Att två flätade mzungo-huvuden kunde skapa så mycket uppmärksamhet. Vem har inte kommenterat våra flätor. Dagen började med att mama Mushi tyckte vi var fina och sen skrek hon efter oss att hennes pappa, den gamle gubben gillade våra flätor. Sen har det bara fortsatt städerskorna har kommit springande när de hört nyheten om de flätade vitingarna, folk som kommer fram om känner, säger att de gillar våra flätor. Nancy kunde inte hålla tillbaka sin förtjusning utan skrek lite glatt när hon såg oss. Fred sa att vi såg bra ut, som Alicia Keys eller fotomodell. Tar det som att Ida är Alicia Keys (det är faktiskt lite likt) och jag är fotomodellen. Så mycket uppmärksamhet för flätor. Det här var helt klart vägen till tanzanianernas hjärta. Men det var tur att vi inte gjorde flätorna innan vi vant oss vid uppmärksamhet, för brukar vi få uppmärksamhet i vanliga fall så har det helt klart höjts ett rejält snäpp.

Trodde William försökte ta igen som handledare, men det var ju fel för han hade typ glömt bort att vi skulle träffas idag och diskutera lite resultat. Men icke. Så bra att jag ”stressade” igår för att göra klart kurvorna till idag.

När vi kom till labbet idag så var stod labbet på vädring och ingen var där. Gissa varför? Hehe för mina provor som hade varit i ugnen över natten hade tydligen spridit en ”underbar” doft. Sen kom Rama och sprutade lite doftspray. Jaja vad gör man inte för vetenskapen.

Var till sjukhuset idag och kollade upp att malarian var borta. Det var den. Fick dock en liten bastning av läkaren för att jag har väntat med att kolla upp det. Däremot så hade den schweiziska tjejen malaria, men bara en etta.

När vi kom hem idag så var det psalmmöte i trädgården medan mosken brevid sjöng en man och en barnkör till rytmerna av trummorna. Måste säga att mosken vann, sångtävlingen. Själv när jag började sjunga så började hunden yla. Just snyggt.

Börjar komma på riktig semesterhumör. Ida tycker jag är lite konstig så hon säger till alla att jag som typisk svensk börjar leva upp inför semestern, pratar mer och studsar runt.

Höll på att glömma. Såg en kille idag som liknade han som var in och snodde Iphonen så jag sa det till Mr Ndimbo som förstod vem jag menade eftersom han också tyckt att den killen verkat mysko. Han har ju en t-shirt som dom som städar och gör andra sysslor har, men han brukar normalt sett inte arbeta i närheten av labbet. Så precis innan vi skulle gå för dagen så drog Mr Ndimbo in den killen och två andra killar för att höra vad dom haft för sig i måndags samtidigt som jag skulle tjuvkika lite. Tyckte allt var mycket obehagligt för jag vill ju inte peka ut nån oskyldig. För hur säker kan jag vara att jag minns rätt. Om jag pekar ut fel kille vill jag ju heller inte bli stämplad av alla arbetarna att jag är mzungon som sätter dit folk. Men han hade helt klart betett sig mystiskt och uppgav konstiga uppgifter. Mr Ndimbo skulle ta hjälp av polisen imorgon, eftersom dom har ”metoder som får människor att prata”... Nästa gång jag blir vittne till något tänker jag inte göra min plikt. Känns ju som det är mest obehag.

Om man ska åka på safari och betala i cash så behöver man ta ut en hel del pengar. Det här är över 1 miljon. Jag är miljonär, prisa den konstiga valutan.

Nu har vi fått håret flätat både jag och Ida. Vi ser så stenhårda ut. Tuffa brudar i Makongo KK.

Annars har dagen varit ok. Avvecklat omgång 1 av mitt projekt. Vilket innebar att jag efter lunch, svettandes som en gnu, gråttade runt i fem av mina reaktorer för att samla prover. Det luktar ju mer eller mindre spya, samtidgt som man inte vill kladda allt för mycket. Hade på min labbrock, engångshandskar plus gummihandskar så ni må tro att det var varmt. Insåg själv hur mycket jag svettades när det började droppa från håret. Men en sån duktig tjej som jag fixar biffen.

Hade möte med William på eftermiddagen. Gick ok, han vred till det så att mina förslag verkade komma från Minsa (hell no), fick mig att göra lite kurvor till imorgon, vilket kändes ok att en handledare ska kräva. Han verkade lägga till charmsidan på och ta igen alla förlorade år av dåligt handledarskap och var stundtals nästan trevlig. Han har iallafall fått fram att Ida är mer pratsam än jag, men han fick svaret att om han lär känna mig kan jag faan snacka mer, eftersom jag är typisk svensk. Sen pratade vi lite om olika kulturer hit och dit.

Fick igen lite från alla tiggande vakter. Idag när jag hade hämtat mina prover och skulle lämna tillbaka nycklarna så hade två vakter gjort upp en eld varöver de hade en gryta som bubblande förnöjsamt. De frågade om jag ville ha mat. Dessvärre så hade jag redan ätit, attans också.

Hem färdades vi en skolbuss, med ett gäng skrikande barn omkring oss. Mycket spännande.

Två dagar kvar i skolan sen är det seeeeeeeeeeeeeeeeemester! Wohoooooo! Jag ska få vara turist och vara en mzungo i mängden!

Avveckling av projektet

Fördriver tid i labbet, verkar vara viktigare än jag är i mina byxor som jag sytt själv

Nää jag har ingen aning om vad jag håller på med...

Labb-Hanna in action med de illastinkande proverna

Nämen har Hannas huvud blivit alldeles inflätat?!

Kan man se hårdare ut... :P

Vad är det med mig som gör att så många vakter tigger pengar av mig? Imorse när jag vandrade från Research site hör jag ”Hey sister, I want to talk with you!”. Trodde i min enfald att något allvarligt som hade hänt, men nä, då ska dom som vanligt ha pengar av mig. Ida däremot vill dom vara vän med, så vad i min uppenbarelse drar till sig detta tiggeri? Ser jag rik ut, eller kanske för snäll? Nåt märkligt är det iallafall.

Toaletten vid labsalen är lite speciell att gå på. Damernas (har av helt naturliga anledningar aldrig besökt herrarnas) består av två toaletter varav den ena har en dörr som inte går att stänga och den andra har ingen dörr. Spola gör man om det går annars får man ta en skopa vatten från en stor hink som står vid dörren. Golvet är alltid konstant blöt. Det finns ingen lampa så man får göra allt i mörker, eller om ögonen vant sig i dunkel. Dessutom ligger toaletten precis utanför fikarummet och jag lovar er man hör vad man gör på toaletten, så ett toalettbesök innebär att hitta i mörker, försöka undvika att nuda saker och inte skvala för mycket så man vågar gå ut och förbi alla människor som sitter och fikar.

