill väl också fira jul?

"Julbordet" - kanelbullar, mjuk pepparkaka, äppelpaj och knäck

Julstämning

 

Måndag, visste ni väl redan, men jaa nu har man varit här så länge att det börjar ta slut på roligheter att berätta och beskriva. Dagen började med att en random (ja efter ett hårt träningspass yoga) med att en kille vid busshållplatsen frågade vem Ida var och om vi pluggade på Ardhi. Undra vem han hade pratat med. Det är väl bara att erkänna att alla känner apan men ingen känner apan. Det är ju samma sak i skolan. Kan komma fram människor och säga Hanna utan att jag nånsin träffat dem förut. Iallafall efter att ha missat två daladalas för att det var så fulla så bestämde vi oss för att ta den som gick åt andra hållet för att vara ja alla andra gjorde det och om vi stod kvar skulle vi aldrig kunna komma till skolan. Alltid undrat hur det såg ut i slutet av Makongo, men jag vet fortfarande inte eftersom det var så trångt så jag såg ingenting. Vid änd/start stationen så ja, ingen gick av men fler trängde sig på, sen började en av de jobbigaste daladala-resorna jag varit med om. Statisk träning som heter duga då man håller armarna i 90-graders vinkel uppåt för att hålla i sig och sen står man där i 20 minuter, med armar som skriker av mjölksyra. Man kan inte röra sig för man står som packade sillar i minibussen och om det är 40 grader utanför så kan ni gissa vad det är för temperatur inuti. Försökte att skvätta ner någon med min svett.

 

Efter en hård dag i labbet, labbade både eget och var lab-assistent åt Ida. För övrigt var det hårt jobb att vara lab-ass åt Ida för jag var ansvarig för att hålla en tuss med metylerad sprit brinnande så att Ida kunde stelisera lite saker. Och jag slår vad om att ångerna som bildades kunde inte vara hälsosamma. ”Bäska droppar” är bland det äckligaste jag vet och det är luktade ungefär som förångad Bäsk. Fy farao, blev illamående. Iallafall efteråt så tyckte vi att vi förtjänade oss en öl/Redds. Annette följde med men drack läsk. Annette är grym för att hon är från Uganda men pluggat i Holland så hon fungerar som en länk mellan oss och Afrika. Förstår oss på ett himla bra sätt.

 

Nu ska jag försöka bli av med den här förbannat jobbiga hickan. Jag hade glömt bort hur det var att hicka...

Idas och mitt lilla projekt över helgen. Odla bakterier från våra skosulor. Idas till vänster och min till höger, ni kan ju själva bedömma vilken som är äckligast.

En god kristen Tanzanian hymlar inte, "We <3 Jesus" and "Watch up, Jesus is coming soon"

Vi var och kollade på lite souvenirer idag. Till och med jag drämde till med att pruta så jag nästan fick ner priset till hälften och de ska jag säga mina damer och herrar är bra för lilla-icke-pruterskan Hanna. Att behöva pruta är något jag inte gillar med det här landet. Men det är mycket annat jag gillar så nu när jag bara har lite mer än två veckor kvar så tampas hemlängtan med stressen över att behöva åka hem och lämna allt det man gillar med det här landet. Makongo är faktiskt himla trevligt, människorna här är himla trevliga och det är kul att vara på labbet och snacka skit. Jag har börjat oroa mig för kylan hemma. Jag menar jag är ju van nu vid 40 grader värme och fryser på labbet där det ”bara” är 24 grader. Och hur ska det bli att bära jeans igen?

 

Eftersom det är söndag och varmt så är det så klart nån form av solningsdag, så det fick bli eftermiddagen på Golden Tulip. Jag antar att som muzungo får man ta sig friheten att ena stunden kämpa hemmavid med ingen el och vatten och i andra sekunden betala en halv tanzaniansk månadslön för en solstol. Efter besök i Bajshuset insåg jag och Ida att vi skulle kunna ta nån dalladalla hem eftersom det vid skymningstid alltid är så förbannat fullt på dem. Så efter att det passerat några som var fyllda till bristningsgränsen bestämde vi oss för att ta en bajaj och då kunna passa på att handla lite frukt. På vägen hem fick vi se en mycket smäktande solnedgång. Solen gick ner över kullarna och man kunde se siluetterna av palmerna på höjden. Det var riktigt riktigt vackert. Jag hörde inte så bra men enligt Ida så sa bajaj-föraren nåt i stil med ”åh ni gillar solnedgången jag gillar er”. Fanns så mycket jag hade velat ta kort på på vägen hem men man vågar inte slänga upp kameran för man vet ju inte hur folk reagerar. Människor är lite känsligare med fotograferande här än hemma i Svedala.

 

Nu ska jag ladda inför näst sista skolaveckan. Over and out /Eder Hanna i Tanzanialandet en vacker 2:a adventsdag.

Lite då och då får utmärkelser av Ida; från ovan och ner: för duktig labassisten, för duktigt eget labbande, för mina gröna fingrar samt för duktigt fixande av bok.

Det här kortet gör inte solnedgången rättvis på något sätt, men det är en bild på den.

Att fixa dricksvatten i Tanzania.

Vi tog en tripp till Bagamoyo idag, en ”stad” 7 mil norr om Dar es Salaam. Förr i tiden under den tyska kolonialismen huvudstad i det östafrikanska riket och vars hamn man skeppade iväg slavar. Till en början var vi lite tveksamma och undrade varför i hela friden alla lovordat Bagamoyo så mycket. Vi vandrade runt (i utkanten av byn visade det sig sen) och undrade vart vi kommit. Det blev lite bättre när vi hittade ett hotell som serverade gott kaffe. Sen ändrade vi riktning när vi kollat lite i guideboken och då hittade vi äntligen till det sevärda. Gamla hus från tyskarna, araberna och nån indier. Historiens vingslag slog emot oss. Efter ett tag hade jag blivit för hungrig, för törstig och för varm och mådde lite dåligt. Men efter en Chipsi majai och en läsk var man åter på topp. Vi gick in i fortet och fick oss en guide. Inträdesavgifter och guide gick loss på 10000 TSH (ungefär 55 kr) för oss båda. Mycket värt priset.

