Idag for vi till Dar es Salaam. Det är ett projekt i sig. Men av nån lustig anledning precis när vi stigit ut ut huset så hör vi någon ropa Hanna. (Alla ropar alltid på mig, antar att mitt namn är lättare än Ida så det är alltid Hanna, kolla här, Hanna kolla där). Vem dyker inte upp där som gubben i lådan om inte Nancy. Hon har släktingar hemma så hon är sen så då kan hon ju skjutsa oss ner till skolan så kan vi ta daladalan därifrån istället. Men vid skolan så har helt plötsligt Nancy ”nånting” hon måste göra närmare Mwenge (därifrån man tar daladalan till centrum). Så vi for skjuts ända dit. Tur ska man ha. I daladalan är det trångt och alla ska först på, så det blir verkligen trängsel.

Dar es Salaam centrum, ja vad ska man säga, mer folk, lite mer gå-påigare-människor. Man är inte rädd, men däremot har man respekt för de omtalade ficktjuvarna så man har ett hårt tag om väskan på framsidan av kroppen. Vi fick inget uträttat i city som vi tänkt. Vi hittade inget internet café med fungerande internet. Caféet där vi hade tänkt oss att få riktigt kaffe istället för råttgiftet till instant coffee (pulverkaffe) som vi har hemma i huset. Men jaa det stället måste vara i de obefintliga hus som fanns i det rivna kvarteret. Så vi gick hit och dit men hittade inte så mycket av vad vi ville ha. Så efter ett tag fick det bli kaffe på en restaurang. Kaffe med mjölk visade sig vara en kopp med varm mjölk som man fick röra ut kaffepulver i. Intressant upplevelse men det blev ju inte den efterlängtade bryggda koppen kaffe som vi hade tänkt oss. Tiden går fort här och man måste vara tillbaka innan det blir mörkt så vid tre-tiden tog vi daladalan tillbaka. Man måste verkligen ta plats för att komma på. Sen blev det ju lite förvirrande när bussarna tillbaka var på samma sida som man klev av och bussen som det stod Mwenge på inte gick till Mwenge.

Väl tillbaka i Mwenge hittade vi ett litet litet internetcafé i en liten gränd så vi kunde mejla hem. Sen knallade vi till Mlimani city (centrum/shoppinggallerian) där vi handlade lite saker på supermarket och undersökte det här med mobilt internet. Det kanske vi ska fixa så att det blir lättare att kommunicera hem och skicka mejl och allt sånt där.

Kom precis hem innan det började mörkna. Vi lagade mat. Sett att vi har en ganska stor ödla till husdjur, Algot döpte jag honom till. Precis när jag nästan var klar med disken så blev det strömavbrott. Kitade som vi är var det snabbt på med pannlamporna. Det är ganska kul med strömavbrott, dels för man måste ju verkligen uppleva ett tanzanianskt strömavbrott så att man får springa omkring med ficklampor och pannlampor. Det blir så väldigt mörkt. Ett kompakt mörker. Dr Mushi kom förbi och undrade hur gick för oss i mörkret. De lämnade en oljelampa till oss att ha i mörket. De är trevliga familjen Mushi, kommer och kollar hur det går och frågar om vi har det bra. Så klart vi har det.

Ida hittade förresten en lite skalbagge i sin nyinköpta munskölj. Som tur är var den ju antibaktriell så efter avlägsnandet av munskölj så var det bara att tuta och köra.

Det andra förresten är att kokosmjölken som vi hade köpt var tillverkade av kokosnötter från Sri Lanka, fabricerad i USA, importerad av Sydafrika för att säljas i Tanzania. Och sedan inköpta av svenskar. Snacka om att denna burk har fått en touch av nästan alla världsdelar. (Sen den miljömässiga biten lämnar jag däran.)

Algot - vårt tillfälliga husdjur

I vårt kök måste man stå på tå för att laga mat

Strömavbrott och vi får en oljelampa att låna

strömavbrott är lika med pannlampetime