Jag var med om en för mig lite olustigare händelse idag. Som jag berättade igår så blev labchefen bestulen på sin Iphone. Vakterna hade idag tagit fast en kille som de misstänkte var den skyldige så därför kom labchefen och frågade mig om jag kunde komma och glutta lite på kille och säga ja eller nej, eftersom jag nog hade sett den skyldige igår. Så jag följde med bort till en vakthydda där en tanig typ 12-årig kille satt och darrade på golvet, inte långt från tårarna. Tyckte inte alls det liknade killen igår, så jag sa nej. En av vakterna gav killen en örfil när pojken blev lite uppstudsig över mitt svar. Jag tror inte det var just den här pojken som tog mobilen, men han var nog inte helt oskyldig ändå, eftersom han hade uppgett att han gick på grundskolan som ligger på campus-området men han kunde inte namnge någon av lärarna där. Tror alla blev lite besvikna när jag sa nej, dom ville så gärna hitta en skyldig. Jag blir också lite förvirrad så här i efterhand, tänk om jag mindes fel... Labchefen, Mr Ndimbo, är en skön lirare. Trots att han har blivit bestulen går han runt och trallar. När vi gick tillbaka från vakthyddan till labbet så pratade han ena stunden allvarligt om vidden att hitta den skyldige och i nästan stund snackar han glatt om gödsling och illaluktande gödsel. Senare på dagen när jag står och lyssnar på Nancy och inte hör att han pratar med mig så kastar han en papperstuss på mig för att påkalla min uppmärksamhet. Och då vill han bara kolla om jag har ätit lunch eller inte. Den här mannen är säkert närmare 50.

Minsa gillade för övrigt de förbättringar jag har tänkt att göra med mitt projekt. Däremot ska jag inte lägga till mer slam.

Man kan kalla Ida och mig för daladalaprinsessor. Vi fixar biffen trots trafikstockningar, tar genvägar för att komma på rätt buss men slippa köerna, hoppar av innan busshållplatsen för att vi stått stilla för länge. Äh, vi är ju som infödda här. Däremot att ta sig in genom fönster har vi inte kommit till än, eller alla-på-en-gång-tränga-sig-in-bussen.

Dom börjar lära sig nu att Ida och jag ska ha kaffe på eftermiddagen (när ingen annan skulle ens fundera på kaffe), men dom är fortfarande chockade över att vi inte använder socker. Städerskan, Sue, sa förresten att jag hade fina kläder på mig idag J.

Det här med att lista ut ålder går långsamt framåt. Tjuvgluttade på Minsas passkopia på hennes kontor och såg att hon var född 1977, lyckades lura ut att Fred är 28, men hur gammal Rama är fortfarande den stora gåtan. Ska vi nånsin våga fråga?

Följande text kan innehålla ofullständiga meningar och konstig grammatik på grund av extrem trötthet, läsning sker därför på egen risk.

Natten till idag var märklig så märklig. Vi gick ju och la oss till strömavbrott så vi somnade utan fläkt. Jag kan berätta att utan fläkt är det varmt att försöka somna i sin säng inuti myggnätet. Vaknade upp så där vid halv två, mycket vilsen, inser att man kanske ska gå på den där toaletten iallafall. Man vill inte gå på toaletten mitt i natten för det är lite av ett projekt. Man måste tråckla sig ur myggnätet, detta i vetskapen att man då också måste fixa till det innan man lägger sig igen. Man måste få fram en ficklampa för att kunna hitta vägen till toaletten. Iallafall så bestämmer jag mig för att det här projektet är helt klart värt för annars skulle jag aldrig kunna somna om igen, eftersom fläkten fortfarande inte verkade vara igång. Stapplar upp och inser att det lyser i köket men svagt. Strömmen har då tydligen kommit tillbaka men bara delvis. Så fläkten var tydligen på men snurrade så långsamt att det inte märktes in till mig bakom myggnät. Det var en förjäklig natt. Sov dåligt, det var varmt, det blev konstigt med den svaga strömmen. Mosken som skrek vid femtiden. Detta satte sina spår på resten av dagen för Ida och jag var så trötta och trötta. Vi spårade i slutet av dagen på labbet, men det var iallafall roligt. Man blir så konstig när man är trött och man har lätt för att skratta.

Trots tröttheten vågade jag mig på att själv åka in till centrum på förmiddagen och avlägga ett besök på Immigration office. Intressant upplevelse när jag väl hittade byggnaden. Det var fullt med människor, jag har fortfarande ingen aning om hur kösystemet fungerade. Efter att ha stått och sett dum ut bestämde jag mig för att fråga i en slumpvist vald lucka. Satsade på ”VISA och Passport (a & (b” och blev pekad åt luckan till höger där en man i kaftan-liknande klädsel samtidigt sulade in världens hög med papper och pass. Men han pekade snällt att jag kunde gå före om jag ville. Försökte få fram att  jag ville ha ett uppehållstillstånd klass c. Mannen i luckan såg frågande ut, men som tur var så kom den västerländska mannen som stod där och hängde, till undsättning, genom att snabbt och vant säga det jag ville ha på swahili. Så jag fick mina papper och kunde sätta mig på en daladala och sova fint vägen tillbaka. Försökt hitta människor med auktoritet på skolan som kan stämpla men nej, däremot lyckades jag fixa passfoton på mig själv. Ser galen och arg ut, men äsch.

När jag var inne hos sekreterarens kontor och kopierade uppehållsansökan-pappret såg jag att William tittade in. Han ryggade till när han såg mig och vände sedan snabbt i dörren och gick. Just snyggt av en handledare att vara rädd för lilla mig. Tur för honom kom han sen till labbet för att iallafall göra ett försök att vara en handledare. Efter att ha beklagat sig i fem minuter över hur mycket han har att göra så kunde jag få en tid hos honom på onsdag.

Lab-chefen blev bestulen på sin Iphone idag på labbet. Och jag såg nog killen som tog den. För Rama (labassistenten) och jag beskrev exakt samma kille. Det är så många som springer på labbet så man reagerar inte när nån kikar in som killen gjorde.

Mycket hände idag, sprutade ju hydroxid-lösning på mig själv på morgonen också, men vi har ta mig tusan fortfarande inte vågat fråga Rama hur gammal han är.

Hipp hurra till bror på sin stora bemärkelsedag!!!!!!!!!!!!

Alltid bra att spara på uppdruckna vattenflaskor. Man vet aldrig när de kan komma att behövas i ett experimetn..

Jag gjorde det igen! Matchade kläderna till pH-stripsen.

Söndag är en dag för kyrkan i Tanzania, men förtappade människor som jag och Ida är söndag snarare en dag för stranden. En och en halv timma efter att vi lämnade hemmet, och då var vi förbi mina experiment och mätta vattenvolymer också, slängde vi oss på solstolarna. Vi hade lite tur i oturen och var tvungen att betala för söndagserbjudandet som dom hade på White Sands hotel. Vi var nämligen tvugna att betala för paketet – solstol och buffe. Buffen visade sig vara väldigt god och det fanns mycket vegetariskt att välja på. Det godaste på min tallrik var dock grillspettet. Jag har inte ätit nötkött sen mitten av september ungefär, så detta vällagade grillspett var ett himmelrike för mina smaklökar. Tyvärr kan jag inte riktigt inta samma mängder mat som i Sverige, så jag kunde inte riktigt göra mig rättfärdig på den där buffen. Men jag lyckades pressa i mig lite efterrätt också. Även om fruktsalladen faktiskt inte var så god som den jag brukar äta i mitt hus uppe på Makongo KK [kaykay]. Det var en lat dag i solen, med en del underhållning. Eftersom det var söndag så  hade de ett band som lirade och sen kom det en grupp akrobater som dansade och utförde konster. Det roliga med bandet var att när jag och Ida skulle gå förbi för att äta så sa ena killen ”Ey mzungos, mambo?” (Hey viting, läget?) och trodde att han kunde göra med oss. Men Ida svarade ”Poa!” (lugnt/coolt), och jag drog till med ett ”Habari za kasi?” (hur går det på jobbet?). Ha! Chockad kunde han bli för att vi svängde på swahili så både han och några andra i bandet svarade väldigt glatt att livet var bra.