 

Däremot kan man undra vad jag tänkte på när jag inte satte på mig på någon solskyddsfaktor så nu kan man helt klart säga bränt fläsk på överkroppen där t-shirten inte varit. Surt sa räven och gårdagens tjusighet har tagit an en mindre fin ton. L Efter 2,5 mån i Tanzania trodde jag att jag hade lärt mig, men icke sa nicke. Och vi som ska ha stranddag imorgon...

 

Snart kommer Tenzing och Annette över till oss så ska vi laga middag och se på film. Trevligt (hoppas bara de inte kommenterar för mycket min rödhet...)

Är man så dum och bränner sig efter 2,5 måndad i Tanzania får man bita i det sura äpplet och visa det.

Bagamoyo

Det gamla fortet som araber, tyskar och engelsmän har använt sig av

Vi tog en tripp till Bagamoyo idag, en ”stad” 7 mil norr om Dar es Salaam. Förr i tiden under den tyska kolonialismen huvudstad i det östafrikanska riket och vars hamn man skeppade iväg slavar. Till en början var vi lite tveksamma och undrade varför i hela friden alla lovordat Bagamoyo så mycket. Vi vandrade runt (i utkanten av byn visade det sig sen) och undrade vart vi kommit. Det blev lite bättre när vi hittade ett hotell som serverade gott kaffe. Sen ändrade vi riktning när vi kollat lite i guideboken och då hittade vi äntligen till det sevärda. Gamla hus från tyskarna, araberna och nån indier. Historiens vingslag slog emot oss. Efter ett tag hade jag blivit för hungrig, för törstig och för varm och mådde lite dåligt. Men efter en Chipsi majai och en läsk var man åter på topp. Vi gick in i fortet och fick oss en guide. Inträdesavgifter och guide gick loss på 10000 TSH (ungefär 55 kr) för oss båda. Mycket värt priset.

 

Däremot kan man undra vad jag tänkte på när jag inte satte på mig på någon solskyddsfaktor så nu kan man helt klart säga bränt fläsk på överkroppen där t-shirten inte varit. Surt sa räven och gårdagens tjusighet har tagit an en mindre fin ton. L Efter 2,5 mån i Tanzania trodde jag att jag hade lärt mig, men icke sa nicke. Och vi som ska ha stranddag imorgon...

 

Snart kommer Tenzing och Annette över till oss så ska vi laga middag och se på film. Trevligt (hoppas bara de inte kommenterar för mycket min rödhet...)

Är man så dum och bränner sig efter 2,5 måndad i Tanzania får man bita i det sura äpplet och visa det.

Bagamoyo

Det gamla fortet som araber, tyskar och engelsmän har använt sig av

Trodde först att jag inte skulle ha så mycket att skriva om idag heller men ändå, för det här har varit en dag då Tanzania har behandlat mig väl.

• Både Frida och Lucy (städerskan) sa att jag hade fin kjol (som jag köpte i lördags och är gjord av kangastyg men omsydd i mer västerländsk stil), vilket gjorde mig glad idag när jag gjort mig fredagstjusig och allt.
• Killen vi brukar köpa mandazis (små söta bröd) av varje morgon gav mig en extra på köpet (han gjorde också en herrans massa handskakningar).
• Alla som hälsar så trevligt, t.ex. tjejvakten (nu civiltklädd) som jag förklarade mitt projekt för på taskig swahili förra helgen så väldigt glad ut och hälsade så glatt.
• Vakter som är trevliga när man kommer till research site och verkar dö av lycka när man kan slänga med hälsningsfraser. Sen vet jag inte riktigt om jag ska ta deras dreglande blickar som att jag antingen är jäkligt snygg eller för att jag helt enkelt bara är en mzungo och exotisk.
• När man få se mungooserna springa över gräset och hoppa och leka.
• Man står där och väntar på dalladallas och alla som åker förbi och är överfulla, men vad händer om inte så börjar först en trevlig tjej prata med oss och sen lyckas jag skaffa lift med en kvinna och en man, varav kvinnan har studerat en månad i Lund. Hur trevligt som helst. Sen råkar tjejen, Salma, bo bara ett stenkast i från oss i ett gigantiskt fint hus.
• Att få komma ut ur det kalla labbet (24 grader) och man har gåshud och in i den varma härliga solen (runt 40 grader).
• När man får extra mycket mat lite billigare. (mumsigare ärtröra får man leta efter)
• Vi har haft både vatten och el hela dagen.
• Finns så många roliga karaktärer i det här landet, man slutar aldrig att förundras
• Kul när grannar kommer över för en halvtimmas skitsnack.
• Det konstiga är när folk kan ens namn fast man aldrig har sett människan förut.

Dom brukar kalla mig BajsHanna i Sverige, eftersom jag är intresserad av avloppsrening och sånt, inte blir det bättre av att jag använder mig av kycklingbajs här i Tanzania. Till och med stället där jag har mina reaktorer har döpts till Bajshuset av mig och Ida och verkar vara det enda vedertagna begreppet oss emellan. Idag kan man verkligen säga att epitet BajsHanna var passande. För alla klagade på att det luktar om mig. Inte jag som person men det jag labbar på. Först så luktade det för att jag brände prover igårkväll för att kolla hur mycket brännbart material som är i. Så de vädrade laboratoriet (igen). Sen var det ett jäkla gnäll på att det luktade där jag stod och labbade. Speciellt från labbets kvinnliga del.

 

Tvättade håret imorse första gången ordentligt sen jag gjorde flätor (dom är urtagna nu) och vattnet blev brunt. Inte så fräscht. Däremot så sa Annette flera gånger att jag var fin håret och undrade om jag varit på salong. Så det kan gå när man tvättar sitt hår ;).

 

Jag har nog inte så mycket mer att säga idag.

Hurra! Dom förlängda mitt visa utan att knusla! Det jobbigaste var 1,5 h timmas väntan som inte ens var jobbigt för jag pratade med en sån trevlig gubbe från EU-kommissionen. Holländare var han som började prata med mig för jag erbjöd honom min penna när jag hörde att han letade efter en. En sån trevlig tjej, som han först trodde var amerikan för jag pratade så bra engelska men sen när han förstod att jag var svenska blev han eld och lågor och pratade om allt från hur bra dom är på svenska ambassaden, via mina studier här i Tanzania till mötet i Köpenhamn. Fick hans visitkort för han tyckte att nån annan gubbe på svenska ambassaden så föreläser om klimatförändringar borde ha stort utbyte av mig, jaja. Så gick han och sa nåt i stil med ”farväl du sankta lucia” fast på engelska. Sen efter ett tag kom han tillbaka när han fixat med lite papper men då hade två tjocka kinesiskor satt mig brevid mig så han harklade sig och sa ”ursäkta kan jag få sitta brevid min dotter?”. Sen pratade han och pratade om allt om från boken den vita maasaien, som verkade djupt betagen av, till nån italiensk pingla som han var kär i när han studerade i Paris när han var ung som han fortfarande tänkte på då och då trots att han var gift med annan sedan 49 år tillbaka, lyckligt gift dessutom. Roligt hade jag iallafall och det var trevligt tidsfördriv tills jag fick tillbaka mitt pass. Så nu mina damer och herrar så får jag vara lagligt i landet till den 21 januari. Kanske man ska stanna ändå och jobba på solbrännan.

