Det här kommer bli det sista inlägget från Tanzania. Sitter i skrivandes stund, svettig och dan, med en skål ris och grönsakscurry framför mig, sippandes på en Redd's. Har försökt packa så mycket som möjligt och tror att jag inte direkt behöver oroa mig för utrymmet i bagaget, men däremot är jag lite orolig för vikten. Men dom är ganska generösa på KLM, får ta med mig 2x23 kg + 12 kg handbagage = 58 kg, vilket är ungefär 10 kg mer än vad jag väger.

Igår var vi alla på stranden, vi provade ett nytt ställe. Det var jag, Ida, Tenzing och den nya svenska läkaren E (en annan E mot den jag brukar skriva om som har åkt hem till Sverige och det bästa stället av de alla, trakterna kring Piteå). Mkt trevlig dag men jag tror det absolut var en av de varmaste dagarna i mitt liv. Vattnet ja, vid strandkanten måste det ha varit runt 40 grader för det var liksom inte skönt att stoppa i foten. Men härligt var det. Passade på att njuta av det sol och bad för nu dröjer det väl ett halvår innan man kan få sånt igen. Om än inte i samma temperaturer.

På kvällen var det middag med Tenzing och Rama, labassistenten. Det var mycket trevligt!

Idag så tog vi en slapp morgon. Segare än vanligt på att gå upp, packade en del innan vi äntligen tog oss till skolan. Vi började med att ta i itu med administrativa saker som att t.ex. betala skolavgiften (bättre sent än aldrig). Man kan ju undra över varför jag ska betala 100 dollar i handledning när handledaren knappt har varit vare sig intresserad eller särskilt handledande. Sen så kom Gervase förbi för att säga adjö och höll tal i en kvart för mig och Ida om hur trevliga människor vi var och att vi var verkligen riktiga vänner och pålitliga. Svårt att så snabbt få förtroende för oss och dessutom var jag tydligen charmig också. Han kommer verkligen sakna oss. Tänk att han kan värdera oss så högt medan jag (känner djup skam att behöva säga det) inte känner samma vänskapliga värde tillbaka. Men snäll har han varit mot mig och hjälpt mig mycket, synd bara att jag har lite svårt med klängiga människor... Vi fotade lite med Tenzing i labbet innan jag och Ida begav oss till Mlimani för lite shopping av saker att ta med sig hem som kaffe och det goda kamomillteet som jag dricker varje morgon.

Orsakade lite stopp i badkaret när jag skulle tvätta mina skitiga löpardojjor från safarin. Försökte mig på lite bakpulver och kokande vatten men jag vet inte om det blivit så mkt bättre. Aja, lämnar bygget imorgon, problem är väl till för att skjutas på andra??? ;)

Näpp hepp på er! vi syns/hörs i Sverige...


Är man minst så får man finna sig i att sitta med chauffören i bajajen när man är många...

Sista riktiga shopping-dagen idag. Vilket innebar tygmarknaden inne i stan och lite mer shopping i Mwenge. Förlåt att jag tjatar men jisses amalia dom älskar verkligen min frisyr. Vart jag än gick så var det folk som sa ”Pendeza!!” mer än de någonsin gjort förut. Det ska kännas och kollas, folk vill veta om det är riktigt hår eller insättning. Men det är riktigt roligt att tanzanianerna gillar min frisyr och att de faktiskt uttrycker att det ser bra ut. En svensk skulle bara noterat att en annan okänd person ser bra ut men aldrig säga det direkt, men här så kommenteras det till höger och vänster. Annars kan jag bara säga att vi kan ha valt den mest varma dagen för shopping. Säkert egentligen varit varmare men det var ändå olidligt varmt i Mwenge ett tag när man gick in i de små bodarna där luften står still. Det tar brukar ta på krafterna att shoppa men här är det som att bli klubbad med en träklubba så trött blir man. Det är varmt, trångt, för mycket saker att välja mellan och så måste man pruta, alltid detta prutande.

Men nu är det en riktig röra hemma. Så mycket shopping senaste tiden, så lite tid hemma och så lite tid kvar så allt ligger mest i påsar lite huller och buller. Det känns ju lite dumt också att börja städa och ha sig när man ändå ska dra fram allt om tre dagar och packa. Känns så ruskigt konstigt att jag bara ska vara här i tre dagar till och sen är jag hemma. Hur ska det bli egentligen? Kommer folk bli glada att jag kommer hem, kommer folk här i Tanzania sakna mig? Så mycket frågor...

Så här fin väg till skolan kommer man väl aldrig ha igen...

Jag har varit lite upptagen de senaste dagarna därav den dåliga uppdateringen. I onsdags blev det shopping i Mwenge. När jag stod och väntade på Ida i hörnet där Makongo-bussarna avgår (vi kom från olika ställen) så pratade jag lite med den långe, smale mannen som alltid står där i hörnet. Han brukar alltid prata med oss när han ser oss och det är ganska skönt att prata med någon när man är själv för då slipper man ha en herrans massa försäljare på sig. I alla fall så ville han berätta varför han och ett gäng andra killar började skrika och göra oväsen av sig senast vi skulle ta en daladala hem ifall vi hade bli konfunderad. Och det var som jag misstänkte redan då. I syfte av att skrämma bort den konstiga mannen som hade stått omotiverat nära bakom mig. Det var nämligen en tjuv men jag hade blivit misstänksam redan då och dragit min väska väldigt hårt nära mig. Det är ändå trevligt att folk bryr sig om oss mzungos. Det är bra att det har koll grabbarna.