Från hotellet till daladalan tog vi en bajaj, halvvägs hoppar ett finklätt par också på. Och fy tusan vad dom luktade gott. Jag satt och sniffade och njöt av nyduschade och rena människor. På vägen fick vi dessutom se en märklig syn. En maasai kom cyklade på en väldigt modern cykel. Där cyklade han med sina tygstycken fladdrande bakom sig, som om inget hade hänt. Det blir så konstigt när någon så tradionellt klädd sitter på något så modernt. I daladalan satt jag brevid en mamma med en liten son. Han var väldigt blyg för mig. Tittade på mig och sen gömde han sig generat i sin mammas knä, och så tittade han och så gömde han sig osv. Jag log mitt bredaste leende och så blev han ännu mer generad. Den där konstiga vitingen...

Hemma så tog vi oss en snabbdusch och sen begav vi oss hem till Nancy för en liten fika. Vi hade först tänkt att ta på oss kanga, men så fick jag för mig att dom kanske var söndagsfina fortfarande efter kyrkan. Men vem sitter på sin veranda med bara ett tygstycke lindat runt överkroppen om inte Nancy. Så vi hade gott kunnat ta på oss kangas. Vi skulle komma över på en liten fika. Tror ni att den var liten? Först var det banangryta, ärtröra och spenatröra. Efter det fick vi äntligen kaffe men med det följde även tilltugg i form av sötare bröd som är typ friterade. Mätta som vi var efter buffen åt ändå glatt. Sen satt vi där på verandan tills myggen började äta på mig, då blev jag inskickad och satt ensam i en fotölj tills Ida också kom in, och sedan också Nancys yngsta son, Tanzanias störste man. 23 år men så stor så stor och en brummande stämma. Så vi satt i deras vardagsrum och kollade på TV, snackade och bara hängde. Ni anar inte vad skönt det var att få sitta i ett hemtrevlig hem, slötitta på TV och bara hänga. Hänga, så underskattat. Nancys yngste son, som vi inte riktigt vet namnet på, pratar bra engelska till skillnad från kusinen som också verkar bo där. Man fattar inte ett jota när kusinen pratar. Sonen däremot pratar bra engelska, enda problemet är dock att han har så brummande röst att det är det som gör det svårt att höra vad han säger.

Kyrkan är verkligen en viktig del i tanzanianernas liv. De går inte ut och träffar folk som man gör i Sverige så veckans stora sociala aktivitet är kyrkan. Det är där man träffas och snackar skit eller hur man nu socialiserar på tanzanianskt vis. Vi ska på följa med Nancy nån söndag. Det ska bli väldigt intressant.

I natt vaknade jag förresten halv två på natten och var klarvaken, tyckte verkligen att det var färdigsovit. Men lyckades efter ett tag somna om för att vid fem väckas av mosken. I vanliga fall brukar man bara somna om men imorse malde böneutroparen på, och det var inget vanliga hummande utan ett långt seriöst prat. Och han forsatte och fortsatte och ville aldrig sluta. Antingen måste nåt allvarligt ha hänt i deras muslimska församling så ett förmanande tal behövdes, eller så var det en ny imam som behövde sina 15 minutes of fame och därför aldrig vile sluta. Störa stackars vitingarna sådär en söndagsmorgon...

Förresten nr 2 så har vi inte, vad jag kan minnas iallafall, haft något strömavbrott hemma den här veckan. Vilket jag hoppas, peppar peppar ta i trä, fortsätter. Tidigare veckan var det mer regen än undantag att vi hade strömavbrott vid halv åtta på kvällen, och ibland även på morgonen. Fint nu gick strömmen, bara för att man hade skrivit sådär. Lämpligtvis satt jag också på toan med konstig mage. Mycket lämpligt att göra sina toalettbestyr i totalmörker...

Så jobbigt jag har det...

Stranden

Poolen

Buffe-mat, kött och potatis smakar väldigt gott när det var längesen man åt det senast...

Jag på stranden... man blir för jäkla dålig på bild så det är pinsamt att man knappt vågar visa, än mindre om man vågar visa sig utanför dörren om det är så här man ser ut...

Imorse vaknade jag till böneutropet klockan fem. Undrade lite va fan han höll på med, förstår dom inte att man vill sova så där tidigt på morgonen, när det är lördag och allt. Vaknade trots konstiga drömmar och böneutrop till bra humör. Lördagen var tänkt att tillägnas till att vara turist. Jag gjorde upp en plan och sen så satte vi oss på daladalan. Det blir lite konstigt när man sitter i en halvtrasig minibuss, omringad av människor med annan kultur, samtidigt som de spelar Michael Jackson, en sådan välbekant låt. Märkte efter ett tag att både jag och tjejen bakom mig satt och nynnade med. Vilken känsla!

På daladalan kände jag redan hungern så Ida började ta tid från ungefär hälften av bussresan på hur lång tid det skulle ta innan jag fick mat i magen. Så efter 38 min intogs indiskt te med mjölk och samosas på den indiska syltan ”Tea Room”, dvs uppdrag 1. Uppdrag 2, inköp av kangas, avklarades av mig, 21 min efter att vi lämnat Tea Room, efter ytterligare 40 min hade jag köpt ytterligare en kangas och en kitenge (större bit tyg som är lite grövre än kanga) samt så hade Ida inhandlat en kanga och tre kitenge. Kul hade vi iallafall på tygmarknaden. Vi gick in och kollade på konstiga små gränder där tyg hängde överallt. Rafiki (vän) hit och rafiki dit, sister/dada hit. Märkligt vad många vänner och systrar/bröder jag har som jag inte visste en aning om att de ens fanns. Efter ytterligare 30 min kunde vi slutföra uppdrag 3, nämligen att hitta masala dosas till Ida. Vilket också fick bli vår lunch. Gott och intressant att äta med händerna. Försökte så gott jag kunde att bara använda höger handen och verka världsvan på indiskt vis, trots att jag aldrig ätit en masala dosas förut. Efter lunchen ansåg vi oss avklarade med den västra delen av city centre och begav oss till den mer norra delen av innerstaden. Där gick vi först på National Museum (uppdrag 4). Priset för utlänning är 6500 TSH medan det är för en tanzanian 1500 TSH. Men dom kan gott behöva dom där extra pengarna, för det var ett mycket spartansk och sparsmakat museum. Roligaste biten var bilderna på människor med örsnibbar som hängde nere vid nyckelbenen pga tunga örhängen.

Uppdrag 5 var Botanical garden och Karimjee Hall. Men den botaniska trädgården såg inte mycket ut till världen så den blev bortprioriterad i värmen. Och vid Karimjee Hall var det uppdukat för ett jättebröllop så vi kikade mest på det genom staketet. Vi gick förbi svenska ambassaden och undrade om vi kunde få en fika där. Tenzing hade tydligen fått kaffe på schweiziska ambassaden. Men det fick bli fika på det flashigaste hotellet i stan, Kempinski. Där avnjöt jag en otroligt god cappuchino och färskpressad apelsinjuice, samt den finaste toaletten jag varit på sen jag kom till Tanzania. Vi kunde i den svala och trendiga inomhusmiljön åter bli människor.

