<!-- /* Style Definitions */ p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-parent:""; margin:0cm; margin-bottom:.0001pt; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Times New Roman"; mso-fareast-font-family:"Times New Roman";} @page Section1 {size:612.0pt 792.0pt; margin:72.0pt 90.0pt 72.0pt 90.0pt; mso-header-margin:35.4pt; mso-footer-margin:35.4pt; mso-paper-source:0;} div.Section1 {page:Section1;} -->

En helt vanligt dag, eller det finns nog inga helt vanliga dagar när man är utlänning i det här landet. En sak som var bra att det kom lite regn på morgonen. Det behövs i denna stekpanna till land. Annars slet jag på jag bajshuset, fixade till mina reaktorer och hämtade prover för att mäta ammoniumhalt. Fred, eller surpuppan 2 som jag numera kallar honom, kom förbi labbet och visade sig sitta inne på bra information hur jag undviker att få vatten i mina reaktorer. Blev mycket glad över detta.

Har ju glömt att berätta att det är en ny tjej i skolan som också håller på med biogas, fast hon ska inte labba utan göra mer intervjuer. Annette heter hon och från Uganda, fast hon pluggar i Holland och gör sitt typ ex-jobb för samma universitet i Schweiz som Tenzing kommer ifrån. Trevlig tjej. Men det roliga är att tanzanianerna själv verkar tycka att hon ska kunna swahili, hon är ju för sjutton gubbar från östafrika, så oansvarigt av henne att inte kunna swahili, hon kan inte vara så intresserad. Det verkar vara lite Norge-Sverige-relation mellan de två länderna. Det som är bra för henne är att hon slipper den negativa uppmärksamheten som jag och Ida får hela tiden, med det menar jag unga killar som är på och ska ha ens telefonnr (killen som jag berättade om i förra inlägget stod och skrek efter mig idag igen) samtidigt som hon går miste om den positiva uppmärksamheten och all den extra hjälp som folk lägger ner på oss.

Idag har vi köpt en herrans massa gröt. Den goda och dyra gröten som jag och Ida tycker så mycket om. Vi ätit nån äcklig gröt de senaste dagarna samtidigt som vi inte haft så mycket frukt och bröd hemma, så jag som annars älskar frukost har pinat mig igenom frukosten och inte var det bättre att det var Lariam-dag idag också.

Vi shoppa lite annat också. Ok, massor av mat och varsin tröja. Hepp på er! Kanske faktiskt ska gå och laga lite middag nu!

Det får bli en resume av den här veckan i kortare version eftersom jag inte har hunnit med något daglig nedföring av de gågna dagarnas händelser. Tillbaka från semestern och lite ringrostiga så har jag nystartat mina experiment och Ida har påbörjat rapportskrivning (båda våra handledare var själva på semester när vi kom tillbaka). Det var ganska kul att starta om experimentet för att den här gången fick jag göra allt själv. För att starta om experimentet behövde jag köksavfall, vilket Rama dock fick hjälpa mig med. Det är inte så lätt att få köksavfall här eftersom de använder avfallet som mat till grisar och hundar. Vi la in en beställning i en av cafeterierna, men dagen därpå när vi skulle hämta det hade dom så klart glömt bort det. Vi fick komma tillbaka kl 14 istället när lunchen börjar ta slut. Snåla var de med avfall så vi gick till en annan av de andra cafeterierna. Ni kan gissa att jag fick sura blickar när jag skulle ta avfallet, Rama var tvungen att stå länge och väl och övertyga dem. Dessutom var jag tvungen att betala 1000 TSH (6 kr). Trots detta insåg jag dagen efter att avfallet ändå inte skulle räcka så Rama och jag fick gå tillbaka till den första cafeterian och fråga om mer. Det gick lite lättare att få den här gången och jag blev dessutom presenterad för Freddie. Så nu helt plötsligt varje gång jag kommer till cafeterian för att äta lunch jaa, då står Freddie där och vinkar glatt och pekar på avfallhinken och undrar om jag ska ha mer avfall.

 

Jag behövde aska också för att höja pH i mina reaktorer. Jag frågade på labbet var jag kunde fixa detta och fick svaret: cafeterierna. Mr Ndimbo tyckte att jag skulle ta med mig Rama. Jag tyckte jag skulle gå själv så jag frågade Rama vad aska heter på swahili. När jag på väg att gå så hör jag Mr Ndimbo ”Hanna, where are you going?”. Hämta aska säger jag varpå Mr Ndimbo börjar en lång utläggning om att jag inte kunde gå själv för det skulle bli för många frågor. Så det slutade med att Rama var tvungen att gå med mig ändå. Aska fick jag ocksås direkt från pågående matlagning. Tyvärr tror jag att jag har petat i för mycket aska för att systemet svarar så långsamt. Aja, får lösa det i veckan.

 

När jag ändå är inne på experimentet så börjar osökt att tänka på väktarna. De brukar sitta vid ”vaktstugan” vid bajshuset så då måste man gå fram till en hel hög med väktare och fråga om nyckel. Är det bara en person kan man köra lite swahili men när det är så många så vet man inte riktigt hur man ska bete sig så det brukar sluta med att jag får nyckel och dom har jätteroligt åt mig. Men det finns mycket snälla väktare också. En tjej som alltid får komma springande och ser skamsen ut, men hon är trevlig. Idag söndag när jag kom dit på eftermiddagen så fanns inte nyckeln där så dom var tvungen att börja ringa runt efter den. En tjejvakt gav mig en stol att sitta på. Sen när jag väl hade fått nyckeln och börjat mäta nere i bajshuset kom hon och kollade. Så det slutade med att jag med en blandning av gester och swahili förklarade vad jag höll på med. Chakula na kuku (pekandes på en påse med kycklinggödsel) halafu ”gasi” – typ mat och kyckling sen gas. Tror inte det heter gasi men försökte göra det lite mer swahiliskt och tyckte det kändes bra med i på ett engelskt ord. Efter detta så visade jag att det luktar illa och hon verkade mycket förstående vakten.

 

En annan kul grej som hände i veckan var att en morgon när vi kom så var det fotografering i labbet till någon tidning, så då radade dom upp oss längs en labbänk, varannan tanzanian och varannan utlänning totalt sex personer samtidigt som vi skulle låtsas-labba. Jag skrattade så jag höll på att storkna för det kändes så löjligt att låtsaslabba. Labb-chefen, Mr Ndimbo tyckte var jätteroligt att jag skratta så mycket och forsatte att driva med mig. Mycket rolig morgon, hoppas jag hann se seriös ut någon sekund iallafall.