 

Efter shoppingen så råkade vi hamna hos några fläterskor. Ville prova något nytt och spännande så jag bestämde mig för att prova flätor med hårförlängning. Så nu har jag längre och tjockare hår (visserligen i flätor) än jag någonsin haft förut, och några nyanser mörkare. Tre timmar tog det att göra och eftersom vi startade kl nio på kvällen var vi inte klara förrän kl 12. Men det var då verkligen en besynnerlig situation. För på de här tre timmarna så var det strömavbrott, regnväder, mina glasögon försvann och kom tillbaka, det kom fram människor som kände och granskade mitt hår (och Idas för den delen), en maasai hjälpte till flätningen (det märkliga var dock att han luktade gott av tvättmedel trots sina slitna filtar till kläder), det kom fram killar som stod och glodde och sa hur vackert min nya frisyr blev. Det hände helt enkelt en herrans massa saker och där satt jag och blev biten av tusen mygg (har därför ben som ser ut att vara drabbande av nån sjukdom eller skabb). Tydligen är det så att min nya frisyr är rikemansfrisyr och de jag haft tidigare är fattigmansfrisyr (kan förklara att om folk gillade flätorna förut så gillar de flätorna snäppet mer nu). Igår t.ex. när vi var och shoppade på Mlimani (det är mkt shopping nu de sista dagarna) så sa mannen som vaktar väskor i en affärerna som vi gick in i: ”What a beautiful lady!” och lite senare sa ett affärsbiträde: ”you are looking good”. Förlåt för detta skryt om hur bra folk verkar tycka att jag ser så bra ut, men det är ju trots allt det roligaste som hänt mig de senaste dagarna...

 

Efter shoppingen på Mlimani så bjöd vi Gervase och Annette på middag på restaurang. Annette för att hon är sån trevlig tjej och Gervase för att han hjälpte mig så mycket i början av projektet.

 

Idag så var det sista dagen på labbet, jag gjorde inte så mycket eftersom proverna som jag skulle väga idag inte blev satta i ugnen igår så jag hade inte så mycket att göra. Vi rensade ut vårt skåp och jag sa hej då till bajshuset. Har fortfarande inte sett till min handledare. Vi ska tillbaka en snabbis på måndag för att jag ska väga lite prover i en halvtimma och sen säga hej då till alla. Kommer bli så sorgligt!

 

Just det jag var på en nedlagd deponi i onsdags också och kollade på hur de utvinner metan genom rör ned i deponin. Mkt spännande.

Finns så mycket mer jag vill berätta om men jag är lite för trött så ni får fråga mig när jag kommer hem om varför jag skratta så mycket när vi skulle ta kort på lab-personalen, min stora besvikelse över att alla tycks tro att jag är glad för att jag ska till sverige och Ida kommer sakna Tanzania och speciellt varför jag kanske kommer att synas på tanzaniansk tv. Hepp hepp Sverige om 5 dagar!

Bära bord

På deponin

Att få håret flätat


Resultatet


Det sista labbandet

Råkade visst somna på labbet idag...

Tyckte dagen började så bra idag med att vi gick tidigt på morgonen och försökte foto lite omgivningar innan det dels blev för varmt och dels innan det är för mycket folk ute. Dessutom så vinkade en daladala-förare (aka den galna jordnötsmannen)  till mig från 100 metershåll. Men så kommer jag ner till Research site och det första som slår mig är att det är väldigt mycket vatten runt en av reaktorerna för avloppsrening. Närmar mig bajshuset och inser att jag kommer inte kunna komma fram till dörren i sandaler för allt vatten. Kommunicerar med vakten med lite swahili och gester om allt vatten och hon ser så bekymrad ut. Jag kikar in i fönsteret på Bajshuset och inser att mina reaktorer står ungefär i en decimeter högt avloppsvatten. Tur att det var i slutet på mitt experiment för nu blev det ju lite spännande. Hade det varit i början hade jag nog varit lite mer uppgiven. Det visade sin nämligen senare att några av mina vattenuppsamlare hade flytit bort eller blivit fulla med avloppsvatten så att jag inte riktigt kunde mäta hur mycket gas som bildats. Iallafall så fick jag syn på Fred uppe vid campus och utropade att vi hade stora problem. Han var dock redan väl medveten om problemet och hade redan igår kväll försökt få bort vattnet, men det hade tydligen inte skett, men han skulle ta tag i problemet igen. Efter lunch var översvämningen bortpumpad (eller hur dom nu får bort det), men inne på golvet låg fortfarande en lager med slam på. Kändes mycket härligt att gå på andras gamla skit för att få till mina reaktorer. Till råga på detta så låg det x antal daggmaskar på golvet och det var ovanligt mycket mygg. Så roligt att vara i Bajshuset ibland ;).

 

Nedräkning till Sverige 7 dagar!

På min gata i stan... Bakom den röda muren bor jag och det blåa huset är mosken

Lite sopor längs vägen...

Lilla skolflickan Hanna på väg till skolan

Översvämning i Bajshuset. Som ni kan se så flyter det runt plastbehållare...

 

Så en liten bonusgrej från varma Afrikat: slagdängan D'Banj och Fall in love

Idag tog vakten Tab mig i handen när hon skulle ge mig nycklarna till bajshuset så därför tillägnas dagens blogginlägg handhållning i Tanzania. Det hålls väldigt sällan i handen mellan man och kvinna. Det flesta par man ser hålla i handen är yngre par. Att hålla i handen är snarare ett tecken på ett vänskapligt gillande och mest inom könet. Jag upphör trots denna vetskap aldrig att förvånas när äldre kostymklädda män kommer traskande hand i hand. Eller när de coola killarna tar varandra i handen och går. Eftersom homosexualitet är förbjudet i Tanzania och i princip likställt med stöld och mord så är det nog bara jag som västerlänning som reagerar på denna handhållning. För hålla i handen görs det, jämt och ständigt, eller hålla om handleden. Därför blev jag väldigt glad idag när Tab tog mig i handen och sen traskade vi hand i hand några meter, jag kände mig väldigt accepterad som mzungo då. Sen försökte hon, precis som tidigare dagar bjuda mig på frukost. Hade velat säga ja om det inte vore för att jag var mitt upp i samla prover från mina reaktorer.