Man kan säga att det försiggick två stora saker i stan idag. Bröllop och fotboll. Galet vad alla daladala-konduktörer var upp i varv pga av fotbollen. Daladalas och allehanda bilar bar flagor beroende på vilka de höll på i derbyt. När vi handlade frukt på marknaden kom det helt plötsligt ett gäng killar springandes, skrikandes med flaggan i högsta hugg. Mitt bland fruktstånden. Lag Simba hade gjort mål.

Näpp, nu ska jag bara lära mig att använda kanga, jag är nog en aningens för smal för plagget, måste linda in mig rätt mycket. Jaja.

Just det glömde att berätta att när vi kom till city centrum och gick i de mer indiska kvarteren så hör jag en kille ropa "sister, sister" och pekar mot min väska. Trodde först att han menade att jag skulle vara rädd om min väska. Men det var det inte. Utan han tyckte jag visade för mycket ben, tydligen så hade väskan dragit upp kjolen lite. Gud så skämmigt, jag visade för mycket ben! och jag hade redan en ganska "kort", eftersom den faktiskt visade knäna redan innan. Gud, så vulgärt.

kanga, kanga och kitenge = dagens inköp av tyg

På kangas står det alltid som små ordspråk. Har inte lyckats översätta dock... Tips på översättning mottages gärna. Pris kan uthämtas vid jul till det vinnande förslaget.

Andra kangas "ordspråk", vi tror att det betyder Jorden är ingen bostad. Typ att man ska vara rädd om jorden och inte ta den förgivit, äsch vad vet jag...

Tar afrikanskheten till en nivå högre genom att bära hink på huvudet. För övrigt ser jag ut som en påskkärring för att jag var tvungen att ta på mig alla tygerna...

Det är lite förvirrat hur man ska bära tygbitarna...

Nu är jag afrikansk om något i min kanga.

Galen african lady

Morgonens största besvikelse var att den coola gasanalyseraren inte kunde analysera min gas. Jag hade för lite gas, så jag kunde inte få ut tillräckligt med gas och tryck för att ge något resultat. Ska prova igen när jag sätter igång nästa laddning om tre veckor och förhoppningsvis kan producera mer gas. Tenzing (har stavat fel tidigare men det är så hon heter, schweiziskan) höjde mitt humör lite grann dock med att fixa ett möte med en biogas-snubbe på Dar es Salaam University. Så jag tog helt enkelt daladalan dit och träffade Kussawi. Han visade mig sitt lite renare labb där han forskar på biogas från fiskrens. Han hade den coolaste gasuppsamlaren. Det var som en ballong som han samlade upp det i, och materialet är det som finns i juiceförpackningar i Sverige. För gissa var han fixade materialet i från? Jo, TetraPak i Sverige, när han var och besökte Lunds universitet. Så kan jag få lika coola gasuppsamlare, näääääää. Men däremot kunde denna trevliga person ge mig lite tips och idéer om hur jag kan göra det bättre. Det var också väldigt roligt att se hur de har de på Dar es Salaam University. Många fler människor.

På eftermiddagen försökte jag jaga rätt på William. Hans satt tydligen i ett ”nöd-möte” men jag lyckades iallafall få honom att han skulle ringa mig när han var klar. Tror ni att han gjorde det. Rätt svar är nej! (och eftersom oddsen var så låga på det så blir det ingen utdelning av vinst). Så jag satt i labbet i 2½ timma och väntade och väntade. Satt på min pall och tittade och tittade på Ida. Insåg att jag de senaste dagarna har matchat pH-stripsen väldigt bra. Haft orange och rosa tröja när Ida mätt sura pH-strips och idag när hon hade basiskt vad har man då på sig? Jo en blå tröja och beiga byxor. Jag är ju så himla matchad jämt till pH-stripsen (se bild nedan).

Frågade Fred om det fanns någon möjlighet att få slam från hans projekt. Och visst fanns det gott om slam att få, bara att ta för sig. I utbyte ska han få låna vårt mobila internet nästa vecka dagtid så att han kan slutföra sin rapport (internet på skolan har legat nere typ två veckor nu). ”Byta slam mot internet”-Hanna, eller ”ännu mer bajs till Hanna”-Hanna.

Funderar på att skaffa flätor i hela håret. Kommer säkert se jättekonstig ut. Typ som en rakad Sinead O’Conner. Men man måste ju prova.

Ett x antal personer har nu uttryckt en förvånad ”men du är ju stark”. När jag bar en herrans massa vatten. När jag utan problem bar på en mycket tung fruktpåse m.m. Så när vi kom hem idag och Selle stod och fotpumpade upp ett jeepdäck, så böt jag av honom en stund och pumpade lite bildäck med foten. Starke-Hanna fixar biffen.

Nu är safarin bokad så nästa helg åker vi till norra Tanzania. Wohoo!

En väldigt stor tusenfoting på campuset (som befann sig lämpligt brevid en tops)

Har man tråkigt på labbet kan man göra en blomma av pipett-spetsar

Fågelhona flyr fågelhana och väljer att komma in i labbet.

Lika bra att sätta sig på AC:n. Där är man trygg.

Basiskt typ pH 12 matchar fint till tröja och byxa.

Ida och jag ansökte om visum samtidigt i Sverige. Idas visum går ut när vi åker hem. Hannas visum går ut tre veckor för tidigt så jag måste ansöka om ett förbannat uppehållstillstånd för de sista tre veckorna och punga ut med mer. Har försökt söka lite på nätet och tror att det kommer landa på $120 minst. Då har jag redan betalt 500 kr i Sverige för visumet. Hade kunnat haft mycket roligare för dom pengarna. Nu måste jag bara fixa fram lite papper från skolan som säger att jag är student, skriva ut CV och fixa sex fotografier av mig själv.

Min ”käre” handledare satt i labbet idag och arbetade och spelade kristen musik. Tanzaniansk kristen musik är inte det bästa på den här jorden. Det låter som en blandning mellan julmusik, dansband och gospel. William (handledaren), eller ursäkta Dr. William, hade dessutom valt låtar med extra mycket syntorgel. Huwah! Försökte prata lite med honom, han är ju trots allt min handledare och det går ju inte jättebra för mig, och så behöver jag ju hjälp med papper till uppehållstillståndet, planera mitt experiment efter safari-ledigheten osv osv. Han hade typ inte tid med mig eftersom han är ansvarig för inskrivning av betyg eller jag vet inte riktigt vad men nåting administrativt med slutbetyg och registrering av tentaresultat jadajadajada. Så det blev inte så givande möte. Men jag försökte iallafall. Vi är inte överdrivet förtjusta i varandra. Så därför planerar jag att ta fortsatt planering av experiment i egna händer. Kolla med Minsa att hon tycker att det ser bra ut och sen bara uppdatera honom. Jag ska inte behöva lida för att han har tagit sig vatten över huvudet.

Provade att göra gasuppsamlare av dunken jag köpte igår. Täljde lite på stoppers och försökte fixa. Men det gick inte alls bra. Det läckte som ett såll. Snodde två 2 liters glasflaskor från, ett förhoppningsvis, övergivet experiment. Ah tänkt om man hade såna som var lite större. Så fint det hade varit. Ser fram emot morgondagen. Då ska jag ju få låna Tinsas gas-analyserare, är det inte så coolt?