 

Var den här veckan och kollade på Tenzings projekt, en riktig biogasanläggning på en skola. Väldigt intressant, tre stycken 4000 liters tankar som när de fungerar ordentligt ska kunna driva skolans matlagning. Dock inte till 100 % för då hade fem tankar behövts. Väldigt häftigt att se iallafall biogas implementeras på riktigt och inte bara mina egna lab-reaktorer på lab-skala.

 

Nya flätor har vi också. Väldigt skönt nu när det börjar bli outhärdligt varmt. Det är nämligen en väldigt skön känsla när vinden blåser på flätorna. Folk verkar gilla det här med flätor.

 

En sak som jag inte kommer sakna med det här landet är t.ex. när man sitter och äter lunch och så kommer killar och sätter sig vid ens bord och så ska dom ha ens nr eller mejl-adress. Häromdagen så satte sig två killar men jag och Tenzing lyckades smita ifrån killarna efter ett tag. Men i lördags när jag var på väg till bajs-huset vem kommer inte då om inte en av killarna skrikandes ”HANNA”. Sur blev han också när jag inte ville stanna och prata men jag hade ju bråttom. Ville ju inte prata för den delen heller... ”Hanna, talk with me... I don’t like this”. Bete dig då människa om man ska få prata med mig! Sen på väg in till stan så var det två killar som skulle ha telefonnr från Ida.

 

Idas födelsedag är det idag! Hipp hurra!!! Firades genom att igår lördag äta på fin kinesisk restaurang och sen efter det ta en drink på ett av finhotellen, Mövenpick. Firandes fortsatte idag genom att ha en stranddag med buffe-lunch!

 

Nu när det bara är ungefär tre veckor kvar på min vistelse här så har jag riktig hemlängtan. Saknar otroligt mycket min familj och mina vänner. Och att få göra och komma/gå som man vill. Att inte behöva oroa sig för att det blivit mörkt och det är lite folk på ett ställe. Jag längtar efter kyla och regn för här är det så varmt så ibland vet man inte vad man ska ta sig till och man svettar floder. Dessutom ska det bli skönt att slippa myggmedel och att alltid klä sängen med myggnät. (Fast det finns mycket här som jag kommer att sakna när jag väl är i Sverige...)

 

Nej måste sova nu. Lovar att börja uppdatera mer regelbundet nu när jag verkar ha kommit ikapp livet gentemot bloggen.

 

Bjuder på Tanzanias stora slagdänga Ali kiba – Msiniseme som handlar om att han gillar verkligen att äta mat men det ställer till med problem, typ.

Lite larver man kan hitta när man kollar i fel hink vid bajshuset

Ny uppsatt experiment nu uppgraderade gasuppsamlare av glas.

Jätteödla i närheten av skolan

Nya flätorna...

Två förkylda flickor funderade som bäst på hur man får nya krafter för att ta tag i nästa semester när måndagen grydde. Efter lite övertalning fick jag med Ida att åka in till stan så hela måndagen gick ut på att först kolla så Ida hade blivit av med malarian, check på det. Besöka immigrationsverket och få veta att jag antagligen kommer få en förlängning av visat bara jag fyller i ett papper och kopierar passet och kommer tillbaka två dagar innan visumet går ut. Efter det inhandling av färjebiljetten till Zanzibar. Återhem där de två trötta flickorna slappar inför varsin dator och varsin film, och så lite packning på det.

 

Tidigt tidigt tisdagmorgon tog vi dalladallan till stan. Det är riktigt mysigt att åka på morgonen precis när solen håller på att gå upp och temperaturen ute är behaglig. Färjan påstods skulle ta 1,5 h. Men trots utmärkt väderförhållande för att åka båt så tog turen 2,5 h så det är ren humbujumbu med 1,5 h. Första dagen spenderade vi i Stone town. Det är en mysig stad om man jämför med Dar es Salaam, med vindlande och trånga gångar och man kan vara säker på att gå vilse men man hittar tillbaka ganska snabbt igen. Det är mycket turistshopping som är ganska kul, men försäljarna är rätt jobbiga. Överhuvudtaget kan det bli lite småjobbigt ibland eftersom det just nu när det är lågsäsong finns fler människor som jobbar med turism än vad det finns turister på ön. Ett tag tänkte jag stämpla Zanzibar-borna som mindre trevliga än de på fastlandet, men jag tar tillbaka det efter att ha träffat människor som är precis lika trevliga och hjälpsamma som på fastlandet.

 

Vi hade ju blivit varnade innan att är det nåt ställe i Tanzania som är mycket muslimskt så är det just Zanzibar. Vi trodde först att alla kvinnor skulle gå i burka, men det var bara en minoritet av de kvinnor vi såg. Däremot så var jag och Ida noga med att inte visa några axlar eller knän (till skillnad från andra tursiter som jag och Ida efter vår tid i Tanzania nästan såg vulgära ut med sina smala linneband och korta korta shorts) vilket gjorde att det kändes som att vi fick lite bättre behandling. Jag ska erkänna, mot min vilja är jag full av fördomar typ att muslimska kvinnor som döljer sitt hår är kuvade kvinnor och att de ska ha fördomar gentemot mig, men jag fick lite motbevis på det på den här ön. Kvinnan t.ex. som jobbade i receptionen på hotellet där vi sov första natten, hon var riktigt vänlig och omtänksam om oss men samtidigt verkade hon inte vara en kvinna att köra med, snarare en väldigt bestämd dam.

 

Onsdag var det dags för ”spice tours” där vi åkte runt i en minibuss med ett gäng andra turister och smakade på olika frukter och kryddor och såg hur de växte. Sen fick vi också en väldigt god lunch. I det här sällskapet så fanns en ung israelisk dam som var av den mer framåt och pushy sättet, en äldre kvinna som var indiska men född i Kenya och bosatt i London, kvinnas son, Leo, som var urtypen till engelsman med Manchester united-tröja och grov engelsk dialekt och så en tanzaniansk kille, Abby, som kvinnan och sonen verkar ha dragit med till Zanzibar av oklar anledning, plus ett gäng andra personer. Vi hade mycket trevligt på Spice touren, men när de andra drog till en strand för att bada blev vi avsläppta vid ett vägskäl för att vänta på en annan buss typ ”shuttle bus” som skulle hämta upp oss och ta oss till de norra delen av Zanzibar. Det slutade med att vi hamnade vid Nungwi där vi fick ner priset på hotellrummet några dollar. Det var ett helt ok hotell precis vid stranden.