 

Har inte gjort överdrivet mycket idag. Ändå stannade vi kvar ganska sent i skolan, vi pratade en del med Fred så jag har avskrivit surpuppe-epitetet på honom, men han var snäll och skjutsade oss en bit så vi slapp att trängas på överfyllda daladalas. Fått ur honom att tjejer får absolut inte ragga på killar, och killar förväntas fråga flera gånger om han är intresserad av en tjej eftersom tjejen alltid säger nej flera gånger (förklarar varför killarna fortsätter att ropa efter en fast man sagt nej), samt att kille förväntas betala en summa pengar för tjejen när dom ska gifta sig, som ett tecken på ”tacksamhet”. Har också fått reda på att det har funnits och till viss grad även fortfarande, begravningscermonier där utvalda personer begravs levande med den döda. Tyvärr fick jag reda på att en riktigt bra/ maasai-tjej går lös på 100 kor och jag blev ju bara erbjuden 85 kor så jag blev lite bitter (visserligen enligt nån som inte ens är maasai så jag vet inte hur tillförlitlig informationen är).

Miniödlan som bor i vårt hus

Hurra! Dom förlängda mitt visa utan att knusla! Det jobbigaste var 1,5 h timmas väntan som inte ens var jobbigt för jag pratade med en sån trevlig gubbe från EU-kommissionen. Holländare var han som började prata med mig för jag erbjöd honom min penna när jag hörde att han letade efter en. En sån trevlig tjej, som han först trodde var amerikan för jag pratade så bra engelska men sen när han förstod att jag var svenska blev han eld och lågor och pratade om allt från hur bra dom är på svenska ambassaden, via mina studier här i Tanzania till mötet i Köpenhamn. Fick hans visitkort för han tyckte att nån annan gubbe på svenska ambassaden så föreläser om klimatförändringar borde ha stort utbyte av mig, jaja. Så gick han och sa nåt i stil med ”farväl du sankta lucia” fast på engelska. Sen efter ett tag kom han tillbaka när han fixat med lite papper men då hade två tjocka kinesiskor satt mig brevid mig så han harklade sig och sa ”ursäkta kan jag få sitta brevid min dotter?”. Sen pratade han och pratade om allt om från boken den vita maasaien, som verkade djupt betagen av, till nån italiensk pingla som han var kär i när han studerade i Paris när han var ung som han fortfarande tänkte på då och då trots att han var gift med annan sedan 49 år tillbaka, lyckligt gift dessutom. Roligt hade jag iallafall och det var trevligt tidsfördriv tills jag fick tillbaka mitt pass. Så nu mina damer och herrar så får jag vara lagligt i landet till den 21 januari. Kanske man ska stanna ändå och jobba på solbrännan.

 

Har inte gjort överdrivet mycket idag. Ändå stannade vi kvar ganska sent i skolan, vi pratade en del med Fred så jag har avskrivit surpuppe-epitetet på honom, men han var snäll och skjutsade oss en bit så vi slapp att trängas på överfyllda daladalas. Fått ur honom att tjejer får absolut inte ragga på killar, och killar förväntas fråga flera gånger om han är intresserad av en tjej eftersom tjejen alltid säger nej flera gånger (förklarar varför killarna fortsätter att ropa efter en fast man sagt nej), samt att kille förväntas betala en summa pengar för tjejen när dom ska gifta sig, som ett tecken på ”tacksamhet”. Har också fått reda på att det har funnits och till viss grad även fortfarande, begravningscermonier där utvalda personer begravs levande med den döda. Tyvärr fick jag reda på att en riktigt bra/ maasai-tjej går lös på 100 kor och jag blev ju bara erbjuden 85 kor så jag blev lite bitter (visserligen enligt nån som inte ens är maasai så jag vet inte hur tillförlitlig informationen är).

Labbet har nästan blivit som en datasal, för här sitter Ida, jag och Fred i varsin del av labbet med varsin laptop och skriver för glatta livet. När jag satt och bläddrade i mitt kollegieblock hittade jag en sida med observationer över händelser som inte brukar ske i Sverige.

• Strömavbrott (den veckan jag skrev detta tror jag att det var det var och varannan dag)
• Slutredovisningar sker i labbet för det här är det enda stället som är kopplat till generatorer (förutom storbossarnas hus då).
• Vattnet tar slut, så man kan bla inte diska.
• Man smakar på fröer och vatten som det labbas på.
• Man sköljer sina frukter/grönsaker i destillerat vatten för det är ibland det enda rinnande vattnet på skolan.
• Sköljer sina te/kaffe-muggar i labbets kranar.
• Man har många och fina instrument, men de går inte alltid att använda dem för man har inte råd att köpa in engångsmaterialet som behövs.
• Toaletterna i närheten av labbet är inte så bra. Inte för att jag vet om det är en ovanlig händelse men dom är inte roliga så jag nämner dem ändå.

Satt och läste lite bloggar för att hålla mig uppdaterad om folk där hemma och insåg att snart börjar tentaperioden och faktiskt, jag saknar det litegrann. Sitta på KTH laddad med goda saker, kaffe och mysigare kläder och hoppas att man ska komma in studie-flowet eller bara fördriva bort all tid genom att att prata med andra. Aldrig har jag väl så mycket att säga som när man ska tentaplugga.

 

Helt fel kan man ju inte se ut om först den kvinnliga vakten (hon jag förklarade min projekt för häromdagen) säger ”pendesa” till mig (vilket betyder typ gillar/behagar mig) och sen kommer städerskan Cecilia 100 m längre bort och säger att ”you look very beautiful” och pekar på flätorna. Blev väldigt väldigt glad, känns som att en komplimang från en kvinna, och nu dessutom två, är väldigt värt i det här landet.