Ida och jag orkade inte göra nån middag. Så vad gör man? Jo, man kanske provar den lokala puben 100 meter bort. Jag checka läget innan med mama Mushi och Selle ifall det är ok att äta där? Man vill ju inte bli stämplad om man går dit. Mama Mushi var mest orolig över att de inte skulle ha något vi skulle gilla att äta. Selle däremot att hade ett peptalk med oss innan vi gick. Vad vi skulle säga, vad vi skulle beställa. Det är så himla viktigt här att fråga hur det är med folk, hur det går på jobbet. Så vi knallade dit. Jag drog till med ett ”Habari za kasi?” (Hur går det på jobbet). Servitören såg jätteglada och Ida beställde in Chipsi mayai. Vi fick in omelett med chips i. Mycket mycket gott, vi kostade också på oss att ta oss en öl och cider till maten. Vi hade mycket trevligt där, det kändes lite som att vi precis kommit fram på ett charterställe, vi hade den där förväntasfulla stämningen och rytmisk musik á la Karibien-style strömmade ur högtalarna. Vi kunde inte låta bli att fascineras över tanzanianernas ovana att ha både musik OCH tv:n på samtidigt. Vi är mycket nöjda med vår visit på Makongo Resort, och vi kommer helt klart gå dit igen (nu har vi redan varit där en söndags em, men det var ett tag sen och då kände vi oss mest uttittade). Det är för övrig ganska mysigt att gå ut på kvällen där småbodarna har små oljelampor tända. Makongo har sin charm...

Ett av mina myrexperiment. Låta småmyrorna krypa in i en ciderflaska över natten och sen täppa till med en papperstuss. Visste ni att efter tag så luckras typ myrorna upp och så återstår bara huvudet som en prick. Det är typ ett par hundra myror i den där flaskan. Synd bara för myrorna att de inte kunde läsa varningsetiketten om att alkohol kan allvarligt skada din hälsa...

Jobbar man med hönsgödsel kan ens blogg knappast bli komplett utan en bild på en stilig tupp!

Morgonen börjades med en lätt yoga, första träningspasset på typ två veckor pga malarian. Magen börjar bli bättre. Den har sina bra och dåliga stunder, vilket är bättre än bara dåliga stunder som det var förut. Med mina experiment är det rajraj, det beter sig inte som de borde göra. De går upp och ner i gasproduktion på ett sätt som gör att det är svårt att se något som helst mönster. Jobbade mest vid datorn idag. Försökte få tag på min handledare men det visade sig inte gå alls...

Lunchen var lite ny eftersom vi åt tillsammans med Tensi och Rama. Tensi är den schweiziska tjejen som också ”ex-jobbar” med biogas. Det coola är att på fredag ska jag få låna hennes mätinstrument som analyserar gas. Det är väldigt häftigt och då får jag också se hur bra min primitiva metod fungerar och vad min gas faktiskt innehåller för skit.

Vi for till Mwenge efter skolan för att inhandla lite frukt. Passade på att inhandla en plastdunk för att försöka få till en större och bättre gassamlare. Personen ifråga som jag handlade av var en typ 9-årig kille, måste ha varit den yngste försäljaren jag nånsin handlat av, förutom tre åringen som jag handlade bröd av i Mexiko. Dessutom sköttes inhandlingen på swahilli.

Insett att med bara åtta veckor kvar och safari och Zanzibar och allt annat man måste se och ett projekt att ro i hem så måste man planera. Så jag och Ida hade ett lite planeringsmöte idag över en öl och cider.

Just det, en vakt försökte tigga pengar från mig igen... Men han bad iallafall om ursäkt när jag inte ville ge honom något.

Lite spindelväv i gången till den läskiga toaletten som vi inte använder.

Algot is back in the house

Det behövs inte mycket spöregn för att fylla en sänkning

Lite vackert spöregn

Ett bajshus ska väl så klart ha en hög med snigelbajs. Luskat ut att snigeln är av arten Afrikansk jättesnigel. Passande namn.

Idag har jag labbat som bara den. Kollat ammonium-halten i mina 15 reaktorer minus den som jag tagit bort, så totalt 14 reaktorer och så dubbelprov på det. Så 30 prover + att jag var tvungen att göra 10 000-spädningar på dem. Men det gick ganska så bra. Däremot var det lite stressande när jag skulle göra min dagliga mätning av gas-rutin och vakten bestämde sig för att bara stå och stirra på mig när jag arbetade. Dagen gick fort och i slutet av dagen kom Mr Dimbo på att jag kan ju fråga tjejen från Schweiz om jag får låna hennes gas-analyser. Tyckte jag var en rolig och användbar ide. Ska fråga henne imorgon. Dock så är det ganska äckligt att jobba med mina reaktorer. När man öppnar dem för att ta ut vätska så stinker det typ syra. Inte alls trevligt.

Dagens stora upplevelse skedde när vi skulle åka hem. Där vi skulle vänta på bussen stod det redan tre maasai-män och en ”vanlig” tanzaniansk kvinna. De stoppade en bil med flak och hoppade upp. Männen i bilen gjorde tecken att vi kunde följa med också. Vilket vi gjorde. Så vi skumpade runt där på flaket med tre maasai-män och en kvinna. Måste ha varit en härlig syn. En av maasai-männen var djupt fascinerad över mitt och Idas hår, och satt därför och pillade och kände. Han inspekterade även min arm, kollade på hyn, kände på hullet. Han tyckte mina leverfläcker var ytterst märkliga. Ljus hy och så bruna fläckar lite här och där. Inte för att vi kan överdrivet mycket swahiliska men vi forstod inte ett jota alls vad de snackade om. Och mannen, han var inte så gammal så man kanske ska säga kille, han försökte prata och prata men jag fattade ingenting. Ida fick äran att sitta med ena maasaiens käpp. Och när vi klev av flaket så höll maasaien först Ida i handen och sen mig. Så gick vi där tills Nancy plockade upp oss på vägen. Dagen stora tragedi var dock att min mobil skumpade ur min ficka under färden och är numera borta. Mobilen som jag köpte ny för en sisådär tre veckor sen... L Lyckligtvis dock, så har min gamla mobil som gick sönder börjat funka igen. Allt är så märkligt.

Just det visste ni att om det ösregnar och man kan se solen samtidigt får lejonen ungar. Rama, labassistenten sa så, alltså är det så. Och det hände idag. Perfekt till vår safari om två veckor.

Just det visste ni att om det ösregnar och man kan se solen samtidigt får lejonen ungar. Rama, labassistenten sa så, alltså är det så. Och det hände idag. Perfekt till vår safari om två veckor.

Var tvungen att tjuvfota så det blev inte så bra. Men här i Tanzania bär iallafall kvinnorna sina resväskor på huvudet.

Pole på tanzanianska har ungefär samma innebärd som ”jag är ledsen för dig”, alltså något man säger om någon har problem, är sjuk och så vidare. Man får mycket pole om personen man pratar med förstår att man har haft malaria, så jag har fått mycket pole. Klimax i pole:andet var när jag stötte på Minsa. Då var det först en herrans massa pole för malarian, sen en herrans massa pole för att mina experiment inte producerar så mycket gas som kanske var tänkt. Innan det hade dessutom en kvinna kommit fram till mig på labbet och sagt ”pole för ditt arbete”. Jag blev lite förvirrad över uttrycket för jag är mer van vid att folk frågar hur det är med arbetet och så ska man svara bra. Så jag svarade att ja det är bra och hon såg förvirrad ut. Sen visade det sig att hon hade sett mig i labbet hela dagen och då var det pole mig som arbetade så mycket. Säger ju det, är jag inte här för en drink i handen, solandes på en strand?