 

Det här med att samla prover var för övrigt en väldigt varm sysselsättning denna kanske varmaste dag hittils. Det rann i praktiken om mig, stora eller jaa gigantiska svettdroppar trilla från ansiktet. Man smälter i princip bort just nu i det här landet om man inte har ett svalt laboratorium eller fläkt att gå till.

 

Imorse kändes det som de första dagarna i Tanzania igen, innan byn vant sig vid oss för det började med att vi precis klivit ut för ytterdörren då det kommer en gäng hantverkare först säger en av gubbarna ett ”habari” till Ida men så ser han mig och inser att han har ju två mzungos framför sig. Han verkar fått dagens uppvaknade och utropar lyckligt ”Mzungo!”. Vi kliver ut genom porten och där verkar en lite pojke överlycklig av att se oss och ler hela tiden mot oss medan vi väntar på daladalan. En lastbil stannar till varav killarna på flaket ropar mzungo. Sen på eftermiddagen när vi var in till stan tyckte jag också att det var ovanligt mycket mzungo, mambo, karibu-skrik efter oss. Men det är ju ganska kul att vara uppmärksammad och det mesta är ju faktiskt positivt.

 

Just det, vi var in till stan på tygmarknaden (tyvärr kom vi lite försent så de höll på att stänga). Jag hade på mig en skjorta och den hade jag uppknäppt så det var en urringning men eftersom jag hade ett linne under så trodde jag att det var ok. Men icke för mitt när jag går där så knäpper en kvinna knapparna på min skjorta så det inte finns nån urringning mer. Så var det med det. Tydligen hade en annan kvinna dragit ner Idas tröja för att det åkt upp lite så det blev en liten klipa mellan tröjan och kjolen.

 

På tal om värmen så hade vi ju en herrans massa strömavbrott igår så kvällen var olidlig. När strömmen väl kom tillbaka bestämde jag mig för att duscha och göra en riktig skrubb av mig själv. Så när man står där som mest intvålad och schamponerad, vad händer då om inte att strömmen går. Så jag fick famla i det kolsvarta mörkret efter skåpan och hinken med varmvatten för att skölja av mig. Famla efter handduken, försöka att inte halka när man stiger ut ur badkaret samtidigt som man hoppas på att man inte stöter på någon äcklig kackerlacka.

Utvalda godbitar från de senaste tre dagarna...

 

Fredag så åkte jag hem från skolan efter min dagliga runda till Bajshuset. Hade inte så mycket att göra i skolan så denna åsk- och regnvädrets dag så det fick bli en dag hemma. För åska gjorde det sanna mina dar. Vi vaknade nämligen upp både jag och Ida till världens knall och rummet lystes ideligen upp av blixtrarna. Ida och jag gick ut på verandan och skådade spektaklet. För samtidigt som det var åskväder var det nämligen soluppgång så allt färgades konstigt gul-orange för att sedan gå över i en grön ton. Iallafall så efter en dag hemma så jag faktiskt tyckte nästan var lite kylig nu när Dar es Salaam hade antagit en mer human temperatur ute så åkte jag och Ida till Village museum. När jag kommer ut från porten kliver jag rakt in i ett muslimskt begravningståg. En herrans massa män gick och mumlade transaktigt och några bar på en kista. Blev lite villrådig om jag skulle låta hela processionen gå förbi eller springa framför. Valde det sista alternativet och hoppade in i en sjörövarbuss till daladala. Två killar som verkade bestämt sig för att köra lite olaglig daladala-verksamhet. Det var några som vägrade stiga på längs vägen, men jag åkte där så glatt.

 

Village museum var ett väldigt bra museum, lite som Skansen men utan djuren. Dom hade byggt upp olika hus från olika stammar och så kunde man gå in och titta. Mycket ler och vasshus, väldigt spartanskt inredda och jag antar att man inte är så kinkig med att gå till sängs med skitiga fötter.

 

Lördagen var en mycket rolig dag. Det började med att jag åkte i förväg för att kolla till Bajshuset. Blev lite polare med en av vakterna. Hon hette Tab och försökte för allt i världen truga i mig lite frukost. När jag sa att jag redan hade ätit så ville hon få det till att jag minsann behövde lite lunch. Men eftersom jag redan var sen (väntade en halvtimma på daladalan från Makongo) så fick jag förklara på min bästa swahili att jag skulle till Kariakoo (marknadsdistriktet). Skakade lite hand med nån kille som var där, glänste lite med mina tanzanianska handskakningskunskaper.