I labbet. En helt vanligt dag

<!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:72.0pt 90.0pt 72.0pt 90.0pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} -->

En helt vanligt dag, eller det finns nog inga helt vanliga dagar när man är utlänning i det här landet. En sak som var bra att det kom lite regn på morgonen. Det behövs i denna stekpanna till land. Annars slet jag på jag bajshuset, fixade till mina reaktorer och hämtade prover för att mäta ammoniumhalt. Fred, eller surpuppan 2 som jag numera kallar honom, kom förbi labbet och visade sig sitta inne på bra information hur jag undviker att få vatten i mina reaktorer. Blev mycket glad över detta.

Har ju glömt att berätta att det är en ny tjej i skolan som också håller på med biogas, fast hon ska inte labba utan göra mer intervjuer. Annette heter hon och från Uganda, fast hon pluggar i Holland och gör sitt typ ex-jobb för samma universitet i Schweiz som Tenzing kommer ifrån. Trevlig tjej. Men det roliga är att tanzanianerna själv verkar tycka att hon ska kunna swahili, hon är ju för sjutton gubbar från östafrika, så oansvarigt av henne att inte kunna swahili, hon kan inte vara så intresserad. Det verkar vara lite Norge-Sverige-relation mellan de två länderna. Det som är bra för henne är att hon slipper den negativa uppmärksamheten som jag och Ida får hela tiden, med det menar jag unga killar som är på och ska ha ens telefonnr (killen som jag berättade om i förra inlägget stod och skrek efter mig idag igen) samtidigt som hon går miste om den positiva uppmärksamheten och all den extra hjälp som folk lägger ner på oss.

Idag har vi köpt en herrans massa gröt. Den goda och dyra gröten som jag och Ida tycker så mycket om. Vi ätit nån äcklig gröt de senaste dagarna samtidigt som vi inte haft så mycket frukt och bröd hemma, så jag som annars älskar frukost har pinat mig igenom frukosten och inte var det bättre att det var Lariam-dag idag också.

Vi shoppa lite annat också. Ok, massor av mat och varsin tröja. Hepp på er! Kanske faktiskt ska gå och laga lite middag nu!

Det får bli en resume av den här veckan i kortare version eftersom jag inte har hunnit med något daglig nedföring av de gågna dagarnas händelser. Tillbaka från semestern och lite ringrostiga så har jag nystartat mina experiment och Ida har påbörjat rapportskrivning (båda våra handledare var själva på semester när vi kom tillbaka). Det var ganska kul att starta om experimentet för att den här gången fick jag göra allt själv. För att starta om experimentet behövde jag köksavfall, vilket Rama dock fick hjälpa mig med. Det är inte så lätt att få köksavfall här eftersom de använder avfallet som mat till grisar och hundar. Vi la in en beställning i en av cafeterierna, men dagen därpå när vi skulle hämta det hade dom så klart glömt bort det. Vi fick komma tillbaka kl 14 istället när lunchen börjar ta slut. Snåla var de med avfall så vi gick till en annan av de andra cafeterierna. Ni kan gissa att jag fick sura blickar när jag skulle ta avfallet, Rama var tvungen att stå länge och väl och övertyga dem. Dessutom var jag tvungen att betala 1000 TSH (6 kr). Trots detta insåg jag dagen efter att avfallet ändå inte skulle räcka så Rama och jag fick gå tillbaka till den första cafeterian och fråga om mer. Det gick lite lättare att få den här gången och jag blev dessutom presenterad för Freddie. Så nu helt plötsligt varje gång jag kommer till cafeterian för att äta lunch jaa, då står Freddie där och vinkar glatt och pekar på avfallhinken och undrar om jag ska ha mer avfall.

 

Jag behövde aska också för att höja pH i mina reaktorer. Jag frågade på labbet var jag kunde fixa detta och fick svaret: cafeterierna. Mr Ndimbo tyckte att jag skulle ta med mig Rama. Jag tyckte jag skulle gå själv så jag frågade Rama vad aska heter på swahili. När jag på väg att gå så hör jag Mr Ndimbo ”Hanna, where are you going?”. Hämta aska säger jag varpå Mr Ndimbo börjar en lång utläggning om att jag inte kunde gå själv för det skulle bli för många frågor. Så det slutade med att Rama var tvungen att gå med mig ändå. Aska fick jag ocksås direkt från pågående matlagning. Tyvärr tror jag att jag har petat i för mycket aska för att systemet svarar så långsamt. Aja, får lösa det i veckan.

 

När jag ändå är inne på experimentet så börjar osökt att tänka på väktarna. De brukar sitta vid ”vaktstugan” vid bajshuset så då måste man gå fram till en hel hög med väktare och fråga om nyckel. Är det bara en person kan man köra lite swahili men när det är så många så vet man inte riktigt hur man ska bete sig så det brukar sluta med att jag får nyckel och dom har jätteroligt åt mig. Men det finns mycket snälla väktare också. En tjej som alltid får komma springande och ser skamsen ut, men hon är trevlig. Idag söndag när jag kom dit på eftermiddagen så fanns inte nyckeln där så dom var tvungen att börja ringa runt efter den. En tjejvakt gav mig en stol att sitta på. Sen när jag väl hade fått nyckeln och börjat mäta nere i bajshuset kom hon och kollade. Så det slutade med att jag med en blandning av gester och swahili förklarade vad jag höll på med. Chakula na kuku (pekandes på en påse med kycklinggödsel) halafu ”gasi” – typ mat och kyckling sen gas. Tror inte det heter gasi men försökte göra det lite mer swahiliskt och tyckte det kändes bra med i på ett engelskt ord. Efter detta så visade jag att det luktar illa och hon verkade mycket förstående vakten.

 

En annan kul grej som hände i veckan var att en morgon när vi kom så var det fotografering i labbet till någon tidning, så då radade dom upp oss längs en labbänk, varannan tanzanian och varannan utlänning totalt sex personer samtidigt som vi skulle låtsas-labba. Jag skrattade så jag höll på att storkna för det kändes så löjligt att låtsaslabba. Labb-chefen, Mr Ndimbo tyckte var jätteroligt att jag skratta så mycket och forsatte att driva med mig. Mycket rolig morgon, hoppas jag hann se seriös ut någon sekund iallafall.