Möte med handledare William idag. Gick kanske inte riktigt som jag tänkt mig, men bra ändå. Försökte få fram att jag vill ha mer djup och bredd i mitt projekt mer än att bara mäta vattenvolymer hela dagarna. Gick så där. Ska arbeta mer på det hela när jag kommer hem från safarin och påbörjar etapp 2. Själva labbandet gick bra. Eller till en början inte alls särskilt bra så att till och med labb-chefen Mr Dimdo var förvirrad. Visade sig att det inte på något sätt var fel på mig utan en färdig-gjord lösning från ett företag. Sen gick det bättre efter lite trixande. Så nu har jag äntligen, äntligen en standardkurva, så imorgon mina damer och herrar ska det äntligen ta prover på mitt slam och mäta ammonium-halter. Äntligen!

Gillar för övrig Mr Dimdo väldigt mycket. Han är en kort och kraftig man som är väldigt burdus och intensiv, pratar för kung och fosterland, men han är väldigt bra på att hjälpa till och lösa problem.

Fred, kille som jag pratade med på Research site förut, var på labbet idag. Han är rätt rolig att prata med eftersom man inte måste upprepa allt man säger två gånger som för Gervase, för att han ska förstå, samtidigt som han är rätt insatt i biogas och sånt. Men det är ganska kul för folk måste ju prata om oss, för jag har pratat med Fred typ högst två gånger under en månad och ändå säger han ”åh jag hörde att du har haft malaria, pole”. Hur kunde han veta det?! Han trodde dock att jag inte behövde oroa mig för att få malaria igen. Lite skeptisk till påstående men det känns skönt att höra att han inte tror på det.

Åh just det, höll på att glömma. Mina favoritväktare, en man och en kvinna, var idag också på Research site. Dom ser så glada ut när jag kommer och så svänger vi på lite swahiliska fraser till varandra. Dom är så trevliga. Blir så glad av träffa på dem.

Skepp o hoj.

Fruktsallad innan middagen bestående av godaste ananasen, passionsfrukt och mango. Ett kilo passionsfrukter kan ses brevid (dagens inhandling av frukt o grönt: 1 kilo tomater, 1 kilo passionsfrukter, 10 små mangon, tre morötter, två chilin, ett antal rödlökar, en knippe spenat, två paprikor och säkert nåt mer, allt för den nätta summan av ungefär 40 kr)

Trötta som vi var på Makongo, speciellt jag som inte sett mycket denna vecka, begav vi oss in till stan på vad jag skulle vilja säga en lite ”vågad” tur. Vågad i den meningen att jag inte skulle åka daladala, gå runt i stan, äta mat och inte ha tillgång till stan. Ganska wild and crazy, med tanke på att den senaste tiden har en toa behövts ganska snart efter intag av mat. Nu ska jag inte äckla er mer med detaljer. Vi bestämde oss för att ta oss in till stan jag inte hade behövt gå på toaletten två timmar efter frukost. Tog det som ett gott tecken. Jag åkte till mina experiment medan Ida åkte till Mlimani city för att möta upp E, vår safarikompis. Jag anslöt mig och efter lite frukthandling i Mwenge så åkte vi och kollade hur E bor. E och hennes fyra rumskompisar kanske har en säkrare tillgång på el och vatten (tror att de även kan få varmvatten), har tvättmaskin mm, men nog fasiken bor de mycket mycket omysigare än jag och Ida. Man kan säga att lägenheten låg i en av flera tråkiga skokartonger som liknade tråkiga studentlägenheter á la Lappis (fast Lappis ändå snäppet mysigare), lera och sten till innegårdar och ganska tråkig lägenhet. Tur att dom har varandra dom som bor i lägenheten. In till stan och traskade runt lite i söndagsdött Dar es Salaam. Den indiska maten som Ida var ute efter kunde inte hittas eftersom allt var stängt (antagligen p.g.a. nån indisk högtid), så vi hamnade på en annan restaurang. Där hade vi safarimöte. Ägaren till restaurangen Ali Baba satte sig vid bord och visade sig vara en utmärkt källa till att få ut safaridetaljer. Vi fick även kontaktuppgifter till Ali Baba Junior och Ali Baba Senior, brorsorna, på Zanzibar som drev rätt billiga hotell där. Mycket trevlig och internationell karl. Det verkar iallafall som vi har haft ett givande möte och smalnat av alternativen till ett troligt vinnande förslag. Så mina damer och herrar. Jag åker nog på safari om två veckor.

En dag i stan var det tänkt med kanske nåt museum eller annat kulturellt. Med Dar es Salaam vaknade upp till spöregn och även nåt litet åskmoln som fick strömmen att gå för en kort sekund. Detta satte våra planer så klart på ända. Men inte var vi så besvikna inte. Vi satt på verandan och njöt av regnet. Den mycket friskare luften och svalare temperaturen. När regnet hade börjat lätta bestämde jag mig för att åka ner till Research site och till mina små reaktorer. Dr Mushi hälsade då lämpligt på för att avlägga en daglig ”Helloooo, hooooooooow aaaaaaaaaaare youuuuuuuuuu”-visit och berättade att han skulle till universitet. Så jag frågade helt fräckt om jag fick åka med, det fick jag så klart. Och lite tur var det för på vägen ner kom störtregnet igen så när Dr Mushi släppte av mig sen så fick jag låna ett lite blommigt paraply.

I vaktstugan där man hämtar upp nyckeln satt en hel skara yngre män och tittade storögt på mig när jag kom, vet inte om det är för min underbara skönhet eller om det var för att dom undra vilken idiot till mzungo jag är som kommer dit i spöregn och på en lördag. Det visade sig att det var byggjobbarna som arbetar brevid Research site som tagit skydd i regnet. Alltid ska man vara utstirrad av nån. Sen var vi hemma och tog det lugnt, lagade mat, pluggade lite swahili. Fick huset städat av Selle (vilket var verkligen på tiden). Just det, jag bjöd Selle på en muffins, den verkade bli mycket uppskattad. Vi impregnerade också in våra myggnät med myggift.

På kvällen åkte vi på filmfestival, pådriven av Sverige i fråga som EU:s ordförandeland. Där såg vi en dokumentär om Mwalimu Julius Nyerere. Tanzanias ”landsfader”. Han som på 60-talet såg till att Tanzanias skola blev öppen för alla och enade Tanzania som land. Roligaste fakta är väl att hans far hade 22 fruar.

På vägen tillbaka så fick vi gå brevid en mycket trafikerad väg i mörkret till Mwenge. Det var väl tänkt att vi skulle ta en bajaj men det blev inte så. Vi följde efter ett gäng killar som vi såg kom ut från samma bio som såg mycket rekordeliga ut i skjortor, kändes säkrare så. Dock skulle dom ta en daladala in mot stan så vi förlorade våra förföljningobjekt. Men vi kom säkert till Mwenge och i Mwenge började vi prata med två killar först på swahili och sen på engelska. Det är många som vill prata med oss för att öva sig på engelska, och de som pratar med en känns ofta inte på något sätt hotfulla utan det är mest trevligt. In i bussen som gick säkert hem. Tanzania är ett vänligt land. Folk hälsar och vill kolla läget. Nepp, imorgon hoppas jag att vädret tillåter att vi lämnar Makongo. Eftersom jag mest varit hemma den här veckan så vill jag se lite annat.