 

I Kariakoo så shoppade det loss så det stod härliga till. Det var jag, Ida, Tenzing och Annette. Jag vann genom att spendera mest pengar. Mycket stolt över mig själv, plus att jag faktiskt försökte mig på att pruta. Jag kommer aldrig kunna bli som Annette som är född pruterska, men för att vara lilla svenska jag var jag nöjd. Försökte till och med mig på det här med att om försäljaren vägrar sälja för ett pris så lämnar man sakerna och säger nej jag vill inte köpa. Eftersom han inte försökte stoppa mig kan man snabbt lista ut att man har passerat den nivån som han kan godta, så jag gick upp lite och då var han genast med på noterna. Det tar på krafterna att shoppa i Kariakoo. Det är inte på något sätt gjort för turister, det är kvarter efter kvarter med affärer/stånd och det är uppdelade efter varorna som de säljer, dvs några kvarter med kläder, några kvarter med mat, några kvarter med reservdelar till bilar osv. Klädkvarteren som vi var i, och bara skrapade lite på ytan trots fyra-fem timmar där är trånga, färgglada och varma. Man kan hitta allt, från det genuint afrikanska till mer västerländskt. Jag hatade Kariakoo för några dagar sen (efter att ha sprungit runt där i början av vistelsen i Tanzania) till att nu tycka att det är ett himla roligt ställe. Man kan se och hitta så mycket grejer. En rolig grej som vi såg var mannen som gick omkring med ett lite akvarium på huvudet med fiskar i.

 

Det blev inget lucia-firande eftersom vi kom hem försent och aldrig skulle hinna dit. Kvällen blev ändå väldigt lyckad. Vi gick först till utomhus-klubben som ligger i anslutning till Village museum. Där såg vi ett live-band som spelade kongolesisk musik. Sångaren var helt klart ett original. Han hade blekt huden i ansiktet, gjort nåt konstigt med håret, den märkligaste klädstilen och verkade ha Gypsy King eller nåt som förebild. Tanzanianer var uppe och dansade framför scenen. Jag vet inte om tanzanianerna är bättre än nån annan på att dansa men dom kan sannerligen få sina rumpor att leva sina egna liv. Skillnaden från våra västerländska rumpor är att de tanzanianska kvinnornas rumpa är dels ”matiga” dels står liksom rakt ut. Deras rumpor lever liksom sina egna liv när de dansar. Det var mycket häftigt att se. Killarna verkade bara kunna gå upp och dansa för sig själva, halvvickandes på sina rumpor. Däremot så verkar dom inte dansa särskilt nära när en man och kvinna väl dansar tillsammans. Bandet hade även en liten dansuppvisning på scenen. Sju killar/män dansade kongolesisk dans, kwassa-kwassa tror jag att det heter, och det var himla häftigt som en mer avancerad amerikansk linedance, fast oändligt mycket coolare.

 

Eftersom det inte var överdrivet mycket drag och de två svenska läkarna liksom Tenzing åkte hem gick vi till ett ställe i närheten. Var för lite rikare tanzanianer och inga andra mzungos och där dansade jag och Ida tills de rann om oss. Trots att det var på en terrass utomhus så var det väldigt varmt, men den stora skillnad med att dansa på en svettig klubb i Sverige är att det åtminstonde finns en massa syre att andas. Trots att vi inte hade samma gung på rumporna som de tanzanianskorna så sa Annette att hon var mycket nöjd ändå med vårt dansande. Skönt att höra. Tror dock att hemligheten ligger i att afrikanskor har två delar, ben och rumpa, som kan röra sig oberoende av varandra. Vi västerlänningar har bara en enhetlig del rumpa-ben som måste röra sig enhetligt.

 

Söndag stranddag. Man måste ju arbeta lite på brännan innan man åker hem. När vi åkte daladalan från Makongo så satt det en liten flicka i sin mammas knä i sätet brevid mig. Hon kan knappt ha varit ett år och hon kände på min hud och försökte röra ansiktet tills mamman tyckte att det fick vara nog. Då lutade ungen sitt huvud emot min arm, men den mzungo-armen kan inte ha varit så skön. Barn i det här landet är förskräckligt söta. Allihopa faktiskt.

 

När vi kom hem från stranden så verkade nån bil att kört lite för fort och sladdat till eller nåt. Ingen verkar ha kommit till skada men ändå var byns alla män och killar där och diskuterade. Var lite upprörd stämning och minst ett knytnävesslag utdelades. Däremot nästa problem som uppstod var att de kunde inte hitta vår nyckel när vi kom hem. Samtidigt som det var i skymning gick strömmen så vi fick vänta i ungefär 1,5 h innan vi fick komma in. Efter ett tag kom strömmen tillbaka men det varade inte så länge innan dagens tredje strömavbrott kom. Det var oooooolidigt varmt. Trots att klockan är åtta på kvällen så dryper svetten utan fläkt och man vet liksom inte var man ska ta vägen någonstans.

 

Tyvärr får ni ingen bild på hur snygg jag var i lördags i mitt nyinköpta linne.

Välkommen in i min lilla hydda

Konstiga målformationer vid stranden.

Jag vet, jag har varit dålig på att uppdatera de senaste dagarna. Men i tisdags kom vi hem sen och igår var det public holiday pga independece day (uhuru) vilket var lika med bakar-dag. Så det får bli lite utvalda godbitar från allt som har hänt de senaste dagarna.

 

I tisdags blev vi väldigt sena från labbet, eller vi hade egentligt tänkt gå hem ganska tidigt men livliga och intressanta diskussioner gjorde att vi inte gick från skolan förrän vid halv åtta. Det är väldigt svårt att komma på daladalan vid den här tiden på dygnet, eller huvudtaget när det är ”rusningstrafik”. Vi stod där ett bra tag i mörkret, kollandes på blixtrar som lös upp himlen, såg den ena överfulla daladalan efter den andra åka förbi oss. Men som alltid när vi ska ta oss hem löser sig allt på något magiskt vis. Vad kommer om inte en riktigt sjörövarbuss. Sjörövarbuss i den mening att det inte var nån riktig ”erkänd” daladala, inga ”officiella” konduktörer och började ta på människor först vid Ardhi (vår ”busshållplats”). Det verkade som att det började köra lite på känn. Antagligen varit en skolbuss innan och så bestämde de sig för att tjäna lite extra pengar. Hur som vi kom hem och fick sitta bekvämt utan att trängas.