 

Var den här veckan och kollade på Tenzings projekt, en riktig biogasanläggning på en skola. Väldigt intressant, tre stycken 4000 liters tankar som när de fungerar ordentligt ska kunna driva skolans matlagning. Dock inte till 100 % för då hade fem tankar behövts. Väldigt häftigt att se iallafall biogas implementeras på riktigt och inte bara mina egna lab-reaktorer på lab-skala.

 

Nya flätor har vi också. Väldigt skönt nu när det börjar bli outhärdligt varmt. Det är nämligen en väldigt skön känsla när vinden blåser på flätorna. Folk verkar gilla det här med flätor.

 

En sak som jag inte kommer sakna med det här landet är t.ex. när man sitter och äter lunch och så kommer killar och sätter sig vid ens bord och så ska dom ha ens nr eller mejl-adress. Häromdagen så satte sig två killar men jag och Tenzing lyckades smita ifrån killarna efter ett tag. Men i lördags när jag var på väg till bajs-huset vem kommer inte då om inte en av killarna skrikandes ”HANNA”. Sur blev han också när jag inte ville stanna och prata men jag hade ju bråttom. Ville ju inte prata för den delen heller... ”Hanna, talk with me... I don’t like this”. Bete dig då människa om man ska få prata med mig! Sen på väg in till stan så var det två killar som skulle ha telefonnr från Ida.

 

Idas födelsedag är det idag! Hipp hurra!!! Firades genom att igår lördag äta på fin kinesisk restaurang och sen efter det ta en drink på ett av finhotellen, Mövenpick. Firandes fortsatte idag genom att ha en stranddag med buffe-lunch!

 

Nu när det bara är ungefär tre veckor kvar på min vistelse här så har jag riktig hemlängtan. Saknar otroligt mycket min familj och mina vänner. Och att få göra och komma/gå som man vill. Att inte behöva oroa sig för att det blivit mörkt och det är lite folk på ett ställe. Jag längtar efter kyla och regn för här är det så varmt så ibland vet man inte vad man ska ta sig till och man svettar floder. Dessutom ska det bli skönt att slippa myggmedel och att alltid klä sängen med myggnät. (Fast det finns mycket här som jag kommer att sakna när jag väl är i Sverige...)

 

Nej måste sova nu. Lovar att börja uppdatera mer regelbundet nu när jag verkar ha kommit ikapp livet gentemot bloggen.

 

Bjuder på Tanzanias stora slagdänga Ali kiba – Msiniseme som handlar om att han gillar verkligen att äta mat men det ställer till med problem, typ.

Lite larver man kan hitta när man kollar i fel hink vid bajshuset

Ny uppsatt experiment nu uppgraderade gasuppsamlare av glas.

Jätteödla i närheten av skolan

Nya flätorna...

Två förkylda flickor funderade som bäst på hur man får nya krafter för att ta tag i nästa semester när måndagen grydde. Efter lite övertalning fick jag med Ida att åka in till stan så hela måndagen gick ut på att först kolla så Ida hade blivit av med malarian, check på det. Besöka immigrationsverket och få veta att jag antagligen kommer få en förlängning av visat bara jag fyller i ett papper och kopierar passet och kommer tillbaka två dagar innan visumet går ut. Efter det inhandling av färjebiljetten till Zanzibar. Återhem där de två trötta flickorna slappar inför varsin dator och varsin film, och så lite packning på det.

 

Tidigt tidigt tisdagmorgon tog vi dalladallan till stan. Det är riktigt mysigt att åka på morgonen precis när solen håller på att gå upp och temperaturen ute är behaglig. Färjan påstods skulle ta 1,5 h. Men trots utmärkt väderförhållande för att åka båt så tog turen 2,5 h så det är ren humbujumbu med 1,5 h. Första dagen spenderade vi i Stone town. Det är en mysig stad om man jämför med Dar es Salaam, med vindlande och trånga gångar och man kan vara säker på att gå vilse men man hittar tillbaka ganska snabbt igen. Det är mycket turistshopping som är ganska kul, men försäljarna är rätt jobbiga. Överhuvudtaget kan det bli lite småjobbigt ibland eftersom det just nu när det är lågsäsong finns fler människor som jobbar med turism än vad det finns turister på ön. Ett tag tänkte jag stämpla Zanzibar-borna som mindre trevliga än de på fastlandet, men jag tar tillbaka det efter att ha träffat människor som är precis lika trevliga och hjälpsamma som på fastlandet.

 

Vi hade ju blivit varnade innan att är det nåt ställe i Tanzania som är mycket muslimskt så är det just Zanzibar. Vi trodde först att alla kvinnor skulle gå i burka, men det var bara en minoritet av de kvinnor vi såg. Däremot så var jag och Ida noga med att inte visa några axlar eller knän (till skillnad från andra tursiter som jag och Ida efter vår tid i Tanzania nästan såg vulgära ut med sina smala linneband och korta korta shorts) vilket gjorde att det kändes som att vi fick lite bättre behandling. Jag ska erkänna, mot min vilja är jag full av fördomar typ att muslimska kvinnor som döljer sitt hår är kuvade kvinnor och att de ska ha fördomar gentemot mig, men jag fick lite motbevis på det på den här ön. Kvinnan t.ex. som jobbade i receptionen på hotellet där vi sov första natten, hon var riktigt vänlig och omtänksam om oss men samtidigt verkade hon inte vara en kvinna att köra med, snarare en väldigt bestämd dam.

 

Onsdag var det dags för ”spice tours” där vi åkte runt i en minibuss med ett gäng andra turister och smakade på olika frukter och kryddor och såg hur de växte. Sen fick vi också en väldigt god lunch. I det här sällskapet så fanns en ung israelisk dam som var av den mer framåt och pushy sättet, en äldre kvinna som var indiska men född i Kenya och bosatt i London, kvinnas son, Leo, som var urtypen till engelsman med Manchester united-tröja och grov engelsk dialekt och så en tanzaniansk kille, Abby, som kvinnan och sonen verkar ha dragit med till Zanzibar av oklar anledning, plus ett gäng andra personer. Vi hade mycket trevligt på Spice touren, men när de andra drog till en strand för att bada blev vi avsläppta vid ett vägskäl för att vänta på en annan buss typ ”shuttle bus” som skulle hämta upp oss och ta oss till de norra delen av Zanzibar. Det slutade med att vi hamnade vid Nungwi där vi fick ner priset på hotellrummet några dollar. Det var ett helt ok hotell precis vid stranden.