 

Torsdagen så åkte vi med på snorklingstur. Vilken dag! Man åkte per motor till en ö som heter Mnemba. Där fick vi snorkla vid ett jättefint rev. Det var som att simma i en fisksoppa med fiskar av alla möjliga färger. När vi snorklat klart så fick vi mat på en ödestrand och efter det så seglade vi tillbaka på det turkos-gröna vattnet. Zanzibar är verkligen turkost vatten och vita stränder precis som en paradisö ska vara. Tar man bara bort papasina (beach-boys som försöker sälja saker till en, allt från saker som får en flyga till månen till snorklingturer eller armband) och andra som försöker tjäna en herrans massa pengar på turister på ett otrevligt sätt så är det en dröm. Vi solnedgångsseglade också en kväll och det var himla trevligt och vackert och så åkte vi över dagen till en annan strand Kendwa.

 

Maten vi intog var ena dagen lyx som restaurangen över vattnet med så god men dyr mat eller den andra dagen lokalt som chipsi majai. Ena kvällen tog en kille som jobbade på båten vi seglade med på både snorkling och solnedgångsturen med oss på en vandring i byn som låg vid hotellet där vi fick smaka på en massa lokala smarrigheter. Sen slutade det med att vi satt hemma hos hans syster i hennes vardagsrum som bestod enbart av en tv och en stråmatta. På mattan sov hennes fyra barn, varav den ena försvann när han skräckslaget insåg att två vitingar var på besök. Så där fick Ida och jag sitta på mattan, med systern, de sovande barnen och killen runt oss, samtidigt som vi försökte föra något slags samtal på swahili, ok det var mest Ida som pratade.

 

Tillbaka i Stone town sprang vi först på den indisk-engelska kvinnan och sen när vi vandrade runt så stannar en bil varur Abby tittar ut och undrar om vi vill följa med och dricka öl med hans kompis. Vilket vi gjorde. Ida och jag är mycket ovana att dricka nån form av alkohol så efter två cider tycker jag att det är pinsamt vinkligt att gå till toaletten, dvs efter två 33:or med 4,5 %-alkohol. Jag skyller på värmen. Dessvärre visar det sig att myggen finns på den här strandpuben och biter sönder mina ben (har numera därför sår som ser ut som skrapsår efter myggbetten). Abby och hans vän som jobbar på bank visar sig vara maasaier även om det inte såg ut som sådana. Ida som haft som mission sen hon kom till det här landet att gifta bort mig såg nu sin chans att finna en lösning (oavsett vad jag tycker om saken). 85 kor blev priset för mig, en vanlig maasaikvinna kostar normalt 40 kor så jag måste ju säga att jag verkar ha ett bra värde. Motkriterierna var dock att min framtida sysselsättning är valla kor och hämta vatten, och att bröllopet skulle vara traditionsenligt maasaiskt. Karln som är välutbildad och äger en del mark där upp i Arusha kunde tänka sig att sälja lite kor så jag kunde flyga in min familj. Må jag säga var vänligt, jag skulle dessutom få både häst och bil om jag ville. Däremot så skulle betalningen sänkas till 60 kor om jag ville vänta ända till februari att gifta mig. Nä, ingen maasai för mig men vi hade ändå väldigt roligt och det var två trevliga prickar. Det roliga var att Abby var väldigt fördomsfull mot muslimer, vilket var roligt att lyssna på även om man inte håller med honom. Han ville dock inte berätta om de hemliga riterna när man får såna där stora hål i öronen som många maasaier har. Efter strandpuben gick vi till Mercury-restaurangen (döpt efter sångaren i Queen som hade några barndomsår på Zanzibar) och åt god (men snåla portioner) och dyr mat och kollade på live-musik. Bland annat spelade dom lite taarab som är musikstilen som är väldigt zanzibarisk. Klockade 11 fick kvällen vara nog och vi gick hem till hotellet. På hotellet väntade en mardrömsnatt eftersom det var förbannat varmt, mygg och annat sattyg forsatte att äta på mig samt så lät fläkten så mycket så jag fick välja mellan varmt och massa oväsen eller jättevarmt och någorlunda tyst. Valde jättevarmt och sov nån timma innan det äntligen klockan blev så mycket att man kunde fundera på att gå upp.

 

Eftersom båten gick först vid 12 så bestämde vi oss för att gå på ett kafe och ta en dricka. Då kom spöregnet. Det slutade med att en kille gav oss varsitt paraply och sen eskorterade han oss i regnet till färjan. Måste ha varit en rolig syn när vi gick balanserade på vägrenen på led med våra paraplyer.

 

På båten mötte vi indisk-engelskan, Abby och tysken (som också var med på spice touren). Så väl i Dar es Salaam hade vi gemensam lunch innan våra vägar skildes åt. Konstiga skara människor, men trevligt hade vi.

 

Förresten så vet man att ett ställe är i lågsäsong och har för lite turister då varenda kotte vet vad man planerar att göra eller åka och man bara har sagt det till en person på hotellet...

Sån här båt seglade vi med

Segling på kvällen...

Det är jobbigt att ex-jobba i Tanzania... otroligt jobbigt

Hotellet där vi bodde

Här ligger jag, trots att jag ser ut att ha samma färg som den vita stranden är jag inte så vit...

Har ingen bra bild på mig själv men jag måste ju bevisa på något sätt att jag var. (Här är när jag och Ida har en romantisk middag för två på den dyra restaurangen.)

Lite gränder i Stone town

Fredag dag 47
Dagen innan vi skulle åka kan sammanfattas med att semesterhumöret utbyttes mot lågmäldhet då Ida blev diagnostiserad med malaria. Det bra var att hon kände sig lite konstig när vi lämnade labbet och tyckte att lika bra att åka testa innan vi åker någonstans så att vi vet. Mycket riktigt, malaria it was.

Lördag dag 48
Var ju meningen att vi skulle ha åkt norrut den dagen, men eftersom Ida blev sämre att malariamedicinen bestämde vi för oss att stanna hemma en dag extra. Kan sammanfatta dagen med att det var en av de längsta i mitt liv. Hade sovit dåligt och det kändes lite som antiklimax då man laddat så länge för att åka och så får man sitta hemma och vänta ut tiden. Bakade dock en kladdkaka till Ida på kvällen så bara satt i fotöljen gjorde jag faktiskt inte.