 

Jag är väldigt bra på att inte bli hysterisk av djur. Det är ok att vi har myror i köket och på toan, man sprutar lite ibland men det är mest att gilla läget. Jag kan valla ut gigantiska skalbaggar ur huset när de inte hittar ut, eller ta hand om spindlar, eller beundra ödlorna. Men kackerlackorna klarar jag inte av. Igår när jag satt bekvämt i min säng och läste vad ser jag inte då i ögonvrån springa förbi om inte en stor kackerlacka. Han springer ut ur rummet så jag ropar till Ida som kommer springande med insektsgiftet i högsta hugg. Han dog. Men sen när jag skulle somna så började jag tänka på att det kanske springer nån stor kackerlacka under sängen och jag är säker på att jag hörde kackerlacks-skrik (för det var inte syrsorna så det kan bara vara kackerlacka). Och vad hittar jag inte under sängen imorse om inte en stor kackerlacka på rygg. Tror först att han är död men så börjar han sprattla så Ida, nyutkommen från duschen får gasa ihjäl den med insektsgift. Ida är inte så nervös för kackerlackorna hon blir mer nervös av mina ”IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIhhhhh”:n som jag utstöter av rädsla när jag ser dom där äckliga sakerna. Vi låter tydligen ganska lika jag och kackerlackorna...

 

Det är lite intressant för jag och Ida mumsar glatt i oss spenaten i skolan och dricker glatt den goda juicen. Men så visar det sig att Fred, tanzanian och allt, inte äter spenaten i skolan för de har odlats på flodbanker som är kraftigt förorenade och Nancy säger att vi bara får handla spenat från nån viss flodbank. Fred skrämde upp mig rejält genom att säga att det finns all möjlig ohyra på dem och nematoder och annat skit. Förklarar varför magen är ständigt ur lag. Men nu har jag ätit det så länge så jag kan lika gärna fortsätta. Det är ju gott. Annette var också förvånad att vi åt spenaten för det är ju samma läge i Uganda. Och hon är också förvånad att vi glatt dricker juicen för den ska tydligen också inte vara så hälsosam...

 

Igår så hade vi julbak på vår lediga dag (eller ledig och ledig vi var fortfarand i skolan runt en timma för att fixa med mina reaktorer och sen lite med Idas). Vi gjorde mjuk pepparkaka, kanelbullar (för vi hittade ingen saffran så vi fick lägga ner lussebullsplanerna), knäck och hemmagjord glögg. Det är ett projekt att baka på utrikiska. Man måste anpassa allt till de rådande omständigheterna i landet. Rumstemperaturen är väl en minst 15 grader varmare. Dessutom så kan man också få strömavbrott mitt under den mest kritiska delen av bullbaket. Vi hade nämligen precis gjort i ordning bullarna, jäst dem ordentligt, smörat, sockrat och kanelat och skulle precis precis skjutsa in första lasset i ugnen och vad händer om inte strömavbrott. Ok, om det är strömavbrott för att det är fel på linjen, det händer ju ganska ofta. Men nu hade vi strömavbrott för att dom hade glömt att köpa nya krediter, vilket hände för en vecka sen också. Så vi fick finna oss i att vänta i två timmar på att få ström och se våra bullar smälta bort i värmen. Bullarna blev till slut ganska bra, eller goda iallafall men de ser inte ut som kanelbullar.

 

Så idag hade vi Tenzing, Annette, E och en annan svensk tjej över på advents-lucia-fika. De verkade tycka mycket om vårt fika och jag tror vi lyckades skapa ganska bra svensk julstämning... Trevligt var det iallafall. Vi hade lyckats ladda ner några få svenska jullåtar som pricken över i:t.

 

Igår regnade det förresten från tidig morgon till förmiddag. Och sanna mina dar vad det kan regna här. Detta innebar förstås att om vår väg är dålig i vanliga fall så kan ni tänka er hur det blir nu när det förvandlas till lera istället. Lastbilar och daladalas slirade runt i backen som vi svenskar slirar runt på is hemma.

 

Jag och Ida gick från skolan till Mlimani city idag för att stödköpa lite saker till vårt adventsfika och vi går där på vägen då tre killar börjar säga ”Mambo” och sånt. Jag svarar lite artigt men inte mer med det, inget att slösa tid på så jag går snabbt vidare. Tror ni inte då att dom börjar ropa Hanna efter mig. Hur fasiken kunde de veta mitt namn, eller antagligen går de på Ardhi så då är det som jag sa i senaste inlägget ”alla känner apan, men apan känner ingen”, men ändå lite märkligt är det... Fast det känns ändå lite smickrande att man är lite som en kändis. Alla vet ju vem jag är :D .

 

Höll ju alldeles på att glömma att berätta att Tanzania måste vara huvudnästet för smörmusik, och även Uganda om man umgås med Annette. Alla gillar smörmusik. Rama har alltid på klyshig smörmusik á la Lugna favoriter på i labbet och här ska man inte bli förvånad om den coola coola killen brevid en i daladala har en riktig smörig låt som ringsignal. Pojkband måste sälja bra i det här landet, till kille som tjej...

Hemmagjord glögg

Smältande kanelbullar

Provisorisk adventsljusstake

Thomson gasellerna vill väl också fira jul?