 

Torsdagen så åkte vi med på snorklingstur. Vilken dag! Man åkte per motor till en ö som heter Mnemba. Där fick vi snorkla vid ett jättefint rev. Det var som att simma i en fisksoppa med fiskar av alla möjliga färger. När vi snorklat klart så fick vi mat på en ödestrand och efter det så seglade vi tillbaka på det turkos-gröna vattnet. Zanzibar är verkligen turkost vatten och vita stränder precis som en paradisö ska vara. Tar man bara bort papasina (beach-boys som försöker sälja saker till en, allt från saker som får en flyga till månen till snorklingturer eller armband) och andra som försöker tjäna en herrans massa pengar på turister på ett otrevligt sätt så är det en dröm. Vi solnedgångsseglade också en kväll och det var himla trevligt och vackert och så åkte vi över dagen till en annan strand Kendwa.

 

Maten vi intog var ena dagen lyx som restaurangen över vattnet med så god men dyr mat eller den andra dagen lokalt som chipsi majai. Ena kvällen tog en kille som jobbade på båten vi seglade med på både snorkling och solnedgångsturen med oss på en vandring i byn som låg vid hotellet där vi fick smaka på en massa lokala smarrigheter. Sen slutade det med att vi satt hemma hos hans syster i hennes vardagsrum som bestod enbart av en tv och en stråmatta. På mattan sov hennes fyra barn, varav den ena försvann när han skräckslaget insåg att två vitingar var på besök. Så där fick Ida och jag sitta på mattan, med systern, de sovande barnen och killen runt oss, samtidigt som vi försökte föra något slags samtal på swahili, ok det var mest Ida som pratade.

 

Tillbaka i Stone town sprang vi först på den indisk-engelska kvinnan och sen när vi vandrade runt så stannar en bil varur Abby tittar ut och undrar om vi vill följa med och dricka öl med hans kompis. Vilket vi gjorde. Ida och jag är mycket ovana att dricka nån form av alkohol så efter två cider tycker jag att det är pinsamt vinkligt att gå till toaletten, dvs efter två 33:or med 4,5 %-alkohol. Jag skyller på värmen. Dessvärre visar det sig att myggen finns på den här strandpuben och biter sönder mina ben (har numera därför sår som ser ut som skrapsår efter myggbetten). Abby och hans vän som jobbar på bank visar sig vara maasaier även om det inte såg ut som sådana. Ida som haft som mission sen hon kom till det här landet att gifta bort mig såg nu sin chans att finna en lösning (oavsett vad jag tycker om saken). 85 kor blev priset för mig, en vanlig maasaikvinna kostar normalt 40 kor så jag måste ju säga att jag verkar ha ett bra värde. Motkriterierna var dock att min framtida sysselsättning är valla kor och hämta vatten, och att bröllopet skulle vara traditionsenligt maasaiskt. Karln som är välutbildad och äger en del mark där upp i Arusha kunde tänka sig att sälja lite kor så jag kunde flyga in min familj. Må jag säga var vänligt, jag skulle dessutom få både häst och bil om jag ville. Däremot så skulle betalningen sänkas till 60 kor om jag ville vänta ända till februari att gifta mig. Nä, ingen maasai för mig men vi hade ändå väldigt roligt och det var två trevliga prickar. Det roliga var att Abby var väldigt fördomsfull mot muslimer, vilket var roligt att lyssna på även om man inte håller med honom. Han ville dock inte berätta om de hemliga riterna när man får såna där stora hål i öronen som många maasaier har. Efter strandpuben gick vi till Mercury-restaurangen (döpt efter sångaren i Queen som hade några barndomsår på Zanzibar) och åt god (men snåla portioner) och dyr mat och kollade på live-musik. Bland annat spelade dom lite taarab som är musikstilen som är väldigt zanzibarisk. Klockade 11 fick kvällen vara nog och vi gick hem till hotellet. På hotellet väntade en mardrömsnatt eftersom det var förbannat varmt, mygg och annat sattyg forsatte att äta på mig samt så lät fläkten så mycket så jag fick välja mellan varmt och massa oväsen eller jättevarmt och någorlunda tyst. Valde jättevarmt och sov nån timma innan det äntligen klockan blev så mycket att man kunde fundera på att gå upp.

 

Eftersom båten gick först vid 12 så bestämde vi oss för att gå på ett kafe och ta en dricka. Då kom spöregnet. Det slutade med att en kille gav oss varsitt paraply och sen eskorterade han oss i regnet till färjan. Måste ha varit en rolig syn när vi gick balanserade på vägrenen på led med våra paraplyer.

 

På båten mötte vi indisk-engelskan, Abby och tysken (som också var med på spice touren). Så väl i Dar es Salaam hade vi gemensam lunch innan våra vägar skildes åt. Konstiga skara människor, men trevligt hade vi.

 

Förresten så vet man att ett ställe är i lågsäsong och har för lite turister då varenda kotte vet vad man planerar att göra eller åka och man bara har sagt det till en person på hotellet...

Sån här båt seglade vi med

Segling på kvällen...

Det är jobbigt att ex-jobba i Tanzania... otroligt jobbigt

Hotellet där vi bodde

Här ligger jag, trots att jag ser ut att ha samma färg som den vita stranden är jag inte så vit...

Har ingen bra bild på mig själv men jag måste ju bevisa på något sätt att jag var. (Här är när jag och Ida har en romantisk middag för två på den dyra restaurangen.)

Lite gränder i Stone town

Fredag dag 47
Dagen innan vi skulle åka kan sammanfattas med att semesterhumöret utbyttes mot lågmäldhet då Ida blev diagnostiserad med malaria. Det bra var att hon kände sig lite konstig när vi lämnade labbet och tyckte att lika bra att åka testa innan vi åker någonstans så att vi vet. Mycket riktigt, malaria it was.

Lördag dag 48
Var ju meningen att vi skulle ha åkt norrut den dagen, men eftersom Ida blev sämre att malariamedicinen bestämde vi för oss att stanna hemma en dag extra. Kan sammanfatta dagen med att det var en av de längsta i mitt liv. Hade sovit dåligt och det kändes lite som antiklimax då man laddat så länge för att åka och så får man sitta hemma och vänta ut tiden. Bakade dock en kladdkaka till Ida på kvällen så bara satt i fotöljen gjorde jag faktiskt inte.