Det kom väldigt mycket regn idag. Och vatten samlas upp på alla tänkbara sätt för att inget ska gå till spillo. Enligt Dr Mushi kommer ett grönare landskap snart att synas. Däremot så blev vår dåliga väg, ännu lite sämre och ännu lite lerigare. Fast å andra sidan är det mindre damm som yr i luften...

Imorse sådär vid sju-tiden på morgonen ropar Dr Mushi genom fönstret i vanlig ordning och undrar hur det är. Jorå det är bra svarar jag, jag ska ju till skolan. Dr Mushi erbjuder skjuts ner till skolan men jag nekar ödmjukast eftersom vi inte ens ätit frukost. Intressant tid att komma och ropa genom fönstret, eftersom om jag hade varit sjuk hade jag väl antagligt legat och sovit. En halvtimma senare ungefär ringer Nancy och undrar hur jag mår. Hon ber så mycket om ursäkt för att hon inte har varit förbi och hälsat på mig (vilket jag personligen tycker snarare är bra), och så säger hon att jag som varit sjuk ska minsann inte gå till skolan utan hon ska hämta upp mig och Ida och skjutsa ned oss. I bilen lite senare berättar Nancy att hon har bett för mig de här dagarna. Kanske blev lite räddning då till min förtappade själ.

I skolan var det rutinarbete igen med att mäta vattenmängder hit och dit. En väldigt stor snigel har satt sig på en av mina reaktorer. Stor är bara förnamnet, jag har aldrig sett en sån stor snigel förut i mitt liv, kanske välter eller bär bort mina experiment. Ammonium-grejen som jag fifflat med så många dagar (innan jag blev sjuk) och fortfarande inte har fått det att fungera gjorde mig väldigt frustrerad så jag gick och frågade lab-teknikern Rama om hjälp som frågad lab-chefen som på sitt lokomotiv-aktiga sätt att föra sig ordna upp Hannas röra. Bort med test-kitet jag haft med mig från Sverige (”olagligt” medförd på planet och allt) och fram med deras kit. Jaja, bara fyra-fem dagars arbete som hade kunnat sparats.

William var förbi labbet. Han har också haft malaria, och han liksom jag var på sista dagen med medicin. Men jag såg bra mycket kryare ut än han. Men så har han inget profylax i kroppen samt så har han tydligen jobbat även när han varit sjuk, då jag har legat hemma och tyckt synd om mig själv. Då kan jag också passa på att klargöra att jag INTE har haft tre malariasorter som jag först trodde utan EN, men jag har fått en trea i malaria. Ungefär så är det flesta får 2-4 i malaria när de söker vård och får då medicin med sig att ta hemma. Har man över fyra så är det inläggning på sjukhus. Tre, som i mitt fall, innebär att tre av 100 blodkroppar är infekterade med malaria. Nancy tyckte att en trea var rätt mycket för stackars mig. Malaria har börjat avdramatiserats för mig. De flesta räknar med att få malaria tre-fyra gånger om året, typ som vi får förkylningar, och söker man bara vård så får man märker att man börjar bli sjuk så är det inte så farligt. Förutom att det är jäkligt jobbigt att vara sjuk. Däremot tillskillnad från en tanzanian så äter jag malariaprofylax vilket innebär att jag inte blir lika sjuk och att det krävs mycket mer parasiter för att göra mig, och vissa är jag helt vaccinerad emot (dock så finns problemet med resistens här).

Idag har vi köpt en massa god frukt. Ananas, mango, vattenmelon, papaya och bananer. Ananasen var nog den godaste jag ätit. Allt var så gott... (ok då mangon får bara godkänt, de är lite sura fortfarande, säsongen är inte helt kommen än)

"Lillsnigeln", dunkarna är 5 liter...

Jag har det vansinnigt tråkigt. Det känns nästan obefogat att ligga hemma. Börjar ju känna mig frisk och kry. Inte som igår när jag var tvungen att tvinga i mig mat fastän kraftigt illamående och ont i magen och allehanda hängighet. Men nu känns det ju bättre och det känns så vansinnigt onödigt att utnyttja Gervase när han ska söka jobba. Jag känner mig som en skolkare. Nu ska det sägas att mitt tillstånd känns bra liggandes i en fläkt. Däremot där ute i 35-gradigvärme och utan intag av värktabletter är däremot en annan fråga. Hade ju tänkt vara hemma imorgon också, sista dagen för medicinkuren men vette tusan om man känner sig frisk om man borde ligga hemma och uggla då.

För övrigt verkar familjen Mushi och company gilla att skrika genom fönstret för att undra hur man mår. Mama Mushi erbjöd sig också att laga mat till mig om det var så.

Det pågår valkampanj ute på vägen, på andra sidan muren. Hör hur stora lastbilsflak med jättehög musik åker förbi och skränar.

Förresten på den andra toaletten som vi inte använder men som Ida använde några få gånger för att vi först trodde jag bara var magsjuk bor det ett lite monster. När Ida var där stack den ut sin 5 cm sprött vilket resulterade i Ida vägrade gå mer på den toaletten. Ida har döpt monstret till det passande namnet ”Fredde” och igår för att liva upp mig lite så gick vi på avlivningsjakt av Fredde. Vi sprutade en herrans massa gift i toalettstolen. Eller vi och vi. Jag stod mest lite vingligt i bakgrunden som moraliskt support med kamera ifall Fredde skulle falla ner i toaletten. Han gjorde det aldrig. Hade varit intressant och se hur monstret ser ut. Han har iallafall byggt bo där det spolas ut vatten, vilket förklarar toalettens oförmåga att spola. Vi har också gjort honom skyldig till leverpastejslukten som finns på den där toaletten. Vi kommer inte använda den där toaletten mer.

Malaria-medicin 4 tabletter två gånger dagligen i tre dagar. Väldigt pedagogisk förpackning


Så här tråkig utsikt har jag haft i några dagar. en dörr, en kal vägg och en fläkt som rör sig från sida till sida *surr SUUUURR surr*

Nu är orsaken klargjord bakom de senaste dagarnas dåliga hälsotillstånd. Jag har malaria, inte bara en sort utan tre. Jag tvingades iväg imorse av mama Mushi som insisterade på att jag varit sjuk för länge och att nu var det dags att åka. Sagt och gjort. Vi hämtade upp Ida som fick följa med som moraliskt stöd och sen vidare till en sjukhusmottagning driven av katolska nunnor. Positivt överraskad över hur rent och fint de hade och deras effektivitet. Fick träffa en trevlig liten nunna till doktor som tyckte jag hade bra blodtryck men gillade inte att jag hade diarré och haft feber. Så det blev blodprov och avföringsprov. Blodprovet var smärtfritt men att försöka göra ett avföringsprov med en mage som dömt sig själv på all form av innehåll på en toalett som är ett hål i golvet var en helt klart intressant upplevelse. Men nu har jag iallafall provat på det där med avföringsprov på tre olika kontinenter och dom skiljer sig alla åt.

Hela sjukhusvistelsen gick lös på 4500 TSH dvs ungefär 27 kr och det inkluderar inskrivning, laboratoriekostnad OCH mediciner. Sen köpte jag en massa mat för 10 ggr så mycket efter som malariakuren man ska ta och jag precis påbörjat är tydligen väldigt påfrestande för kroppen och man måste inta en massa dryck och mat. Fick en del piller med mig hem mot malaria, mot smärta och mot diarré. Hmm stackars min kropp för alla de gifter jag ska peta i mig. Bara därför blev det strömavbrott när jag kom och skulle fixa mig en redig måltid (lätt oroandes över hur jag som bara fått i mig lite lite mat de senaste två dagarna skulle få i mig mkt mat). Drog i mig fyra samosas, en doughnut och youghurt blev illamående och drog i mig de fyra malariepillrena och är efter det sängliggande. Peppar peppar ta i trä att jag inte ska börja spy eller något.

