Så märkligt det kan bli. Jag tröttnade på spanjorens mejl och sms så när han skrev att jag måste göra något för att hans liv i Sverige är så tråkigt och att blir frustrerad av att aldrig få prata med mig så tröttnade jag och svarade att jag tänker anmäla honom till polisen eftersom det enligt svensk lag är olagligt med ofredande. Kan ha kryddat mejlet med att min syster sitter i Rikspolisstyrelsen så han borde verkligen passa sig. Tänkte att en normal kille borde ju förstå hinten, hur jag nu kunde tro det 1,5 år senare…

 

I alla fall så svarar han det är säkert mina vänner som jagar honom längs gatorna i Stockholm eller nån av hyresgäster i rum *** i hans korridor (Jag vet ju inte ens var han bor, bara området). Så undrar han vad mer jag har gjort, hackat mig in på hans nätverk och kollat hans mejl. Och bedyrar nånting om att det inte är jag som ska kontakta polisen.

 

Sen skickar han ett till mejl där han skriver att det är ju helt osannolikt hur tjejer vänder på allt. Att det borde vara han som arg på mig för att jag behandlar honom som skit. Och han så undrar han med versaler varför jag är arg på honom. Att han verkligen inte förstår mig.

 

Vad ska man säga… Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det ledsamma är han nog faktiskt är sjuk i huvudet på riktigt så han tror på det som försiggår där uppe.

 

 Som om det inte var nog med stalkern så händer det en massa andra saker som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till, varför kan inte allt bara vara enkelt.

---

Cyndi Lauper - Cyndi Time after time

Lying in my bed I hear the clock tick,
and think of you
caught up in circles confusion--
is nothing new
Flashback--warm nights--
almost left behind
suitcases of memories,
time after--

sometimes you picture me--
I'm walking too far ahead
you're calling to me, I can't hear
what you've said--
Then you say--go slow--
I fall behind--
the second hand unwinds

if you're lost you can look--and you will find me
time after time
if you fall I will catch you--I'll be waiting
time after time

after my picture fades and darkness has
turned to gray
watching through windows--you're wondering
if I'm OK
secrets stolen from deep inside
the drum beats out of time--

Det var längesen jag skrev nåt seriöst på bloggen. Det är svårt att återuppta skrivandet när det inte längre är en vana (om jag nånsin hade det som vana) och när man som bäst undrar om det ens finns något värde i att uppdatera bloggen med mitt liv. Samtidigt som det är har hänt så mycket saker som är för privata för att finnas officiellt i cyberspacen. Men jag följer ju mina vänners bloggar och gillar att läsa om deras mot- och medgångar. Man hinner ju som i tentaperioder inte alltid prata med människor och jag har kommit fram till att bloggar är ett bra sätt att uppdatera sina när och kära om tanker och händelser. Jag läste en gång en kolumnist i en tidning som skrev att bloggar är till för människor som lägger upp sina privata dagböcker av den enkla anledningen att de har dålig självkänsla och vill synas och på det sätt ge sig själva ett värde. Att egentligen är det inte som är intresserad av att om andra. Hur då varför bloggandet har blivit så stort och varför jag tycker det känns skönt att hålla mig uppdaterad om människor speciellt när jag eller de av olika anledningar inte pratat på länge.

Så vad händer då? Igår skrev jag min sista tenta på KTH och efter det så var det sista tentapuben. Känns vemodigt att min KTH-era snart är slut. Fem år av händelser och upplevelser utan dess like och jag måste nog säga att jag har utvecklats en del från den rädda studenten som lämnade Franska skolan för sex år sen.

Tentapuben börjades först med Summer break party hemma hos E och hennes kombo/sambo, och en massa vänner. Kändes bra att lilla-jag och tjej var den som fick fart på engångsgrillarna högt uppe på taket där vindarna rev i en. Killar är tydligen inte att lita på ;)

Av nån lustig anledning är jag väldigt väldigt bakis idag. Så här brukar det inte vara, jag tyckte inte ens att jag var så full igår. Och det var väl ganska mkt dricka som gick ner men inte så mkt att den här bakfyllan ska vara berättigad.

Jag ser fram emot sommaren nu, så mkt att göra, så mkt projekt som jag vill göra nu när jag har tid... Och alla vänner jag ska träffa... Det ska bli en bra sommar. Det har jag bestämt.

Puss och kram läsare (har tyvärr inga bilder på hur snygg jag var igår...)

---

Dusty Springfield - In private

Take your time and tell me where you lie
I realise that we've been found out this time
We should stay together if we can
But what you've planned there's a difference between


What you're gonna say in private
You still want my love we're in this together
And what you're gonna do in public
Say you were never in love that you can remember

So discreet I never tried to meet
Your friends or interfere I took a back seat between


What you're gonna say in private
You still want my love we're in this together
And what you're gonna do in public
Say you were never in love that you can remember

What you gonna say, ay
When you run back to your wife?
I guess it’s just the story of my life
What you gonna say?


What you're gonna say in private
You still want my love we're in this together
And what you're gonna do in public
Say you were never in love that you can remember

"Have you ever been in love? Horrible isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up. You build up all these defenses, you build up a whole suit of armor, suit of armor, so that nothing can hurt you, then one stupid person, no different from any other stupid person, wanders into your stupid life...You give them a piece of you. They didn't ask for it. They did something dumb one day, like smile at you, and then your life isn't your own anymore. Love takes hostages. It gets inside you. It eats you out and leaves you crying in the darkness, so simple a phrase like 'maybe we should be just friends' turns into a glass splinter working its way into your heart. It hurts. Not just in the imagination. Not just in the mind. It's a soul-hurt, a real gets-inside-you-and-rips-you-apart pain. I hate love".

Neil Gaiman

Därför är ensam ta mig tusan jättestark!