Söndag dag 49 Bussfärden till Moshi
Tidigt på söndagsmorgonen skjutsade Dr Mushi mig och Ida till busstationen i Ubungo. Dr Mushi är en ganska dominant person som man inte kör med hur som helst, så medan vi satt i bilen och väntade fixade Dr Mushi bussbiljetter till oss. Skönt, för det ska sägas att det inte går lugnt till som hemma när man ska skaffa biljetter. Det står nämligen män överallt som vill få en att köpa bussbiljetter av just deras bussbolag. Behöver jag säga att alla inte har goda avsikter. Hur som bussen var helt ok, ingen AC men det gjorde inget för man kunde ha fönstrena öppna. De serverade läsk, vatten och kex på bussen. De stannade några gånger längs vägen så att de som var toanödiga kunde springa ut till buskarna och göra sina behov och så stannade vi för matpaus på en helt ok restaurang. Toaletten däremot har jag sett trevligare, men för att vara en vägrestaurang kan man väl inte klaga. Kvinnan som satt brevid mig både spydde och klämde frenetiskt på sina finnar, så jag tyckte inte alltid att det var så trevligt att titta ut genom fönstret eftersom jag då var tvungen att kolla på henne i ena ögonvrån.

 

Att färdas en hel dag genom ett land ger en ett bra tillfälle, även om man är som jag som sover mycket, att studera ett land. Det jag ganska snabbt kunde konstatera att så fort man lämnade Dar es Salaam så börjar en bebyggelse som iallafall jag innan trott var grundad på fördomar. Det är att ta mig tusan varje hus är gjort av lera och halmtak alternativt tak av torkade palmblad. Husen är mer eller mindre snea och vissa har luckor i väggarna där det saknas byggmaterial. Dom som har det lite bättre ställt har iallafall kunnat bygga sina hus i tegel och/eller plåttak. Det intressantaste är att i vissa byar bor man i lerruckel till hus, men kyrkan/mosken den har de kostat på att bygga vackert. En annan iakttagelse är att se hur landskapet ändrar sig, det kan vara torra slätter, frodiga dalar, höga berg, ananasplantager så långt ögat når, det är ett skiftande land. Stundtals så vackert och stundtals så kargt att man undrar att inte en människa med förnuft kan tänka sig bo där. Vid varje gång bussen stannar till i en by så flockas det killar/män runt bussen som försöker sälja allt från läsk och kex till korgar och pallar genom fönstrena. Varje gång blev jag lika förvånad över att folk faktiskt köper krimskramset.

 

Väl framme i Moshi så hittar vi E, vår ena safarikamrat. Tyvärr tappade Ida sin mobil på bussen, vimmelkantig som hon var av malarian. Inte så mycket mer intressant hände den dagen förutom att vi fick ett ganska trevligt rum på ett typ vandrarhem med det klashiga namnet ”Moshi Backpackers hotel”.

 

Just det Amanda, den australienska tjejen som har African scenic safari som arrangerade vår safari kom förbi för att ta emot vår betalning. Eftersom vi skulle betala för fyra personer, varje person ungefär 875 000 TSH och med den högsta sedeln som har värdet 10000 TSH kan ni gissa att det var en stor hög med pengar som Amanda fick ta emot. Hon berättade att när hon kom till Tanzania och skulle starta upp safariverksamheten genom att köpa en jeep så var hon tvungen att betala den kontant. Hon hade då haft med sig en säck full med pengar.

Kilimanjaro

Håret när man tar ut flätorna, krus var förnamnet.

Måndag dag 50 – Turism i Moshi.
Den här dagen kan sammanfattas med:
- en otroligt god frukost på Coffee shop (rekommenderas varmt om ni har vägarna förbi Moshi)
- H, I och E blir multiturister med sina nyinförskaffade safarihattar
- Jag shoppar lost i en turistshop.
- Ingen av oss kan sova på natten eftersom vi antagligen är spända inför safarin så det slutar med att vid tre på natten råkade vi ha nån form av nattmöte.

Den goda frukosten,  stekt ägg, otroligt god musli, yoghurt och riktigt god cappuchino

Redo för safarin i den nya safarihatten (med Idas lyckoscarf från Jonatan)

SAFARIN dag 51-54
Att åka på safari är dyrt, men jag ska inte hymla med att det är klart värt sitt pris. Allt jag har fått sett och upplevt kan man alldeles säkert leva på i åtminstone 10 år (då är det nog dags att göra en ny safari). Däremot fick iallafall jag en hel del att fundera på när man färdades genom dessa stundtals storslagna landskap, allt för många ”vad är meningen med livet och vad är det egentligen meningen att man ska göra av sitt liv”. Speciellt kom dessa tankar när man satt på en kulle strax under 3000 metes höjd över havet och kollade på maasaierna på kullen brevid som ”slog hö” till sina betesdjur och i den lilla dalsänkan brevid vallade sitt boskap... Det är förresten en ovanligt allvarlig torka uppe i norra Tanzania som annars brukar vara rätt grönt. Vilket gör att maasaierna har det ovanligt svårt och kor dör som smör smälter i solskenet (och så finns det människor som säger att global warming inte finns, ta mig i arslet...).

 

Inser nu när jag sitter och skriver att varken jag eller ni har orka att skriva/läsa allt det jag har att berätta, så för de riktigt vetgiriga kan en mer utsmyckad och utdragen version fås när jag är hemmastädes igen.

Guiden: Ima, med 10 års erfarenhet av guideyrket var det en mycket kompetent man som ledsagade hos genom safarin. Det märktes dock ibland att han börjat tröttna lite, att det inte var lika fascinerande längre att se en geopard. Men det var en ändock en mycket trevlig man.

Kocken: Omari, vilken man till att laga mat. Jag längtade verkligen till varje måltid. Till lunch fick man en lunchbox med allehanda trevligheter och till middag var det tre rätters. Så fruktansvärt gott. Första kvällen gjorde jag dock misstaget att inte förstå att soppan som serverades bara var förrätt så jag åt glatt tre skålar med soppa och bröd till för att sen till min förtvivlan få in själva huvudrätten, stor i maten som man är kunde man ändå trycka i sig lite mer mat J.

