Flygresan hit gick över förväntan. Vi fick inte några problem med flygbolaget, kanske för att vi körde på ”det ingen vet mår ingen dåligt av”. Var lite orolig för att vi skulle strunta i tullen, men som I sa ”vi är redan ’smugglare’”. Alla flygen gick som de skulle och bytet i Amsterdam fungerade smärtfritt. Man blev lite roade av alla amerikanare som gick av i mellanlandningen i Kilimanjaro, eftersom flera var safariklädda, redo att ge sig ut med detsamma. Sen att det är kolsvart ute och man antagligen kommer sova på ett hotell verkade inte spela så stor roll. Roade var jag också av alla romantiska komedier som jag klämde av under färden: Baksmällan, The proposal och The holiday. På flygplatsen i Dar es Salaam fick man fylla i en blankett om man kunde misstänkas ha svininfluensa eller inte. Tur att man inte var lite snorig för då kunde man på en gång få stämpeln ”suspicious”. Ganska så kul. Eftersom vi redan hade fixat våra visum i Sverige var det bara att få dem stämplade och gå och hämta väskorna där mina två väskor kom direkt på bandet. Efter en lång väntan så behagade  I’s väska att dyka upp och till vår stora tillfredsställelse: kemikalieväskan – ouppbruten och med allting i!

Jag och I ville ju vara lite vänliga mot våra tanzanianska handledare och därför bokat ett hotell att sova på nära flygplatsen och som dessutom erbjöd pickup. Säkert och bra tyckte vi och mejlade det till dem. Vi antog att allt var i sin ordning eftersom vi inte hade fått något svar på det på måndagen. Så vi åkte säkert till Transit motel airport, fick ett helt ok rum och vaknade dagen efter till vrålet från en mosque och en tupp som aldrig ville sluta gala. Men efter frukosten kom ju den stora frågan. Hur sjuttsingen får vi tag på Nancy och William? Vi fick hjälp i receptionen att ringa upp dem eftersom vi inte fixat några tanzanianska SIM-kort. Men då ingen av dem gick att få tag på och vi blev allt mer desperata så erbjöd sin mannen på hotellet att skjutsa oss till Ardhi universitetet. Vi lämnade väskorna kvar på hotellet och fick oss sedan en äventyrlig men roliga tripp till campus-området. Genom förorter med lekande barn och kvinnor med vattenbehållare på huvudet. Sandigt och utan asfalt. Omväg förbi hans fru och barn. Mycket söta sådana, även om vi naturligtvis inte ska förnekas att vi togs dit för att visas upp, vitingarna.

In på Ardhi universitet för att där från ingenstans höra ”There you are” och bli omkramade av en bastant afrikansk dam i vacker vit-grå dress - Nancy. Nancy som hade varit på flygplatsen för att hämta upp oss dagen innan, det hade ju hon skickat mejl om. Och utanför huset kom William i bilen. Han som var på väg att söka upp oss på motellet.

In i Williams bil för att hämta upp väskorna. I pratar på och William undrar vad som är fel på mig eftersom jag inte säger så mycket. Men jisses hur ska man orka prata när man är så trött och det är så mycket att se på genom bilrutan? Sedan tillbaka till campus för att hoppa in i Nancys bil och åka till shoppingcentrumet. Växla pengar, köpa SIM-kort och handla första maten på supermarket. Tillbaka till campus för att vänta på William så att vi kan åka till vårt hem. Vi får hälsa för rektorn för det departementet som vi tillhör här i Tanzania. Inser att vi 1. måste lära oss att vara mycket mer artiga och använda titlar mer 2. mer swahili-pluggande.

Huset där vi bor ligger inte långt från campus, och det ligger snarare i en by än i Dar es Salaam. Vägen upp hit är dålig och sandig. Det går nog fortare att gå än att åka bil, känns det som iallafall. Det ska tydligen bara ta 30 min att gå om man tar en liten genväg. Huset där vi bort, jag och I är en enplansvilla. Vi har tre sovrum, varav ett är lika stor som I’s lägenhet i Sverige. Vi har två toaletter, ett duschrum, ett badkar, tre handfat. Vi har ett stort rum avdelat i vardagsrum och matsal och så klart ett kök. Lyx skulle jag vilja säga. Visst vi måste ju städa upp, men det är ganska fräscht. Inga kackerlackor som i Mexiko. Och malariamyggen verkar vilja stanna på rätt sida om fönstrena. Huset ligger på en tomt där familjen Mushi bor. Mycket trevliga. De har två personer som jobbar för dem, Saleman och Frida. Jag och I insåg att vi inte ville använda köket förrän det rengjorts så vi fick mama Mushi att fixa så att Saleman skulle ta oss tillbaka till shoppingcentrumet för att inhandla städprytlar. In i daladala, dvs en minibuss som fungerar som vanliga bussar i princip. 250 shilling kostar det att åka med, dvs ungefär 1,5 kr. Tillbaka åkte vi en maiaij typ motsvarighet thailändsk tuktuk, dyrare men bättre i rusningstider, fullsmockade daladalas och vi hade en del saker.

Sen har det fejats i köket, så det börjar se ganska bra ut och man vågar använda köksredskapen. Men åh så dammigt det var. Mycket sen och kulinarisk middag bestående av pasta och tomasås gjord på färska tomater komponerades ihop. Mycket bra.

Nu är det sovdags...

kemikalie och labmaterialväskan

Mitt sovrum - att sova i en kokong

Huset där I och jag bor

Utsikten från vår veranda - trädgården

vårt vardagsrum o matsal

Städning