"Julbordet" - kanelbullar, mjuk pepparkaka, äppelpaj och knäck

Julstämning

 

Måndag, visste ni väl redan, men jaa nu har man varit här så länge att det börjar ta slut på roligheter att berätta och beskriva. Dagen började med att en random (ja efter ett hårt träningspass yoga) med att en kille vid busshållplatsen frågade vem Ida var och om vi pluggade på Ardhi. Undra vem han hade pratat med. Det är väl bara att erkänna att alla känner apan men ingen känner apan. Det är ju samma sak i skolan. Kan komma fram människor och säga Hanna utan att jag nånsin träffat dem förut. Iallafall efter att ha missat två daladalas för att det var så fulla så bestämde vi oss för att ta den som gick åt andra hållet för att vara ja alla andra gjorde det och om vi stod kvar skulle vi aldrig kunna komma till skolan. Alltid undrat hur det såg ut i slutet av Makongo, men jag vet fortfarande inte eftersom det var så trångt så jag såg ingenting. Vid änd/start stationen så ja, ingen gick av men fler trängde sig på, sen började en av de jobbigaste daladala-resorna jag varit med om. Statisk träning som heter duga då man håller armarna i 90-graders vinkel uppåt för att hålla i sig och sen står man där i 20 minuter, med armar som skriker av mjölksyra. Man kan inte röra sig för man står som packade sillar i minibussen och om det är 40 grader utanför så kan ni gissa vad det är för temperatur inuti. Försökte att skvätta ner någon med min svett.

 

Efter en hård dag i labbet, labbade både eget och var lab-assistent åt Ida. För övrigt var det hårt jobb att vara lab-ass åt Ida för jag var ansvarig för att hålla en tuss med metylerad sprit brinnande så att Ida kunde stelisera lite saker. Och jag slår vad om att ångerna som bildades kunde inte vara hälsosamma. ”Bäska droppar” är bland det äckligaste jag vet och det är luktade ungefär som förångad Bäsk. Fy farao, blev illamående. Iallafall efteråt så tyckte vi att vi förtjänade oss en öl/Redds. Annette följde med men drack läsk. Annette är grym för att hon är från Uganda men pluggat i Holland så hon fungerar som en länk mellan oss och Afrika. Förstår oss på ett himla bra sätt.

 

Nu ska jag försöka bli av med den här förbannat jobbiga hickan. Jag hade glömt bort hur det var att hicka...

Idas och mitt lilla projekt över helgen. Odla bakterier från våra skosulor. Idas till vänster och min till höger, ni kan ju själva bedömma vilken som är äckligast.

En god kristen Tanzanian hymlar inte, "We <3 Jesus" and "Watch up, Jesus is coming soon"

Vi var och kollade på lite souvenirer idag. Till och med jag drämde till med att pruta så jag nästan fick ner priset till hälften och de ska jag säga mina damer och herrar är bra för lilla-icke-pruterskan Hanna. Att behöva pruta är något jag inte gillar med det här landet. Men det är mycket annat jag gillar så nu när jag bara har lite mer än två veckor kvar så tampas hemlängtan med stressen över att behöva åka hem och lämna allt det man gillar med det här landet. Makongo är faktiskt himla trevligt, människorna här är himla trevliga och det är kul att vara på labbet och snacka skit. Jag har börjat oroa mig för kylan hemma. Jag menar jag är ju van nu vid 40 grader värme och fryser på labbet där det ”bara” är 24 grader. Och hur ska det bli att bära jeans igen?

 

Eftersom det är söndag och varmt så är det så klart nån form av solningsdag, så det fick bli eftermiddagen på Golden Tulip. Jag antar att som muzungo får man ta sig friheten att ena stunden kämpa hemmavid med ingen el och vatten och i andra sekunden betala en halv tanzaniansk månadslön för en solstol. Efter besök i Bajshuset insåg jag och Ida att vi skulle kunna ta nån dalladalla hem eftersom det vid skymningstid alltid är så förbannat fullt på dem. Så efter att det passerat några som var fyllda till bristningsgränsen bestämde vi oss för att ta en bajaj och då kunna passa på att handla lite frukt. På vägen hem fick vi se en mycket smäktande solnedgång. Solen gick ner över kullarna och man kunde se siluetterna av palmerna på höjden. Det var riktigt riktigt vackert. Jag hörde inte så bra men enligt Ida så sa bajaj-föraren nåt i stil med ”åh ni gillar solnedgången jag gillar er”. Fanns så mycket jag hade velat ta kort på på vägen hem men man vågar inte slänga upp kameran för man vet ju inte hur folk reagerar. Människor är lite känsligare med fotograferande här än hemma i Svedala.

 

Nu ska jag ladda inför näst sista skolaveckan. Over and out /Eder Hanna i Tanzanialandet en vacker 2:a adventsdag.

Lite då och då får utmärkelser av Ida; från ovan och ner: för duktig labassisten, för duktigt eget labbande, för mina gröna fingrar samt för duktigt fixande av bok.

Det här kortet gör inte solnedgången rättvis på något sätt, men det är en bild på den.

Att fixa dricksvatten i Tanzania.

Vi tog en tripp till Bagamoyo idag, en ”stad” 7 mil norr om Dar es Salaam. Förr i tiden under den tyska kolonialismen huvudstad i det östafrikanska riket och vars hamn man skeppade iväg slavar. Till en början var vi lite tveksamma och undrade varför i hela friden alla lovordat Bagamoyo så mycket. Vi vandrade runt (i utkanten av byn visade det sig sen) och undrade vart vi kommit. Det blev lite bättre när vi hittade ett hotell som serverade gott kaffe. Sen ändrade vi riktning när vi kollat lite i guideboken och då hittade vi äntligen till det sevärda. Gamla hus från tyskarna, araberna och nån indier. Historiens vingslag slog emot oss. Efter ett tag hade jag blivit för hungrig, för törstig och för varm och mådde lite dåligt. Men efter en Chipsi majai och en läsk var man åter på topp. Vi gick in i fortet och fick oss en guide. Inträdesavgifter och guide gick loss på 10000 TSH (ungefär 55 kr) för oss båda. Mycket värt priset.

