Eftersom jag bestämt mig för att jag ville ha helgen ledig och därför fylla mina reaktorer först på måndag så behövde jag inte göra så mycket idag. Tur för Gervase som fått ett telefonsamtal av nån farbror som behövde hans hjälp. Men innan han for så gick vi för att hämta mina fem liters vattendunkar. En bit på kanske 500 m att gå. När Gervase insåg att jag kunde ta två i vardera hand, dvs totalt 20 liter, tror jag att han kände att hans manlighet fick sig en törn så han var tvungen att ta 30 liter. Skulle han inte ha gjort, han behövde stanna och rasta flera gånger den här lilla biten, och han såg ganska tagen ut när han kom fram. Ska tilläggas att Gervase är inte så mycket längre än lilla jag och inte mycket fett på den kroppen, trots de förstora byxorna och skjortorna han envisas med att bära. Iallafall så lämnade Gervase mig ganska fort, och jag blev ensam kvar med vakten som vaktar Research site. Jag började hälla upp vattnet i 1,5 liters flaskor som jag haft mig för att bara inte hälla bort vattnet. Och han stod och kollade och till slut började han hjälpa mig. Ytterst lite engelska pratade han. Så när jag tyckte att det blev för jobbigt med tystnade frågade jag hur det varit på jobbet på swahili. Han blev jätteglad och svarade att det var bra och frågade hur min dag varit. Bra sa jag och sen dog samtalet. Efter ett tag frågade han var jag kom ifrån och sen visade sig att han inte var tanzanian utan malawian. Insåg ganska snabbt att jag skulle ha en hel del vatten över så jag tror att jag fick honom att förstå att han kunde ta hur mycket vatten han ville från dunkarna genom att säga ”vatten gratis”, ”ditt vatten”, ”mina dunkar” på en salig blandning av swahili och engelska, så länge han lämnade dunkarna ifred. Han verkade bli salig av lycka. Vatten är dyrt i Tanzania, så inte undra på det. Bra att bli polare med väktarna. Det är ju ändå dom som har nycklarna till mitt hus. Det var en rolig stund att försöka kommunicera och göra någon glad. Tog med mig 10 flaskor á 1,5 l vatten upp till Ida på labbet. Nancy tyckte att jag borde bett om hjälp, men jag förklarade att mina muskler må se taniga ut men dom är starka.

Vi har förresten nu fått en officiell inbjudan till Nancy nästa helg på middag. Och vi ska även få vara med att laga maten över koleld. Längtar redan till nästa helg.

Fredag och jag nästan fått ihop min reaktor, passade jag och Ida på att ta finlunch på finrestaurangen där lärarna äter. Efter lite mer labbande för Ida, jag var assistent, så tog vi en varsin Banana split på Mlimani city för 5000/=/st dvs fem dagars luncher för en enda godsak. Vi är som kamelonter jag och Ida rör oss i alla världar.

Just det, när jag och Gervase skulle gå och hämta vatten mötte vi lite klasskamrater till honom i ett vägskäl. Jag måste ha sett rysligt cool ut där, hängandes i hörnet med grabbarna. Hur som, det roliga är när man ska hälsa. Först ett handslag, sen greppar man handen om den andras tumme, för att sen åter ta ett handslag, för sen tummslag och så håller man på så tills någon tröttnar. Lite rolig för vissa av killarna ser så prydliga ut, direkt från söndagsskolan och så dessa handslag av gangster-typ.

På vägen till skolan hade vi sällskap av en yngre man som ville öva lite engelska på oss. Det roliga med det hela var att han undrade om han skulle bli vitare om han åkte till Sverige eftersom vi uppenbarligen blev brunare (det är en markant skillnad på framsida/baksida arm).

Imorgon blir det Bagamoyo för en weekend!

Fredag it is! med banana split för dyra pengar!

Så här trött och glad såg jag ut igår när Ida hittade mig i mitt lilla hus, påträdande slangar över nålhuvuden.

Den glada lab-assistenten Hanna