Tältningen: varje natt sov vi i tält, med upptrappande risk. Första natten sov vi på en inhägnat område i en by så det var ju inte så farligt. När gryningen dagades var det typ som att vara hemma i Makongo. Tuppar som gal och mosken som ropar ut till morgonbön. Natt två sov vi på kanten till Ngorongoro crater. En stor öppen plats med lite elefantspillning här och där. Här skulle man inte bli förvånad om elefanterna eller bufflarna gick förbi mitt i natten. Vi avrådes att ha mat i tältet för det kunde locka till sig djur. Kan på en gång säga att jag inte sov så mycket den natten eftersom jag hörde på tok för många djur, var nervös över att jag hade kex i väskan m.m. Har på tok för livlig fantasi för mitt eget bästa. Inte gjorde det bättre av att det var svinkallt. Sov med underställ, t-shirt, reselakan, sovsäck och en maasaifilt. Dag tre var temperaturen behagligare men nu ökades risken ytterligare genom att nu tältade vi mitt i vildmarken och UTAN vakter (det fanns det natten innan) eftersom det var lågsäsong. Nu kan vi tala om att vara ett med i naturen. Där låg vi under ett stort träd och somnade till grodornas kväckande, syrsornas knidande  och till nåt djur som knagde på trädet och släppte bark på tältet. Jag är ganska säker på att det gick förbi zebror mitt i natten eftersom jag hörde hovklapper. (När vi hade lunch där dagen efter så kunde vi på ena sidan se elefanter vandra, andra sidan giraffer, strutsar, antilooper, apor... så ni förstår hur mitt i naturen vi var).

Tältplats 1: tryggt vid en pool och typ vandrarhem

Tältplats 2: Ngorongoro

Tältplats 3: mitt i vildmarken...

Parkerna: Måndag var det Lake Manyara, en ganska liten nationalpark som ni kanske består av en sjö. Men eftersom ovanligt mycket torka i år så hade sjön grymt rejält så man såg inte så mycket av den. Parken är känd för flamingos, elefanter (en till storleken mindre art) och träklättrande lejon. Vi såg det mesta förutom några träklättrande lejon. Fåglar, ödlor, giraffer, gnuer, strutsar, vårtsvin, elefanter, flamingos, flodhästar, mangoos, apor... Lake Manyara hade ganska mycket grönska och träd, förutom de delarna som varit sjö där det nu snarare ger en känsla av öken. I slutet av turen kom regnet, och vilket regnväder sen!

En mkt stor ödla

Babianer

Hjort in action

Coolt träd som jag glömt bort namnet på

Thomson gaseller och gnuer


"vår jeep" och regnvädret i horisonten

 

Tisdagen drog vi till Ngorongoro crater. Det är egentligen inte en national park utan snarare ”conservation area” eftersom i en nationalpark får inga människor bo men i Ngorongoro bor maasaierna och brukar jorden med sina boskap. Vi åkte till den största kratern (området består av tre stycken kratrar plus en bit annat land), som ligger på ungefär 2000 m över havet. Här såg vi big five (elefant, buffel, lejon, leopard, noshörning) förutom leoparden men vi såg geopard istället så man kan säga att vi såg royal big five eftersom geoparden faktiskt är ovanligare. Man kan säga att vi hade ganska mycket röta för man brukar tydligen inte få se så mycket olika djur som vi. Noshörningen t.ex. ska man ha riktig röta att ens få se och vi såg fem stycken, visserligen på håll men vi har sett dem. Förutom royal big five så var det zebror, örnar, flamingos, hyenor, shakaler, flodhästar, gnuer, strutsar etc. Vi fick också se lite action då en stork attackerade flamingos, fångade en och åt upp den. Vi såg även en örn sitta och äta på nån köttbit. Även här kom regnvädret i slutet. Det var otroligt häftiga väderfenomen och vyer som utspelade sig.

Herr och fru örn

Familjen vårtsvin

Mamma och barn Noshörning

Flodhäst-fajt

hyena

Regnvädret jagar oss...

gnu

Geoparden =)

Herr Buffel

Onsdag så åkte vi till en av de mindre kratrarna och vandrade uppför randen. Ska säga att det var mycket tungt eftersom luften var så tunn på syre. Samtidigt som man stretar där för att komma uppåt så svischar en maasai förbi på kvicka ben. Det roliga var att förutom sin tradionella tygstycken till klädnad hade dom anammat lite moderniteter som gummistövlar och paraply. Väl uppe kunde vi blicka ut över den lilla kratern och det var helt storslaget och luften var så ren och frisk. Mycket fridfullt att sitta och komplettera en stund, tittandes på maasaierna som slog gräs och vallade sina kor.

På eftermiddagen så for vi till Tarangire national park. Där hann vi åka typ 50 meter in i nationalparken då en herrans massa elefanter kom strövandes och dom var bra mycket större än de vi hade sett i Lake Manyara. Efter ytterligare en kvart såg vi en lejonmamma som sov fridfullt med tre lejonungar skuttandes omkring henne. Middagen intogs vid en campplatsen där vi skulle sova. Eftersom det inte fanns någon el så åt vi i skenet av en oljelampa. Tyvärr drog ljuset till sig en sjukt mycket skalbaggar. Sjukt mycket är ingen underdrift, så vi var tvungen att flytta lampan från bordet för och jag var tvungen att sitta under min maasaifilt för att de inte skulle dras till mitt ljusa hår och ljusa fleecetröja. Trots alla dessa åtgärder var man ändå tvungen att inspektera maten innan man stoppade den i munnen för att inte få i sig en liten skalbagge.

En av de mindre Ngorogoro crater

Elfanterna i Tarangire

Lejonbebisar

Ödesmättad stämning gav dessa storkar i ett träd

Torsdagen och den sista dagen på safarin. Trots att vi fått höra att Tarangire ska vara så bra så såg vi inte så mycket av alla de djuren som parken har att erbjuda. Ok, vi såg en hel del djur, men eftersom vi sett zebror, gnuer, giraffer tidigare var det inte lika wahoo längre. Hade det här varit den första turen vi gjorde hade vi varit lite mer begaistrade tror jag. Bäst den här dagen var nog de två giraffbarnen och antilooperna som kom hoppande i full fart.

Lejonmamman

Sötaste giraff-barnen

Sen var det avfärd tillbaka till Arusha. Och om Arusha tänker jag nog bara säga att staden är för stor för att  vara mysig och för liten för att vara stad och för mycket turister som drar till sig folk som inte kan bete sig. Bussfärden hem till Dar es Salaam är inte så mycket att berätta om så nu får ni vänta till nästa inlägg om Zanzibar.

Halla!

Nu blir det radiotystnad i ungefar tva veckor for jag och Ida (m malaria) drar pa semester!