Söndag dag 49 Bussfärden till Moshi
Tidigt på söndagsmorgonen skjutsade Dr Mushi mig och Ida till busstationen i Ubungo. Dr Mushi är en ganska dominant person som man inte kör med hur som helst, så medan vi satt i bilen och väntade fixade Dr Mushi bussbiljetter till oss. Skönt, för det ska sägas att det inte går lugnt till som hemma när man ska skaffa biljetter. Det står nämligen män överallt som vill få en att köpa bussbiljetter av just deras bussbolag. Behöver jag säga att alla inte har goda avsikter. Hur som bussen var helt ok, ingen AC men det gjorde inget för man kunde ha fönstrena öppna. De serverade läsk, vatten och kex på bussen. De stannade några gånger längs vägen så att de som var toanödiga kunde springa ut till buskarna och göra sina behov och så stannade vi för matpaus på en helt ok restaurang. Toaletten däremot har jag sett trevligare, men för att vara en vägrestaurang kan man väl inte klaga. Kvinnan som satt brevid mig både spydde och klämde frenetiskt på sina finnar, så jag tyckte inte alltid att det var så trevligt att titta ut genom fönstret eftersom jag då var tvungen att kolla på henne i ena ögonvrån.

 

Att färdas en hel dag genom ett land ger en ett bra tillfälle, även om man är som jag som sover mycket, att studera ett land. Det jag ganska snabbt kunde konstatera att så fort man lämnade Dar es Salaam så börjar en bebyggelse som iallafall jag innan trott var grundad på fördomar. Det är att ta mig tusan varje hus är gjort av lera och halmtak alternativt tak av torkade palmblad. Husen är mer eller mindre snea och vissa har luckor i väggarna där det saknas byggmaterial. Dom som har det lite bättre ställt har iallafall kunnat bygga sina hus i tegel och/eller plåttak. Det intressantaste är att i vissa byar bor man i lerruckel till hus, men kyrkan/mosken den har de kostat på att bygga vackert. En annan iakttagelse är att se hur landskapet ändrar sig, det kan vara torra slätter, frodiga dalar, höga berg, ananasplantager så långt ögat når, det är ett skiftande land. Stundtals så vackert och stundtals så kargt att man undrar att inte en människa med förnuft kan tänka sig bo där. Vid varje gång bussen stannar till i en by så flockas det killar/män runt bussen som försöker sälja allt från läsk och kex till korgar och pallar genom fönstrena. Varje gång blev jag lika förvånad över att folk faktiskt köper krimskramset.

 

Väl framme i Moshi så hittar vi E, vår ena safarikamrat. Tyvärr tappade Ida sin mobil på bussen, vimmelkantig som hon var av malarian. Inte så mycket mer intressant hände den dagen förutom att vi fick ett ganska trevligt rum på ett typ vandrarhem med det klashiga namnet ”Moshi Backpackers hotel”.

 

Just det Amanda, den australienska tjejen som har African scenic safari som arrangerade vår safari kom förbi för att ta emot vår betalning. Eftersom vi skulle betala för fyra personer, varje person ungefär 875 000 TSH och med den högsta sedeln som har värdet 10000 TSH kan ni gissa att det var en stor hög med pengar som Amanda fick ta emot. Hon berättade att när hon kom till Tanzania och skulle starta upp safariverksamheten genom att köpa en jeep så var hon tvungen att betala den kontant. Hon hade då haft med sig en säck full med pengar.

Kilimanjaro

Håret när man tar ut flätorna, krus var förnamnet.

Måndag dag 50 – Turism i Moshi.
Den här dagen kan sammanfattas med:
- en otroligt god frukost på Coffee shop (rekommenderas varmt om ni har vägarna förbi Moshi)
- H, I och E blir multiturister med sina nyinförskaffade safarihattar
- Jag shoppar lost i en turistshop.
- Ingen av oss kan sova på natten eftersom vi antagligen är spända inför safarin så det slutar med att vid tre på natten råkade vi ha nån form av nattmöte.

Den goda frukosten,  stekt ägg, otroligt god musli, yoghurt och riktigt god cappuchino

Redo för safarin i den nya safarihatten (med Idas lyckoscarf från Jonatan)

SAFARIN dag 51-54
Att åka på safari är dyrt, men jag ska inte hymla med att det är klart värt sitt pris. Allt jag har fått sett och upplevt kan man alldeles säkert leva på i åtminstone 10 år (då är det nog dags att göra en ny safari). Däremot fick iallafall jag en hel del att fundera på när man färdades genom dessa stundtals storslagna landskap, allt för många ”vad är meningen med livet och vad är det egentligen meningen att man ska göra av sitt liv”. Speciellt kom dessa tankar när man satt på en kulle strax under 3000 metes höjd över havet och kollade på maasaierna på kullen brevid som ”slog hö” till sina betesdjur och i den lilla dalsänkan brevid vallade sitt boskap... Det är förresten en ovanligt allvarlig torka uppe i norra Tanzania som annars brukar vara rätt grönt. Vilket gör att maasaierna har det ovanligt svårt och kor dör som smör smälter i solskenet (och så finns det människor som säger att global warming inte finns, ta mig i arslet...).

 

Inser nu när jag sitter och skriver att varken jag eller ni har orka att skriva/läsa allt det jag har att berätta, så för de riktigt vetgiriga kan en mer utsmyckad och utdragen version fås när jag är hemmastädes igen.

Guiden: Ima, med 10 års erfarenhet av guideyrket var det en mycket kompetent man som ledsagade hos genom safarin. Det märktes dock ibland att han börjat tröttna lite, att det inte var lika fascinerande längre att se en geopard. Men det var en ändock en mycket trevlig man.

Kocken: Omari, vilken man till att laga mat. Jag längtade verkligen till varje måltid. Till lunch fick man en lunchbox med allehanda trevligheter och till middag var det tre rätters. Så fruktansvärt gott. Första kvällen gjorde jag dock misstaget att inte förstå att soppan som serverades bara var förrätt så jag åt glatt tre skålar med soppa och bröd till för att sen till min förtvivlan få in själva huvudrätten, stor i maten som man är kunde man ändå trycka i sig lite mer mat J.