 

Däremot kan man undra vad jag tänkte på när jag inte satte på mig på någon solskyddsfaktor så nu kan man helt klart säga bränt fläsk på överkroppen där t-shirten inte varit. Surt sa räven och gårdagens tjusighet har tagit an en mindre fin ton. L Efter 2,5 mån i Tanzania trodde jag att jag hade lärt mig, men icke sa nicke. Och vi som ska ha stranddag imorgon...

 

Snart kommer Tenzing och Annette över till oss så ska vi laga middag och se på film. Trevligt (hoppas bara de inte kommenterar för mycket min rödhet...)

Är man så dum och bränner sig efter 2,5 måndad i Tanzania får man bita i det sura äpplet och visa det.

Bagamoyo

Det gamla fortet som araber, tyskar och engelsmän har använt sig av

Vi tog en tripp till Bagamoyo idag, en ”stad” 7 mil norr om Dar es Salaam. Förr i tiden under den tyska kolonialismen huvudstad i det östafrikanska riket och vars hamn man skeppade iväg slavar. Till en början var vi lite tveksamma och undrade varför i hela friden alla lovordat Bagamoyo så mycket. Vi vandrade runt (i utkanten av byn visade det sig sen) och undrade vart vi kommit. Det blev lite bättre när vi hittade ett hotell som serverade gott kaffe. Sen ändrade vi riktning när vi kollat lite i guideboken och då hittade vi äntligen till det sevärda. Gamla hus från tyskarna, araberna och nån indier. Historiens vingslag slog emot oss. Efter ett tag hade jag blivit för hungrig, för törstig och för varm och mådde lite dåligt. Men efter en Chipsi majai och en läsk var man åter på topp. Vi gick in i fortet och fick oss en guide. Inträdesavgifter och guide gick loss på 10000 TSH (ungefär 55 kr) för oss båda. Mycket värt priset.

 

Däremot kan man undra vad jag tänkte på när jag inte satte på mig på någon solskyddsfaktor så nu kan man helt klart säga bränt fläsk på överkroppen där t-shirten inte varit. Surt sa räven och gårdagens tjusighet har tagit an en mindre fin ton. L Efter 2,5 mån i Tanzania trodde jag att jag hade lärt mig, men icke sa nicke. Och vi som ska ha stranddag imorgon...

 

Snart kommer Tenzing och Annette över till oss så ska vi laga middag och se på film. Trevligt (hoppas bara de inte kommenterar för mycket min rödhet...)

Är man så dum och bränner sig efter 2,5 måndad i Tanzania får man bita i det sura äpplet och visa det.

Bagamoyo

Det gamla fortet som araber, tyskar och engelsmän har använt sig av

Trodde först att jag inte skulle ha så mycket att skriva om idag heller men ändå, för det här har varit en dag då Tanzania har behandlat mig väl.

• Både Frida och Lucy (städerskan) sa att jag hade fin kjol (som jag köpte i lördags och är gjord av kangastyg men omsydd i mer västerländsk stil), vilket gjorde mig glad idag när jag gjort mig fredagstjusig och allt.
• Killen vi brukar köpa mandazis (små söta bröd) av varje morgon gav mig en extra på köpet (han gjorde också en herrans massa handskakningar).
• Alla som hälsar så trevligt, t.ex. tjejvakten (nu civiltklädd) som jag förklarade mitt projekt för på taskig swahili förra helgen så väldigt glad ut och hälsade så glatt.
• Vakter som är trevliga när man kommer till research site och verkar dö av lycka när man kan slänga med hälsningsfraser. Sen vet jag inte riktigt om jag ska ta deras dreglande blickar som att jag antingen är jäkligt snygg eller för att jag helt enkelt bara är en mzungo och exotisk.
• När man få se mungooserna springa över gräset och hoppa och leka.
• Man står där och väntar på dalladallas och alla som åker förbi och är överfulla, men vad händer om inte så börjar först en trevlig tjej prata med oss och sen lyckas jag skaffa lift med en kvinna och en man, varav kvinnan har studerat en månad i Lund. Hur trevligt som helst. Sen råkar tjejen, Salma, bo bara ett stenkast i från oss i ett gigantiskt fint hus.
• Att få komma ut ur det kalla labbet (24 grader) och man har gåshud och in i den varma härliga solen (runt 40 grader).
• När man får extra mycket mat lite billigare. (mumsigare ärtröra får man leta efter)
• Vi har haft både vatten och el hela dagen.
• Finns så många roliga karaktärer i det här landet, man slutar aldrig att förundras
• Kul när grannar kommer över för en halvtimmas skitsnack.
• Det konstiga är när folk kan ens namn fast man aldrig har sett människan förut.

Dom brukar kalla mig BajsHanna i Sverige, eftersom jag är intresserad av avloppsrening och sånt, inte blir det bättre av att jag använder mig av kycklingbajs här i Tanzania. Till och med stället där jag har mina reaktorer har döpts till Bajshuset av mig och Ida och verkar vara det enda vedertagna begreppet oss emellan. Idag kan man verkligen säga att epitet BajsHanna var passande. För alla klagade på att det luktar om mig. Inte jag som person men det jag labbar på. Först så luktade det för att jag brände prover igårkväll för att kolla hur mycket brännbart material som är i. Så de vädrade laboratoriet (igen). Sen var det ett jäkla gnäll på att det luktade där jag stod och labbade. Speciellt från labbets kvinnliga del.