Förstår nu hur närvarande malaria är här, varför folk ränner till doktorn för minsta lilla. I Sverige skulle jag aldrig ha gått till doktorn för de här symptomen utan väntat. Samtidigt som att trots att jag har tre malariasorter i kroppen mår jag ändå relativt bra mot vad jag har sett andra må av malaria. Jag antar att jag har en ganska stark kropp och att profylaxet mildrat förloppet, samt att jag med all säkerhet inte fått den farligaste malariasorten. Det börjar bli en sådan resistens här att inte ens med profylax går man säker. Trots att det är så närvarande och för mig har det hittils inte kostat särskilt mycket runt 300 kr för all mat, doktor och mediciner. Men för de stackare som inte tjänar mer än 25 000 TSH (150 kr/mån) så blir ju 4500 TSH rätt mycket och då också köpa mat... Men så är dödsfrekvensen rätt hög här också.

Vad ska jag säga. Det är torrperiod, de få myggorna som finns älskar mitt söta svenska blod så när jag har blivit frisk från den här skiten blir det till att överförbruka myggmedel och bära mer långärmat och byxor.

Bristen på internet försvagade mitt skrivarintresse så här kommer en kort sammanfattning av den gågna helgen och de senaste två dagarna.

Lördag: Vi hoppade över träningspasset som vi skulle ha gjort i fredags p.g.a. strömavbrott. Ner förbi anläggningen och kolla till mina gasreaktorer. Vidare till Mwenge för att gå på marknad. Vi hittade Carver’s market. Massa fint som man kan köpa, men fy vad jobbigt det var att gå där. Alla som skriker efter en och man får inte gå ifred och kolla. När jag ska dit nästa gång ska jag ha listat ut precis vad jag vill ha, ha magen full med mat och vara redo på att pruta. På vägen tillbaka hem så kom en man och började prata med mig (inget ovanligt att främmande personer säger hej). Han undrade om jag ville följa med till kyrkan, det verkade nämligen som så, speciellt när han fick veta att jag var protestantisk, att min själ behövdes rädda. Men jag lät mig själv fortsätta leva som en förtappad själ. Vi hade en lugn em och kväll hemma. Vi var medbjudna in till stan med andra svenskar på kvällen för lite roligheter men vi kände att när kl var 16 och det fortfarande verkade ouppstyrt så la vi ner det projektet eftersom vi bor där vi bor och inte kan vara ute och ränna för länge när det har blivit mörkt. Det var väldigt synd att de två kth-tjejerna flytta från samma område som oss, då hade vi ju kunnat dela på en taxi hem.

Söndag: En mycket bra dag. Först besök hos reaktorn. Sen in till ett söndagsstängt Dar es Salaam. Det var mkt skönt att kunna gå omkring utan en herrans massa människor och kolla in staden lite bättre. Vi förföljde några indier och hamna på ett Tea House där vi tog oss en varsin riktig indisk te med samosas till (= ida blev lyrisk). Vidare för att hitta granne med en moske en lite affär som säljer indiska godbitar. En mycket söt gammal och liten indisk man pratade glatt med oss när vi kom. Vidare till hotellet Golden Tulips för att vräka sig i solen. Efter det tillbaka in till staden och äta middag med våra två safari-vänner för lite planering och så våra två kth-kompisar, varav den ena fyllde år. Vi åt god mat och hade det väldigt trevligt! Sen vid åtta på kvällen tog vi daladalan hem i mörkret. Det gick smidigare och bättre än vad jag trott både att ta daladalan vid posta och sen bytet i Mwenge. Men det var fortfarande ganska mycket kvinnor och barn ute och då känns det ju tryggare.

Måndag: Riktig riktig skitdag från början till slut. Hos mina reaktorer råkade jag spruta NaOH-lösning på min av mina finare tröjor, hoppas verkligen inte att det går hål sen när jag tvättar. Skulle pilla bort smutsgrej på min linne-kjol, ja då blev det hål i kjolen. Svettade som en gris gjorde jag. Upp till labbet för försöka göra den förbaskade standardkurvan. Inte tusan fungerade det heller. Dessutom behövde vi åka hem och sen tillbaka till skolan för att hämta upp två kvitton. Det var varmt. Det var trafikstockning på tillbakavägen på våra dåliga väg p.g.a. nån begravning. Sedan tillbaka för ännu en gång misslyckas med standardkurvan medan Ida var på äventyr och hämtade vatten. Jag hade börjat få huvudvärk och frös, inte så konstigt när det bara var 20 grader på labbet. När Ida kom tillbaka for vi till Mlimani city. Fortsatte frysa och ha ont i huvudet. Sen blev det värre och värre med huvudet och jag hängigare och hängigare. Taxifärden hem (vi tog taxi för vi hade varit och köpt 36 L vatten och den dyra godgröten) var en riktig riktig plåga. Varje gupp skar i huvudet. Hemma blev det sängen direkt efter att ha passerat ett glas med Resorb. Sen började en plågsam kväll med ryslig huvudvärk och illamående. Antar att jag hade feber eftersom jag var stekhet när vi kom hem från Mlimani (ville först skylla på att jag fått för mkt sol dagen innan) och frös och efter att värktabletten börjat verka så svettades jag en massa och blev mycket svalare. Ida tvingade i mig senare på kvällen buljongvatten och te. Knagde lite på en smörgås också. Sen var det hopp i säng.

Just det, på Shoprite på Mlimani city har dom börjat för fullt med julskyltning, julmusik och försäljning av julsaker. Känns 1. väldigt tidigt 2. absurt när det är så varmt ute och det sista man förknippar det här landet med så är det jul.

Tisdag/idag: Jaa huvudvärken kanske är mycket bättre jämfört med igår men nu har istället magen pajat totalt. Godgröten som jag annars sveper orkade jag bara äta litegrann och magont som resultat. Åt nudlar lite senare och har 4 timmar senare fortfarande ont i magen av det. Toaletten har jag besökt för många gånger idag och det enda jag kan säga om det är att nej, magen funkar inte alls. Har varit hemma från skolan idag, Gervase tar hand om mina reaktorer ”Don’t you worry Hanna”. Tur att han inte har flyttat från skolan än. Ida kom hem tidigt från skolan eftersom hela skolan var på begravning så fanns det ingen el eller vatten på labbet. Han som sätter på generatorn vid strömavbrott var ju inte där.

Folk verkar dö lite huller om buller här. Vet fyra personer som dött på mindre än en vecka, och dessutom verkar alla gå på begravningarna, som sker ganska fort efter dödens intrång. Döden är helt klart närvarande på ett annat sätt här.

Förresten är det fint att vi bor hos en familj. Mama Mushi var förbi för en stunden sen och pratade med Ida och frågade om jag hade blivit sjuk i malaria och om jag behövde åka till sjukhuset. Nu tror jag att det här bara är att genomlida och inte kräver nån läkarvård. Men skulle jag eller Ida råka ut för något allvarligt så är det bara ställa sig på gården och skrika så kommer vi bli tagna till ett sjukhus på nolltid.