Tältningen: varje natt sov vi i tält, med upptrappande risk. Första natten sov vi på en inhägnat område i en by så det var ju inte så farligt. När gryningen dagades var det typ som att vara hemma i Makongo. Tuppar som gal och mosken som ropar ut till morgonbön. Natt två sov vi på kanten till Ngorongoro crater. En stor öppen plats med lite elefantspillning här och där. Här skulle man inte bli förvånad om elefanterna eller bufflarna gick förbi mitt i natten. Vi avrådes att ha mat i tältet för det kunde locka till sig djur. Kan på en gång säga att jag inte sov så mycket den natten eftersom jag hörde på tok för många djur, var nervös över att jag hade kex i väskan m.m. Har på tok för livlig fantasi för mitt eget bästa. Inte gjorde det bättre av att det var svinkallt. Sov med underställ, t-shirt, reselakan, sovsäck och en maasaifilt. Dag tre var temperaturen behagligare men nu ökades risken ytterligare genom att nu tältade vi mitt i vildmarken och UTAN vakter (det fanns det natten innan) eftersom det var lågsäsong. Nu kan vi tala om att vara ett med i naturen. Där låg vi under ett stort träd och somnade till grodornas kväckande, syrsornas knidande  och till nåt djur som knagde på trädet och släppte bark på tältet. Jag är ganska säker på att det gick förbi zebror mitt i natten eftersom jag hörde hovklapper. (När vi hade lunch där dagen efter så kunde vi på ena sidan se elefanter vandra, andra sidan giraffer, strutsar, antilooper, apor... så ni förstår hur mitt i naturen vi var).

Tältplats 1: tryggt vid en pool och typ vandrarhem

Tältplats 2: Ngorongoro

Tältplats 3: mitt i vildmarken...

Parkerna: Måndag var det Lake Manyara, en ganska liten nationalpark som ni kanske består av en sjö. Men eftersom ovanligt mycket torka i år så hade sjön grymt rejält så man såg inte så mycket av den. Parken är känd för flamingos, elefanter (en till storleken mindre art) och träklättrande lejon. Vi såg det mesta förutom några träklättrande lejon. Fåglar, ödlor, giraffer, gnuer, strutsar, vårtsvin, elefanter, flamingos, flodhästar, mangoos, apor... Lake Manyara hade ganska mycket grönska och träd, förutom de delarna som varit sjö där det nu snarare ger en känsla av öken. I slutet av turen kom regnet, och vilket regnväder sen!

En mkt stor ödla

Babianer

Hjort in action

Coolt träd som jag glömt bort namnet på

Thomson gaseller och gnuer


"vår jeep" och regnvädret i horisonten

 

Tisdagen drog vi till Ngorongoro crater. Det är egentligen inte en national park utan snarare ”conservation area” eftersom i en nationalpark får inga människor bo men i Ngorongoro bor maasaierna och brukar jorden med sina boskap. Vi åkte till den största kratern (området består av tre stycken kratrar plus en bit annat land), som ligger på ungefär 2000 m över havet. Här såg vi big five (elefant, buffel, lejon, leopard, noshörning) förutom leoparden men vi såg geopard istället så man kan säga att vi såg royal big five eftersom geoparden faktiskt är ovanligare. Man kan säga att vi hade ganska mycket röta för man brukar tydligen inte få se så mycket olika djur som vi. Noshörningen t.ex. ska man ha riktig röta att ens få se och vi såg fem stycken, visserligen på håll men vi har sett dem. Förutom royal big five så var det zebror, örnar, flamingos, hyenor, shakaler, flodhästar, gnuer, strutsar etc. Vi fick också se lite action då en stork attackerade flamingos, fångade en och åt upp den. Vi såg även en örn sitta och äta på nån köttbit. Även här kom regnvädret i slutet. Det var otroligt häftiga väderfenomen och vyer som utspelade sig.

Herr och fru örn

Familjen vårtsvin

Mamma och barn Noshörning

Flodhäst-fajt

hyena

Regnvädret jagar oss...

gnu

Geoparden =)

Herr Buffel

Onsdag så åkte vi till en av de mindre kratrarna och vandrade uppför randen. Ska säga att det var mycket tungt eftersom luften var så tunn på syre. Samtidigt som man stretar där för att komma uppåt så svischar en maasai förbi på kvicka ben. Det roliga var att förutom sin tradionella tygstycken till klädnad hade dom anammat lite moderniteter som gummistövlar och paraply. Väl uppe kunde vi blicka ut över den lilla kratern och det var helt storslaget och luften var så ren och frisk. Mycket fridfullt att sitta och komplettera en stund, tittandes på maasaierna som slog gräs och vallade sina kor.

På eftermiddagen så for vi till Tarangire national park. Där hann vi åka typ 50 meter in i nationalparken då en herrans massa elefanter kom strövandes och dom var bra mycket större än de vi hade sett i Lake Manyara. Efter ytterligare en kvart såg vi en lejonmamma som sov fridfullt med tre lejonungar skuttandes omkring henne. Middagen intogs vid en campplatsen där vi skulle sova. Eftersom det inte fanns någon el så åt vi i skenet av en oljelampa. Tyvärr drog ljuset till sig en sjukt mycket skalbaggar. Sjukt mycket är ingen underdrift, så vi var tvungen att flytta lampan från bordet för och jag var tvungen att sitta under min maasaifilt för att de inte skulle dras till mitt ljusa hår och ljusa fleecetröja. Trots alla dessa åtgärder var man ändå tvungen att inspektera maten innan man stoppade den i munnen för att inte få i sig en liten skalbagge.

En av de mindre Ngorogoro crater

Elfanterna i Tarangire

Lejonbebisar

Ödesmättad stämning gav dessa storkar i ett träd

Torsdagen och den sista dagen på safarin. Trots att vi fått höra att Tarangire ska vara så bra så såg vi inte så mycket av alla de djuren som parken har att erbjuda. Ok, vi såg en hel del djur, men eftersom vi sett zebror, gnuer, giraffer tidigare var det inte lika wahoo längre. Hade det här varit den första turen vi gjorde hade vi varit lite mer begaistrade tror jag. Bäst den här dagen var nog de två giraffbarnen och antilooperna som kom hoppande i full fart.

Lejonmamman

Sötaste giraff-barnen

Sen var det avfärd tillbaka till Arusha. Och om Arusha tänker jag nog bara säga att staden är för stor för att  vara mysig och för liten för att vara stad och för mycket turister som drar till sig folk som inte kan bete sig. Bussfärden hem till Dar es Salaam är inte så mycket att berätta om så nu får ni vänta till nästa inlägg om Zanzibar.