 

Tvättade håret imorse första gången ordentligt sen jag gjorde flätor (dom är urtagna nu) och vattnet blev brunt. Inte så fräscht. Däremot så sa Annette flera gånger att jag var fin håret och undrade om jag varit på salong. Så det kan gå när man tvättar sitt hår ;).

 

Jag har nog inte så mycket mer att säga idag.

Hurra! Dom förlängda mitt visa utan att knusla! Det jobbigaste var 1,5 h timmas väntan som inte ens var jobbigt för jag pratade med en sån trevlig gubbe från EU-kommissionen. Holländare var han som började prata med mig för jag erbjöd honom min penna när jag hörde att han letade efter en. En sån trevlig tjej, som han först trodde var amerikan för jag pratade så bra engelska men sen när han förstod att jag var svenska blev han eld och lågor och pratade om allt från hur bra dom är på svenska ambassaden, via mina studier här i Tanzania till mötet i Köpenhamn. Fick hans visitkort för han tyckte att nån annan gubbe på svenska ambassaden så föreläser om klimatförändringar borde ha stort utbyte av mig, jaja. Så gick han och sa nåt i stil med ”farväl du sankta lucia” fast på engelska. Sen efter ett tag kom han tillbaka när han fixat med lite papper men då hade två tjocka kinesiskor satt mig brevid mig så han harklade sig och sa ”ursäkta kan jag få sitta brevid min dotter?”. Sen pratade han och pratade om allt om från boken den vita maasaien, som verkade djupt betagen av, till nån italiensk pingla som han var kär i när han studerade i Paris när han var ung som han fortfarande tänkte på då och då trots att han var gift med annan sedan 49 år tillbaka, lyckligt gift dessutom. Roligt hade jag iallafall och det var trevligt tidsfördriv tills jag fick tillbaka mitt pass. Så nu mina damer och herrar så får jag vara lagligt i landet till den 21 januari. Kanske man ska stanna ändå och jobba på solbrännan.

 

Har inte gjort överdrivet mycket idag. Ändå stannade vi kvar ganska sent i skolan, vi pratade en del med Fred så jag har avskrivit surpuppe-epitetet på honom, men han var snäll och skjutsade oss en bit så vi slapp att trängas på överfyllda daladalas. Fått ur honom att tjejer får absolut inte ragga på killar, och killar förväntas fråga flera gånger om han är intresserad av en tjej eftersom tjejen alltid säger nej flera gånger (förklarar varför killarna fortsätter att ropa efter en fast man sagt nej), samt att kille förväntas betala en summa pengar för tjejen när dom ska gifta sig, som ett tecken på ”tacksamhet”. Har också fått reda på att det har funnits och till viss grad även fortfarande, begravningscermonier där utvalda personer begravs levande med den döda. Tyvärr fick jag reda på att en riktigt bra/ maasai-tjej går lös på 100 kor och jag blev ju bara erbjuden 85 kor så jag blev lite bitter (visserligen enligt nån som inte ens är maasai så jag vet inte hur tillförlitlig informationen är).

Miniödlan som bor i vårt hus

Hurra! Dom förlängda mitt visa utan att knusla! Det jobbigaste var 1,5 h timmas väntan som inte ens var jobbigt för jag pratade med en sån trevlig gubbe från EU-kommissionen. Holländare var han som började prata med mig för jag erbjöd honom min penna när jag hörde att han letade efter en. En sån trevlig tjej, som han först trodde var amerikan för jag pratade så bra engelska men sen när han förstod att jag var svenska blev han eld och lågor och pratade om allt från hur bra dom är på svenska ambassaden, via mina studier här i Tanzania till mötet i Köpenhamn. Fick hans visitkort för han tyckte att nån annan gubbe på svenska ambassaden så föreläser om klimatförändringar borde ha stort utbyte av mig, jaja. Så gick han och sa nåt i stil med ”farväl du sankta lucia” fast på engelska. Sen efter ett tag kom han tillbaka när han fixat med lite papper men då hade två tjocka kinesiskor satt mig brevid mig så han harklade sig och sa ”ursäkta kan jag få sitta brevid min dotter?”. Sen pratade han och pratade om allt om från boken den vita maasaien, som verkade djupt betagen av, till nån italiensk pingla som han var kär i när han studerade i Paris när han var ung som han fortfarande tänkte på då och då trots att han var gift med annan sedan 49 år tillbaka, lyckligt gift dessutom. Roligt hade jag iallafall och det var trevligt tidsfördriv tills jag fick tillbaka mitt pass. Så nu mina damer och herrar så får jag vara lagligt i landet till den 21 januari. Kanske man ska stanna ändå och jobba på solbrännan.

 

Har inte gjort överdrivet mycket idag. Ändå stannade vi kvar ganska sent i skolan, vi pratade en del med Fred så jag har avskrivit surpuppe-epitetet på honom, men han var snäll och skjutsade oss en bit så vi slapp att trängas på överfyllda daladalas. Fått ur honom att tjejer får absolut inte ragga på killar, och killar förväntas fråga flera gånger om han är intresserad av en tjej eftersom tjejen alltid säger nej flera gånger (förklarar varför killarna fortsätter att ropa efter en fast man sagt nej), samt att kille förväntas betala en summa pengar för tjejen när dom ska gifta sig, som ett tecken på ”tacksamhet”. Har också fått reda på att det har funnits och till viss grad även fortfarande, begravningscermonier där utvalda personer begravs levande med den döda. Tyvärr fick jag reda på att en riktigt bra/ maasai-tjej går lös på 100 kor och jag blev ju bara erbjuden 85 kor så jag blev lite bitter (visserligen enligt nån som inte ens är maasai så jag vet inte hur tillförlitlig informationen är).