Hepp pa er!

Att två flätade mzungo-huvuden kunde skapa så mycket uppmärksamhet. Vem har inte kommenterat våra flätor. Dagen började med att mama Mushi tyckte vi var fina och sen skrek hon efter oss att hennes pappa, den gamle gubben gillade våra flätor. Sen har det bara fortsatt städerskorna har kommit springande när de hört nyheten om de flätade vitingarna, folk som kommer fram om känner, säger att de gillar våra flätor. Nancy kunde inte hålla tillbaka sin förtjusning utan skrek lite glatt när hon såg oss. Fred sa att vi såg bra ut, som Alicia Keys eller fotomodell. Tar det som att Ida är Alicia Keys (det är faktiskt lite likt) och jag är fotomodellen. Så mycket uppmärksamhet för flätor. Det här var helt klart vägen till tanzanianernas hjärta. Men det var tur att vi inte gjorde flätorna innan vi vant oss vid uppmärksamhet, för brukar vi få uppmärksamhet i vanliga fall så har det helt klart höjts ett rejält snäpp.

 

Trodde William försökte ta igen som handledare, men det var ju fel för han hade typ glömt bort att vi skulle träffas idag och diskutera lite resultat. Men icke. Så bra att jag ”stressade” igår för att göra klart kurvorna till idag.

 

När vi kom till labbet idag så var stod labbet på vädring och ingen var där. Gissa varför? Hehe för mina provor som hade varit i ugnen över natten hade tydligen spridit en ”underbar” doft. Sen kom Rama och sprutade lite doftspray. Jaja vad gör man inte för vetenskapen.

 

Var till sjukhuset idag och kollade upp att malarian var borta. Det var den. Fick dock en liten bastning av läkaren för att jag har väntat med att kolla upp det. Däremot så hade den schweiziska tjejen malaria, men bara en etta.

 

När vi kom hem idag så var det psalmmöte i trädgården medan mosken brevid sjöng en man och en barnkör till rytmerna av trummorna. Måste säga att mosken vann, sångtävlingen. Själv när jag började sjunga så började hunden yla. Just snyggt.

 

Börjar komma på riktig semesterhumör. Ida tycker jag är lite konstig så hon säger till alla att jag som typisk svensk börjar leva upp inför semestern, pratar mer och studsar runt.

 

Höll på att glömma. Såg en kille idag som liknade han som var in och snodde Iphonen så jag sa det till Mr Ndimbo som förstod vem jag menade eftersom han också tyckt att den killen verkat mysko. Han har ju en t-shirt som dom som städar och gör andra sysslor har, men han brukar normalt sett inte arbeta i närheten av labbet. Så precis innan vi skulle gå för dagen så drog Mr Ndimbo in den killen och två andra killar för att höra vad dom haft för sig i måndags samtidigt som jag skulle tjuvkika lite. Tyckte allt var mycket obehagligt för jag vill ju inte peka ut nån oskyldig. För hur säker kan jag vara att jag minns rätt. Om jag pekar ut fel kille vill jag ju heller inte bli stämplad av alla arbetarna att jag är mzungon som sätter dit folk. Men han hade helt klart betett sig mystiskt och uppgav konstiga uppgifter. Mr Ndimbo skulle ta hjälp av polisen imorgon, eftersom dom har ”metoder som får människor att prata”... Nästa gång jag blir vittne till något tänker jag inte göra min plikt. Känns ju som det är mest obehag.

Om man ska åka på safari och betala i cash så behöver man ta ut en hel del pengar. Det här är över 1 miljon. Jag är miljonär, prisa den konstiga valutan.

 

Nu har vi fått håret flätat både jag och Ida. Vi ser så stenhårda ut. Tuffa brudar i Makongo KK.

 

Annars har dagen varit ok. Avvecklat omgång 1 av mitt projekt. Vilket innebar att jag efter lunch, svettandes som en gnu, gråttade runt i fem av mina reaktorer för att samla prover. Det luktar ju mer eller mindre spya, samtidgt som man inte vill kladda allt för mycket. Hade på min labbrock, engångshandskar plus gummihandskar så ni må tro att det var varmt. Insåg själv hur mycket jag svettades när det började droppa från håret. Men en sån duktig tjej som jag fixar biffen.

 

Hade möte med William på eftermiddagen. Gick ok, han vred till det så att mina förslag verkade komma från Minsa (hell no), fick mig att göra lite kurvor till imorgon, vilket kändes ok att en handledare ska kräva. Han verkade lägga till charmsidan på och ta igen alla förlorade år av dåligt handledarskap och var stundtals nästan trevlig. Han har iallafall fått fram att Ida är mer pratsam än jag, men han fick svaret att om han lär känna mig kan jag faan snacka mer, eftersom jag är typisk svensk. Sen pratade vi lite om olika kulturer hit och dit.

 

Fick igen lite från alla tiggande vakter. Idag när jag hade hämtat mina prover och skulle lämna tillbaka nycklarna så hade två vakter gjort upp en eld varöver de hade en gryta som bubblande förnöjsamt. De frågade om jag ville ha mat. Dessvärre så hade jag redan ätit, attans också.

 

Hem färdades vi en skolbuss, med ett gäng skrikande barn omkring oss. Mycket spännande.

 

Två dagar kvar i skolan sen är det seeeeeeeeeeeeeeeeemester! Wohoooooo! Jag ska få vara turist och vara en mzungo i mängden!

Avveckling av projektet

Fördriver tid i labbet, verkar vara viktigare än jag är i mina byxor som jag sytt själv

Nää jag har ingen aning om vad jag håller på med...

Labb-Hanna in action med de illastinkande proverna

Nämen har Hannas huvud blivit alldeles inflätat?!

Kan man se hårdare ut... :P

Vad är det med mig som gör att så många vakter tigger pengar av mig? Imorse när jag vandrade från Research site hör jag ”Hey sister, I want to talk with you!”. Trodde i min enfald att något allvarligt som hade hänt, men nä, då ska dom som vanligt ha pengar av mig. Ida däremot vill dom vara vän med, så vad i min uppenbarelse drar till sig detta tiggeri? Ser jag rik ut, eller kanske för snäll? Nåt märkligt är det iallafall.

 

Toaletten vid labsalen är lite speciell att gå på. Damernas (har av helt naturliga anledningar aldrig besökt herrarnas) består av två toaletter varav den ena har en dörr som inte går att stänga och den andra har ingen dörr. Spola gör man om det går annars får man ta en skopa vatten från en stor hink som står vid dörren. Golvet är alltid konstant blöt. Det finns ingen lampa så man får göra allt i mörker, eller om ögonen vant sig i dunkel. Dessutom ligger toaletten precis utanför fikarummet och jag lovar er man hör vad man gör på toaletten, så ett toalettbesök innebär att hitta i mörker, försöka undvika att nuda saker och inte skvala för mycket så man vågar gå ut och förbi alla människor som sitter och fikar.

 

Jag var med om en för mig lite olustigare händelse idag. Som jag berättade igår så blev labchefen bestulen på sin Iphone. Vakterna hade idag tagit fast en kille som de misstänkte var den skyldige så därför kom labchefen och frågade mig om jag kunde komma och glutta lite på kille och säga ja eller nej, eftersom jag nog hade sett den skyldige igår. Så jag följde med bort till en vakthydda där en tanig typ 12-årig kille satt och darrade på golvet, inte långt från tårarna. Tyckte inte alls det liknade killen igår, så jag sa nej. En av vakterna gav killen en örfil när pojken blev lite uppstudsig över mitt svar. Jag tror inte det var just den här pojken som tog mobilen, men han var nog inte helt oskyldig ändå, eftersom han hade uppgett att han gick på grundskolan som ligger på campus-området men han kunde inte namnge någon av lärarna där. Tror alla blev lite besvikna när jag sa nej, dom ville så gärna hitta en skyldig. Jag blir också lite förvirrad så här i efterhand, tänk om jag mindes fel... Labchefen, Mr Ndimbo, är en skön lirare. Trots att han har blivit bestulen går han runt och trallar. När vi gick tillbaka från vakthyddan till labbet så pratade han ena stunden allvarligt om vidden att hitta den skyldige och i nästan stund snackar han glatt om gödsling och illaluktande gödsel. Senare på dagen när jag står och lyssnar på Nancy och inte hör att han pratar med mig så kastar han en papperstuss på mig för att påkalla min uppmärksamhet. Och då vill han bara kolla om jag har ätit lunch eller inte. Den här mannen är säkert närmare 50.

 

Minsa gillade för övrigt de förbättringar jag har tänkt att göra med mitt projekt. Däremot ska jag inte lägga till mer slam.

 

Man kan kalla Ida och mig för daladalaprinsessor. Vi fixar biffen trots trafikstockningar, tar genvägar för att komma på rätt buss men slippa köerna, hoppar av innan busshållplatsen för att vi stått stilla för länge. Äh, vi är ju som infödda här. Däremot att ta sig in genom fönster har vi inte kommit till än, eller alla-på-en-gång-tränga-sig-in-bussen.

 

Dom börjar lära sig nu att Ida och jag ska ha kaffe på eftermiddagen (när ingen annan skulle ens fundera på kaffe), men dom är fortfarande chockade över att vi inte använder socker. Städerskan, Sue, sa förresten att jag hade fina kläder på mig idag J.

 

Det här med att lista ut ålder går långsamt framåt. Tjuvgluttade på Minsas passkopia på hennes kontor och såg att hon var född 1977, lyckades lura ut att Fred är 28, men hur gammal Rama är fortfarande den stora gåtan. Ska vi nånsin våga fråga?

Följande text kan innehålla ofullständiga meningar och konstig grammatik på grund av extrem trötthet, läsning sker därför på egen risk.

 

Natten till idag var märklig så märklig. Vi gick ju och la oss till strömavbrott så vi somnade utan fläkt. Jag kan berätta att utan fläkt är det varmt att försöka somna i sin säng inuti myggnätet. Vaknade upp så där vid halv två, mycket vilsen, inser att man kanske ska gå på den där toaletten iallafall. Man vill inte gå på toaletten mitt i natten för det är lite av ett projekt. Man måste tråckla sig ur myggnätet, detta i vetskapen att man då också måste fixa till det innan man lägger sig igen. Man måste få fram en ficklampa för att kunna hitta vägen till toaletten. Iallafall så bestämmer jag mig för att det här projektet är helt klart värt för annars skulle jag aldrig kunna somna om igen, eftersom fläkten fortfarande inte verkade vara igång. Stapplar upp och inser att det lyser i köket men svagt. Strömmen har då tydligen kommit tillbaka men bara delvis. Så fläkten var tydligen på men snurrade så långsamt att det inte märktes in till mig bakom myggnät. Det var en förjäklig natt. Sov dåligt, det var varmt, det blev konstigt med den svaga strömmen. Mosken som skrek vid femtiden. Detta satte sina spår på resten av dagen för Ida och jag var så trötta och trötta. Vi spårade i slutet av dagen på labbet, men det var iallafall roligt. Man blir så konstig när man är trött och man har lätt för att skratta.

 

Trots tröttheten vågade jag mig på att själv åka in till centrum på förmiddagen och avlägga ett besök på Immigration office. Intressant upplevelse när jag väl hittade byggnaden. Det var fullt med människor, jag har fortfarande ingen aning om hur kösystemet fungerade. Efter att ha stått och sett dum ut bestämde jag mig för att fråga i en slumpvist vald lucka. Satsade på ”VISA och Passport (a & (b” och blev pekad åt luckan till höger där en man i kaftan-liknande klädsel samtidigt sulade in världens hög med papper och pass. Men han pekade snällt att jag kunde gå före om jag ville. Försökte få fram att  jag ville ha ett uppehållstillstånd klass c. Mannen i luckan såg frågande ut, men som tur var så kom den västerländska mannen som stod där och hängde, till undsättning, genom att snabbt och vant säga det jag ville ha på swahili. Så jag fick mina papper och kunde sätta mig på en daladala och sova fint vägen tillbaka. Försökt hitta människor med auktoritet på skolan som kan stämpla men nej, däremot lyckades jag fixa passfoton på mig själv. Ser galen och arg ut, men äsch.

 

När jag var inne hos sekreterarens kontor och kopierade uppehållsansökan-pappret såg jag att William tittade in. Han ryggade till när han såg mig och vände sedan snabbt i dörren och gick. Just snyggt av en handledare att vara rädd för lilla mig. Tur för honom kom han sen till labbet för att iallafall göra ett försök att vara en handledare. Efter att ha beklagat sig i fem minuter över hur mycket han har att göra så kunde jag få en tid hos honom på onsdag.

 

Lab-chefen blev bestulen på sin Iphone idag på labbet. Och jag såg nog killen som tog den. För Rama (labassistenten) och jag beskrev exakt samma kille. Det är så många som springer på labbet så man reagerar inte när nån kikar in som killen gjorde.

 

Mycket hände idag, sprutade ju hydroxid-lösning på mig själv på morgonen också, men vi har ta mig tusan fortfarande inte vågat fråga Rama hur gammal han är.

 

Hipp hurra till bror på sin stora bemärkelsedag!!!!!!!!!!!!

Alltid bra att spara på uppdruckna vattenflaskor. Man vet aldrig när de kan komma att behövas i ett experimetn..

Jag gjorde det igen! Matchade kläderna till pH-stripsen.

Söndag är en dag för kyrkan i Tanzania, men förtappade människor som jag och Ida är söndag snarare en dag för stranden. En och en halv timma efter att vi lämnade hemmet, och då var vi förbi mina experiment och mätta vattenvolymer också, slängde vi oss på solstolarna. Vi hade lite tur i oturen och var tvungen att betala för söndagserbjudandet som dom hade på White Sands hotel. Vi var nämligen tvugna att betala för paketet – solstol och buffe. Buffen visade sig vara väldigt god och det fanns mycket vegetariskt att välja på. Det godaste på min tallrik var dock grillspettet. Jag har inte ätit nötkött sen mitten av september ungefär, så detta vällagade grillspett var ett himmelrike för mina smaklökar. Tyvärr kan jag inte riktigt inta samma mängder mat som i Sverige, så jag kunde inte riktigt göra mig rättfärdig på den där buffen. Men jag lyckades pressa i mig lite efterrätt också. Även om fruktsalladen faktiskt inte var så god som den jag brukar äta i mitt hus uppe på Makongo KK [kaykay]. Det var en lat dag i solen, med en del underhållning. Eftersom det var söndag så  hade de ett band som lirade och sen kom det en grupp akrobater som dansade och utförde konster. Det roliga med bandet var att när jag och Ida skulle gå förbi för att äta så sa ena killen ”Ey mzungos, mambo?” (Hey viting, läget?) och trodde att han kunde göra med oss. Men Ida svarade ”Poa!” (lugnt/coolt), och jag drog till med ett ”Habari za kasi?” (hur går det på jobbet?). Ha! Chockad kunde han bli för att vi svängde på swahili så både han och några andra i bandet svarade väldigt glatt att livet var bra.

 

Från hotellet till daladalan tog vi en bajaj, halvvägs hoppar ett finklätt par också på. Och fy tusan vad dom luktade gott. Jag satt och sniffade och njöt av nyduschade och rena människor. På vägen fick vi dessutom se en märklig syn. En maasai kom cyklade på en väldigt modern cykel. Där cyklade han med sina tygstycken fladdrande bakom sig, som om inget hade hänt. Det blir så konstigt när någon så tradionellt klädd sitter på något så modernt. I daladalan satt jag brevid en mamma med en liten son. Han var väldigt blyg för mig. Tittade på mig och sen gömde han sig generat i sin mammas knä, och så tittade han och så gömde han sig osv. Jag log mitt bredaste leende och så blev han ännu mer generad. Den där konstiga vitingen...

 

Hemma så tog vi oss en snabbdusch och sen begav vi oss hem till Nancy för en liten fika. Vi hade först tänkt att ta på oss kanga, men så fick jag för mig att dom kanske var söndagsfina fortfarande efter kyrkan. Men vem sitter på sin veranda med bara ett tygstycke lindat runt överkroppen om inte Nancy. Så vi hade gott kunnat ta på oss kangas. Vi skulle komma över på en liten fika. Tror ni att den var liten? Först var det banangryta, ärtröra och spenatröra. Efter det fick vi äntligen kaffe men med det följde även tilltugg i form av sötare bröd som är typ friterade. Mätta som vi var efter buffen åt ändå glatt. Sen satt vi där på verandan tills myggen började äta på mig, då blev jag inskickad och satt ensam i en fotölj tills Ida också kom in, och sedan också Nancys yngsta son, Tanzanias störste man. 23 år men så stor så stor och en brummande stämma. Så vi satt i deras vardagsrum och kollade på TV, snackade och bara hängde. Ni anar inte vad skönt det var att få sitta i ett hemtrevlig hem, slötitta på TV och bara hänga. Hänga, så underskattat. Nancys yngste son, som vi inte riktigt vet namnet på, pratar bra engelska till skillnad från kusinen som också verkar bo där. Man fattar inte ett jota när kusinen pratar. Sonen däremot pratar bra engelska, enda problemet är dock att han har så brummande röst att det är det som gör det svårt att höra vad han säger.

 

Kyrkan är verkligen en viktig del i tanzanianernas liv. De går inte ut och träffar folk som man gör i Sverige så veckans stora sociala aktivitet är kyrkan. Det är där man träffas och snackar skit eller hur man nu socialiserar på tanzanianskt vis. Vi ska på följa med Nancy nån söndag. Det ska bli väldigt intressant.

 

I natt vaknade jag förresten halv två på natten och var klarvaken, tyckte verkligen att det var färdigsovit. Men lyckades efter ett tag somna om för att vid fem väckas av mosken. I vanliga fall brukar man bara somna om men imorse malde böneutroparen på, och det var inget vanliga hummande utan ett långt seriöst prat. Och han forsatte och fortsatte och ville aldrig sluta. Antingen måste nåt allvarligt ha hänt i deras muslimska församling så ett förmanande tal behövdes, eller så var det en ny imam som behövde sina 15 minutes of fame och därför aldrig vile sluta. Störa stackars vitingarna sådär en söndagsmorgon...

 

Förresten nr 2 så har vi inte, vad jag kan minnas iallafall, haft något strömavbrott hemma den här veckan. Vilket jag hoppas, peppar peppar ta i trä, fortsätter. Tidigare veckan var det mer regen än undantag att vi hade strömavbrott vid halv åtta på kvällen, och ibland även på morgonen. Fint nu gick strömmen, bara för att man hade skrivit sådär. Lämpligtvis satt jag också på toan med konstig mage. Mycket lämpligt att göra sina toalettbestyr i totalmörker...

Så jobbigt jag har det...

Stranden

Poolen

Buffe-mat, kött och potatis smakar väldigt gott när det var längesen man åt det senast...

Jag på stranden... man blir för jäkla dålig på bild så det är pinsamt att man knappt vågar visa, än mindre om man vågar visa sig utanför dörren om det är så här man ser ut...